Browsed by
Etikett: musik

Så mycket bättre, på eget vis.

Så mycket bättre, på eget vis.

Okej, jag älskar programmet Så mycket bättre. Det spelar ingen roll hur mycket det är regisserat eller hur mycket artisterna spelar för att de hoppas på en comeback. Hela idén med programmet är så fint och det faktum att det visar att det går att göra tv utan att det är tävling och utan att någon måste åka ut varje vecka. Jag älskade Maja Ivarssons program för jag hade glömt bort hur jäkla många hits The Sounds hade och hur mycket jag lyssnade på första skivan, jag älskar alla Miss Li:s tolkningar och jag fattar inte Pughs huvudbonader.

Samtidigt går det inte att låta bli att fråga sig vilka artister man önskar ska vara med nästa gång och vilka tolkningar man skulle vilja höra från vem.
Så, jag vore programchef skulle mitt mål vara att få med dessa artister:


Annika Norlin, såklart. Min superfavorit och har hur många bra låtar som helst i sin samling. Jag tror hon skulle vara grym på att tolka andra, men mest intresserad är jag nog att höra andra ta hennes fantastiska texter och melodier och göra dem på ett sätt man inte väntat sig.



Såklart ska vi ha lite Lill Lindfors med. Hon är ju som klippt och skuren för programmet och har uttryckligen sagt att hon skulle vilja vara med, men blivit tillfrågad för sent vartenda år. Framförhållning Tv4! Lill Lindfors har jag lyssnat en hel del på när jag var yngre då hon var en av dem som fanns i mammas gamla LP-samling.



Några som också funnits i samma skivsamling och som jag är uppvuxen med är Nationalteatern. Jag föreslår att Ulf Dageby borde åka till Gotland och spela lite.



Karin Dreijer som spelat/spelar i Fever Ray, Honey is Cool och The Knife, kommentarer är nästan överflödiga. Hon är spännande, konstig, bra och har en massa låtar de andra kan tolka.


På tal om Honey is Cool som även Håkan Hellström spelade i så tycker jag nästan att han borde fått frågan om att vara med. Något annat vore märkligt. Det känns både väldigt klyschigt att ta med honom på den här listan, men samtidigt vore den nog inte komplett utan honom.



Och exakt samma sak gäller för Robyn (Hon borde stå högt upp på programmakarnas önskelistor sedan länge tillsammans med Björn och Benny).



Programmet kräver en blandning av stilar, jag föreslår att Johan T Karlsson som musicerar som Familjen tar sista platsen och jag kan inte vänta på att få höra Det snurrar i min skalle framförd i 60-talsdoftande jazzversion och en elektronisk dänga av Hanna från Arlöv.

Bubblare:
Stefan Sundström, Ola Magnell, Arja Saijoma, Deportees, Icona Pop, Bob Hund, Jenny Wilson

Vem önskar du skulle vara med?

Popagandalördagen

Popagandalördagen



Jag var på Popaganda både fredagen och lördagen. Då fredagen började med att jag missade i princip allt jag ville se (var sjukt irriterad på att de lagt allt under tiden jag, och många andra, jobbar) för att sedan fortsätta med tveksamt ljud på Patrick Wolf så hoppades jag istället på lördagen.


Det började bra med att få en schysst svinrygg i ett tält utanför.


Och öl med Filip!


Vi såg Icona Pop och Dungen härifrån


Konstsim härifrån


och Damien Rice gjorde en fantastisk spelning som vi såg från publikhavet.


Sedan gick vi och grillade på det förvånansvärt folktomma Nyfiken Gul.


Men oh vilket smarr det var. Det är något speciellt att få grilla själv, fast med instruktioner som gör att det blir supergott.


Och öl på det såklart innan vi gick tillbaka.


Friendly Fires var härliga med dansanta höftrörelser som kan få vem som helst på fall.


Men björnarna fick inte så många minuter av tiden innan det var dags att gå hem och värma sig.

Trästockslördag

Trästockslördag


Toves hönor var på plats! De ser helt overkliga ut. Som en blandning mellan mjuka kattungar, kaniner och hönor.


Och bålen stod på bordet.


