Browsed by
Månad: juli 2012

Nu ska vi prata om ångest.

Nu ska vi prata om ångest.


Hej, jag har panikångest. Så är det bara. Ibland när jag berättar det får jag ett ”Men du verkar ju glad.” och så är det också. Jag är ju glad, förutom när jag är ledsen.

Andra gånger när jag säger att jag har panikångest får jag till svar ”Jag med.” och ibland med tillägget ”…men säg det inte till någon.”
Det här är ett inlägg jag tänkt skriva väldigt länge. Men inte kommit mig för. Jag har tänkt att egentligen ska man hålla åkommor likt dessa utanför, för ingen vill egentligen ha och göra med någon som mår dåligt. Samtidigt vill jag skriva, dels för min egen skull för att varje gång jag berättar om det så känns det faktiskt lite lättare. Och sen vill jag skriva för de som inte vågar berätta, för jag vill att det ska gå att prata om utan att skämmas så himla mycket.
I mer än ett år har jag gått och funderat på vad man får skriva och inte, formulerat allt i huvudet för att sedan radera det igen. Nu blir det som det blir, så här är det i alla fall:
Jag mår dåligt ibland och då är jag så ledsen att jag gråtskriker ner i kudden, hyperventilerar, krampar i hela kroppen och spänner musklerna så mycket att det gör ont och sen blir jag så slut att jag måste sova.
Det går helt enkelt inte att kontrollera sådär särskilt bra, försöker jag undvika den stundande ångestattacken börjar jag gå runt som i en bubbla. En glaskub där andras prat verkar vara långt, långt borta och koncentrationen når sig inte längre än en halvmeter framför mig.
Det började när jag flyttade till Skåne för att gå folkhögskola med inriktning grafisk design. Jag hade packat ner mitt liv på tjugo kilo och lämnat min pojkvän (som då funnits i mitt liv i tre månader) på andra sidan säkerhetskontrollerna på flygplatsen. Mina förväntningar på skolan var skyhöga, men allt var så märkligt och jag ville nog egentligen inte alls vara där. Under en lektion där vi såg filmen Helvetica stod jag rödgråten inne på närmsta toalett och när jag tittade mig i spegeln kände jag inte alls igen mig själv.
Två veckor senare bodde jag i Karlstad hos Joakim och trodde det skulle bli bättre. Fast jag slutade aldrig gråta, började dubbla kurser och pluggade 200% för att jag var osäker på vilken jag ville gå. Kollade blodvärdet för jag trodde det var järnbristens fel, gick till Studievägledaren och bröt ihop och hon undrade om jag höll på att bli utbränd.
Det var som att planen jag haft hela livet försvann när inte folkhögskolan fungerade för mig, jag visste inte vilken väg jag skulle gå. Varje prat om framtiden fick mig att gråta för jag kunde inte tänka på den.
Studievägledaren skickade mig till studenthälsan på en gång ”Du mår nog inte tillräckligt dåligt för att äta medicin.” sa de och skickade iväg mig igen. Jag hamnade hos en kurator som pratade om vägar som gjorts djupare i mitt tankesätt och frågade om det var någon annan än jag själv som ställde kraven. Det kändes bättre då och vi bestämde att jag inte behövde gå hos honom mer, jag skulle bara prova att flyta i en jättedunk med saltvatten först. Så det gjorde jag.
Natten efter åkte jag till psykakuten. Jag skakade och krampade hela kroppen, blev rädd och började gråta, kunde inte sluta gråta. Jag ringde min läkarstuderande bror som tyckte det var lika bra att träffa en doktor. Korridorsgrannen tittade på mig en sekund sa något om ”Oj, du är alldeles röd.” Men frågade ingenting under hela natten han körde bilen och väntade med mig och Joakim tills jag träffade en doktor som frågade hur jag mådde och om jag någonsin skadat mig (jag tyckte det var en ytterst märklig fråga för sånt skulle jag aldrig göra). Han sa att jag nog hade panikångest och att jag snart skulle få en remiss från vårdcentralen så jag fick träffa en läkare där.
Fast jag fick aldrig någon remiss och var för trött för att ta tag i det själv. Jag mådde ju bra, förutom när jag mådde dåligt. Det var ju bara ibland försökte jag intala mig.
Jag bodde i Karlstad i ett och ett halvt år, men visste aldrig mer om min framtid än fyra månader framåt och klarade inte av att tänka på nästa steg. Sen ansökte jag till skolan i Göteborg, fast jag ville inte riktigt komma in. För jag orkade egentligen inte börja om igen i en annan stad, men så flyttade jag ändå.
Det var nog några av de jobbigaste månaderna. Jag fungerade inte så mycket vissa dagar.
Jag insåg att jag inte kände smärta på samma sätt när jag hade attackerna. För att få tankarna på annat tryckte jag in naglarna i handflatorna och klämde handen i toalettpappersrullshållaren där det taggiga var och tryckte till med den andra handen. Sen insåg jag att jag faktiskt på något sätt gjorde det som doktorn frågat mig, och skämdes. Jag ville ju inte skada mig själv, jag ville bara inte ha allt det där mörka inne i kroppen, för det gjorde så himla ont.
När attackerna började smyga sig in under skoltid ringde jag doktorn jag aldrig fick en remiss till och undrade vad som hänt med den. Han förklarade att de inte skickar ut remisser så, utan de som mår dåligt måste själv uppsöka doktorn och så la han till ”Men om du nu mått dåligt så länge, då vet du väl hur det är och att det går över.”
Jag blev arg, och det kändes som att det inte gick att få hjälp, så jag struntade helt enkelt i det.
Sommaren kom till slut och jag var i Västerbotten. Jag visade aldrig att jag mådde dåligt hemma, de visste om det för jag berättade och kunde skämta om det, men de hade inte sett det.
Joakim har sagt att det är nog få som vet att jag har panikångest ibland, och ännu färre som faktiskt vet hur dåligt jag mått. Han sa att jag var lite som en amerikansk hemmafru som direkt någon plingade på dörren fixade till håret och vände på kuddarna så mönstret av maskaraögonfransar inte skulle synas.
Det var som att jag stålsatte mig för jag ville inte att de skulle fråga hur jag kände, varför jag kände så (för jag hade inget svar), eller vad de skulle göra åt det (för det hade jag ingen aning om heller).
Vi lånade min systers lägenhet i Umeå och jag läste böcker och solade när Joakim jobbade. Det var bra men ibland kom attackerna och en kväll frågade Joakim om jag inte skulle ta och gå till en läkare ordentligt nu, för en gångs skull.
”Men jag är inte sjuk!” skrikgrät jag ut och slog händerna i sängen som ett barn i en tecknad film. Sen insåg det bisarra i hur jag precis sagt det, träffade en doktor i Burträsk och sedan dess har jag ätit medicin varje dag och mått snäppet bättre.
Det händer fortfarande att allt blir fel, kroppen krampar så det värker i hela huvudet, jag gråter så kuddarna blir svarta, får yrsel om jag missar att ta medicin en dag.
Men jag får inte ångestattacker bland folk, och egentligen mår jag ju bra, förutom när det blir sådär dåligt.
Jag är långt ifrån helt frisk, men när jag jämför med när det var som värst så mår jag bättre än tipptopp och kan inte nog förundras över hur han som lyssnat, hjälpt, kramat och kommit med varm mjölk på natten har orkat med det här. Joakim alltså. Det är otroligt häftigt.
(+ mamma, pappa, min bror och hans tjej, Matilda, Markus, Emmy och Anna; alla de som också brytt sig om både när det varit jobbigt och när livet har varit som det ska.)
Så, nu vet ni lite vad som då och då händer/hände mellan de färgglada blogginläggen. Men, för att förtydliga: Mellan, då och då. Det påverkar inte hela min värld. Det kommer bara puffar av mörka moln ibland.
Gammal reklam

