Resa i tiden
När jag inte svarar i min telefon är det som att resa tillbaka i tiden. En fjortonårig Annika satt med sin första mobiltelefon i sitt flickrum med gula tapeter och talade in meddelandet. Jag hade lärt mig att man skulle börja precis som man svarar i telefon för att förvilla eventuella tjuvar som kanske bara ringer för att kolla om det är någon hemma. Detta blir förstås lite märkligt på en mobiltelefon, men det var det jag hade lärt mig.
Nu kommer mitt abonnemang bytas ut till något från jobbet, telefonnumret kommer vara detsamma som det varit ända sedan min första telefon. Men jag tror att telefonsvaret kommer försvinna och det gör mig lite vemodig även om det bara är en ynka mening jag säger.
Det finns något fint i att jag fortfarande har chansen att ringa till mitt fjortonåriga jag och lämna ett meddelande om allt det där ett fjortonårigt jag skulle behöva höra. Att inte behöva känna en massa krav, att det inte är så läskigt att träffa nya människor, att kyssarna kommer komma i oändlighet, att tandställningen bara behövs halva tiden, att det är okej att gråta för det kommer komma en massa tårar och världen är enorm och ibland inte helt snäll men det kommer att bli himla bra bara du vill och försöker lite grann.