Trästock är ofta lika med en fest på Toves gård med gymnasievännerna.


Att fota Hanna liggandes i trädet börjar bli en klassiker.


Och nykära kramar i gräset likaså.


Lunne och Daniel


Festivalskor


Henrik övar på att bli snygg på bild. Instruktionerna kommer från Samuel och funkar bra för vissa.


… men kanske lite mindre bra för andra.


Som gör sig bättre i en klassisk pose.


Joakim


Hanna och Maria


Hanna och Fredrik.


med grimaser.


Hanna är nog den enda allra bästa kompis jag haft, bästis skulle man ju också kunna kalla det. Vi tappade bort varandra en gång men nu har vi hittat tillbaka lite. Det är tur.


Vi testade trädets hållbarhet.


Det höll.


Det här är mitt bästa gymnasiegäng, Tove, Hanna, jag och Julia. Det är möjligt att det är tre år sedan vi sågs allihopa. Det är alldeles för länge.


Så vi måste försöka få det att bli lite oftare i fortsättningen.


Den här killen träffar jag dock jämt.


Och det här bandet har jag nog sett oändligt många gånger nu, men det gör inget för de är ju fortfarande lika bra. Deportees alltså.

Trästocksfredag

Trästocksfredag


Min långe pojkvän och jag tog oss in till trästocksområdet på fredagen.


Vi satte oss och åt vid de fina borden/dörrarna de ställt upp.


Och påbörjade brev på denna apparat.


Sen såg vi Linnea Henriksson.


Som charmade publiken med hopp och studs och sång.



Jag gillar henne massor.


Sen gick jag och köpte ett sånt här äpple för att jag alltid undrat hur de smakar.


Det var väldigt hårt.

Och sen var det inte så gott.

Något magiskt

Något magiskt

Deportees spelade på Dramaten igår och som ni kanske vet så spelar Joakims bror i bandet så vi hängde med.


Jag har aldrig varit på Dramaten, men vilket ställe det är. Helt magiskt.


Sedan började spelningen. De öppnade med ett mörker och musik liknande något ur Twin Peaks*. Sedan drog The doctor in me igång och mungiporna drogs upp och åkte nog aldrig ner under hela konserten. Ljudet var helt makalöst där inne, ljusshowen likaså.
Anna som satt bredvid oss sa att det var lite som en ångvält, men man blev inte överkörd, man fick åka med. Det var bara helt tokmagiskt och lätt bästa konserten jag sett med bandet och möjligen en av de bästa konserterna jag sett i mitt liv (sen kanske jag är lite partisk, men det bjuder jag på).


Trötta i applåderande händer, käkarna och lite i hjärtat efter föreställningen så tyckte jag det passade bra att Frida, som är skådespelare, skulle känna in scenen lite. Så det gjorde hon, och jag. För när får man chansen till det igen?

*Twin Peaks = Alltid bra

Låt inte stan förstöra vår kärlek

Låt inte stan förstöra vår kärlek


I fredags fick jag äntligen plocka ut min födelsedagspresent sedan månader tillbaka. Jag fick Patrick Wolf! Eller rättare sagt en finfin konsert med honom. På köpet var min kära saknade vän Emmy hitflugen från södern. Det var bäddat för succé.


Han hann med klädbyten (1. glitter+cape, 2. Superglittertröja, 3. Uppstoppad rovfågel)


Och säkert minst tusen byten mellan olika instrument (t.ex. gitarr, ukulele, piano, harpa). Det var pampig blåsorkester och små hus som lystes upp i rosa och grönt och han pratade om hur han alltid funderat på hur det hade varit att vara Godzilla.


Sen är hans röst bara så himla häftig, och låtarna så himla bra.


Och så var Teres där, så i den evighetslånga kön ut efter konserten roade jag mig med smygfotograferande, tjoho.

På taket om natten

På taket om natten

Jag var sjutton år när jag slutade ta bussen varje dag fram och tillbaka till gymnasiet 4 mil bort. Jag flyttade in i en 23 kvadratmeter stor lägenhet som var 14 grader varm på vintern och så varm på sommaren att det enda som fanns att göra efter cykelturen uppför backen var att slänga av sig alla kläder och sätta sig i duschen en stund.