Gammal reklam


Har man en massa tid över så rekommenderar jag att kika in på Filmarkivet, markera knappen reklamfilm och fullkomligt dränkas i klipp från 1920-talet och framåt. Bäst är förstås de som gjordes när reklamfilmen började komma igång under 50-talet. Och missa för guds skull inte den 22 minuter långa reklamfilmen för Trollhätteglass, som snarare är en informationsfilm om Göteborg. Det var annorlunda då.

Glitterponnyn

Glitterponnyn


En ponny i plast målad i någon slags metallfärg hamnade i mina händer och jag insåg att den här måste ju bli roligare. Jag blev så ivrig att jag redan hunnit kapa bort både plastman och plastsvans innan jag tog före-bilden.


Några timmar senare hade den förvandlats till detta!


Glitter och lack på samma sätt som här.


Håret är löshåret jag fick av Karin. Sen är det lockat och sprayat och format med rundborste och i med lite blandade hårprodukter. Allt för att få den perfekta snurren på ponnysvansen.

Mot varmare land!

Mot varmare land!

Nu åker min käre till sol och bad i en vecka i Sadar i Kroatien och vet ni vad, jag har inte packat ner datorn. Det är lite av en skräll. Hur ska det gå? Kommer abstinensen eller kommer jag glömma att jag någonsin använt en? Jag vet inte riktigt, men det jag vet är att jag tidsinställt ett antal inlägg som kommer ploppa upp under veckan.

En gång så var Tito diktator i Jugoslavien som Kroatien var en del av. Säga vad man vill om diktatorer, men de kan få för sig att skapa helt galna monument, mitt ute i ingenstans, som tagna från en sci-fi film.

Titta bara:



Drömme

Drömme


Vi åkte bil från Västerbotten till Stockholm, men stannade i Ångermanland för att hälsa på den här katten.


Katten hade en fantastisk trädgård.