Lägenheten hade ingen balkong, men ett tak precis utanför fönstret som man kunde sitta på (fast man antagligen inte fick). Vi satt där mest hela tiden. Ibland när somrarna tog slut och det inte var ljust hela nätterna brukade jag lägga mig ensam därute med en filt runt mig och titta på stjärnorna och lyssna på musik högt i hörlurar, lugn elektronisk musik med bestämd bas.

Det är precis där jag hamnar när jag lyssnar på nya albumet från m83, där eller i ett kolsvart rum liggandes på golvet med blicken i taket och låter musiken ta över. Så jag tänkte att ni skulle få dela den känslan lite och delar därför med mig en playlist med både låtar jag lyssnade på då, mellangamla låtar och låtar som kommer gå varma i höst.

Playlist: På taket om natten

Något väldigt bra.

Något väldigt bra.



Liksom recensenterna fullkomligt älskar jag den här skivan. Den får följa med både när jag halvsover och är ute och springer, när jag jobbar. Hur nu det kan fungera, men det gör det. Det fungerar även väldigt bra att köra bil till om man hellre vill det, det har jag också provat. Det är så mycket musik och så mycket som händer i  ljudbilden (på ett mycket bra sätt). Bombastiskt och pompöst och skört och fint på samma gång.

Såhär skriver DN:
”A heart like yours in a time like this” är en väldigt vacker västerbottnisk soulballad med närmast sakrala Beach Boys-körer.


Det var recensentens favorit, min med lite. Fast mest Medicate it right tror jag, kanske.

Skivan släpptes alldeles i dagarna, men tjyvsläpptes på Spotify några dagar innan.

Way Out West lördag

Way Out West lördag


Så kom lördagen och solen visade sig fortfarande från sin bästa sida.


Noah and the Whale fyllde hörselgångarna med vissel och sång.


Sen blev det att raskt kila över till Säkert!s spelning mitt emot.


Och Pulp bjöd på bästa mellansnacken. Vi fick bland annat lära oss att det var vänsterhäntas dag och att Hitchcock skulle fyllt år idag om han fortfarande levt. Tyvärr måste jag erkänna att jag inte lyssnat så särskilt mycket på Pulp mer än att jag gärna dansar till Common people och Disco 2000 ligger mig varmt om hjärtat sen jag och min bror skrev om den till min systers bröllop då vi gjorde en minimusikal. Men väldigt bra konsert ändå. När den tog slut var mina fötter också slut, så jag gick hem och packade en väska. Idag flyttar jag nämligen till Stockholm.

Way Out West fredag

Way Out West fredag


Det var mindre aktivitet här på bloggen i helgen, min hjärna, hjärta, öron och fötter har istället varit fokuserade på att vara i Slottskogen och lyssna på en hel massa musik och träffa folk. Precis utanför festivalområdet mötte jag David och Anna.


Anna hade de gulligaste festivalsockarna.


Det var soligt och varmt


Väl inne på området mötte jag upp min käre.


Och träffade Anders en sväng.


Way out west bjöd på kranvatten i fina flaskor.


Jag hade mina Janelle Monàe-skor, ni kanske undrar varför.


Jo, för det var just henne vi skulle se.


Kvinnan med dansen, rösten, bandet och stilen


Som fick publiken att sätta sig ner och vara tysta strax innan de drog igång med galendans igen. Åh, jag gillar henne så mycket.


Sen blev det lugnare tempo med Fleet Foxes. Matte och Elin var också med.


Prince var från en annan planet och hade fotoförbud, men att inte låta er se lite av den mängd av lila konfetti som sprutades ut i slutet av Purple Rain, ja det borde vara minst lika förbjudet.


Smått galen men fantastisk konsert var det. Han körde bara gamla hitar och hade en personlig guldkvinna som upprepade det han sa likt en gospelkör och viftade med en stor vit flagga.


Medan Prince fortfarande körde extranummer, bjöd upp publiken på scen och hade en duett med Kanye West kilade jag och Joakim in i närmsta kyrka och lyssnade på Umebandet Syket, det var rätt magiskt det med.