Med säkert miljontals blommor.


Dessutom fanns det mycket att äta i kattens trädgård. Här smakade vi på utsökta vita smultron.


Och här fanns tomater av alla sorter man kan tänka sig.


Självklart hade katten odlat gurka också!


Fast egentligen var det ju inte katten vi var där för. Det var ju för att se var vår vän Jonas växte upp.


Här alltså, i Drömme.


Jonas visade var han badade när han var liten.


Och vilken skog han brukade titta på.


Sen gick vi hem igen


Och badade i den stora inomhuspoolen till långt efter midnatt. Sen såg vi filmen En amerikansk varulv i London innan vi somnade.


Katten var en mysig bonus.


Toots kallas hon.

Topp tre: dumma saker jag sagt.

Topp tre: dumma saker jag sagt.

– När låten Wannabe släpptes gick jag på lågstadiet. Jag försökte förklara för mina klasskompisar att de hette Space Girls. ”Är det inte Spice?” frågade någon. ”Neje,” svarade jag ”Finns väl inget som heter spice, space är det. Det betyder rymd.”

– Ibland när någon säger något så kan man få för sig att upprepa det, ibland som en fråga, ibland som ett förtydligande och ibland bara för att det blir så.
På mellanstadiet härmade jag en tjej i parallellklassen som stammade, men det var inte meningen och när orden lämnade munnen insåg jag hur elakt det verkade. Då tänkte jag att jag skulle kunna gömma vad jag sagt i att helt enkelt fortsätta stamma på konsonanten jättelänge i en melodi som möjligtvis kunnat uppfattas som en sång. Jag stod där och stammade, hon stod mitt emot och jag insåg hur dumt det var och hur mycket det verkade som att jag hånade henne fast egentligen försökte jag bara rädda situationen.
Det gick sådär. Om du läser det nu: Förlåt, jag skäms fortfarande.

–  När jag bestämde mig för att åka till Frankrike efter gymnasiet hade jag först ingen att åka med. Min kära mor som tidigare uppmuntrat mig började tveka när hon insåg att jag skulle åka helt ensam. I telefonen utbrast jag: ”Men om jag blir våldtagen då får jag väl ta det!”
Som tur var åkte jag inte ensam till slut.

Nu var det slut på västerbottenssemestern!

Nu var det slut på västerbottenssemestern!


Nu drar jag och Joakim vår kosa söderut efter denna Västerbottensvisit då jag bland annat fått träffat nya blanka kompisar.


Vi har varit hos Joakims föräldrar och lekt sommarlov.


Det har regnat.


Jag var på ”bloggträff” med lite umeåbor och maten hamnade på golvet.


Ruben har visat upp sina två tänder en massa.


Vi har gått och tittat på ett jättestort flyttblock!


Mitt ute i skogen. Superbrant!


Ibland har vi fått möta den arga prinsessan.


Men ibland också en finurlig indian.


som åkt bumberibåt med superkoncentrerad min.

Trästockslördag

Trästockslördag


Toves hönor var på plats! De ser helt overkliga ut. Som en blandning mellan mjuka kattungar, kaniner och hönor.


Och bålen stod på bordet.


Trästock är ofta lika med en fest på Toves gård med gymnasievännerna.


Att fota Hanna liggandes i trädet börjar bli en klassiker.


Och nykära kramar i gräset likaså.


Lunne och Daniel


Festivalskor


Henrik övar på att bli snygg på bild. Instruktionerna kommer från Samuel och funkar bra för vissa.


… men kanske lite mindre bra för andra.


Som gör sig bättre i en klassisk pose.


Joakim


Hanna och Maria


Hanna och Fredrik.


med grimaser.


Hanna är nog den enda allra bästa kompis jag haft, bästis skulle man ju också kunna kalla det. Vi tappade bort varandra en gång men nu har vi hittat tillbaka lite. Det är tur.


Vi testade trädets hållbarhet.


Det höll.


Det här är mitt bästa gymnasiegäng, Tove, Hanna, jag och Julia. Det är möjligt att det är tre år sedan vi sågs allihopa. Det är alldeles för länge.


Så vi måste försöka få det att bli lite oftare i fortsättningen.


Den här killen träffar jag dock jämt.


Och det här bandet har jag nog sett oändligt många gånger nu, men det gör inget för de är ju fortfarande lika bra. Deportees alltså.

Trästocksfredag

Trästocksfredag


Min långe pojkvän och jag tog oss in till trästocksområdet på fredagen.


Vi satte oss och åt vid de fina borden/dörrarna de ställt upp.


Och påbörjade brev på denna apparat.


Sen såg vi Linnea Henriksson.


Som charmade publiken med hopp och studs och sång.



Jag gillar henne massor.


Sen gick jag och köpte ett sånt här äpple för att jag alltid undrat hur de smakar.


Det var väldigt hårt.

Och sen var det inte så gott.