En gång ritade jag en stor tavla sittandes på knä i min lägenhet i Skellefteå. Jag döpte den till skymningssagor och mer var det inte med det just då.

En annan gång i en stad i Värmland sökte en ung man efter inspiration på internet till en affisch och kom att tänka på det gamla barnprogrammet och skrev in det i sökfältet.

Mailet hade namnet ”En komplimang och en förfrågan” och det var allt var det var. Han sa att mina illustrationer var fina och frågade vilket typsnitt jag använt.
Jag svarade tack och att det hette Elephant.

Vi mailade, och han skrev välskrivna brev, precis sådana jag tycker om. De var trevliga att läsa, roliga att skriva. Men de handlade aldrig om något särskilt.

En gång fick jag aldrig något mail, men det var inte mer än att jag tyckte det var synd på en så bra brevvän.
Det gick en månad innan svaret kom och han bad så mycket om ursäkt och sen skickade vi några mail fram och tillbaka igen.
Men jag började praktisera på en reklambyrå och glömde helt bort de där mailen igen.
Och på samma vis, en månad senare. Skämdes jag när jag satte mig ner för att skriva igen så för att gottgöra mitt misstag skrev jag en låt och spelade in, en förlåtlåt med gitarr och sång.

Klockan var natt och det var en torsdag i början av juni när jag tryckte på skickaknappen. I samma sekund plingade det till och ett mail hade kommit till mig.
Det var inget svar på det mail jag skickat, utan ett mail från honom för att återuppta den långa tystnaden, skickat i exakt samma sekund. Jag vet inte jag, men chanserna för att det ska hända känns inte stora.

Kvällen efter fick han ett sms och under natten pratade vi åtskilliga timmar, natten efter likaså, smsen strömmade genom telefonen.
Det hade gått en vecka innan vi träffades och innan dess hade han råkat säga att han var så förälskad i allt och hela historien vi byggt upp och det kändes lite läskigt. För precis så var det, och när det är så kan väl vad som helst gå fel.

Han åkte hem med tåget till sina föräldrar i Norrland och jag körde den lilla röda bilen rakt ut i sommaridyllen. Jag minns så väl hur jag körde förbi varenda kurva försiktigt för att vara beredd på att se honom längs vägen, jag valde musik till något som inte skulle vara alldeles för konstigt, men ändå bra. Och då kom han gående i en blå jacka och gamla solglasögon som skiftar färg av solen och en bukett plockade skogsblommor från diket.

Vi kramades när vi kom fram, jag snubblade på trappsteget till stugan. Vi gick ner till sjön där vi satt ett tag innan vi gick en promenad i skogen och besteg berg av blåbärsris. Det började regna och vi hade bara ett paraply, jag pratade om kramar och efter lite betänketid sa han att ”…därför tycker jag att vi ska kramas nu”. Så där stod vi i regnet under ett paraply och jag lade mitt huvud på hans bröst.

Vi gick tillbaka, skrattade, kramades. Han lyfte mig i luften och sen skrattade vi lite mer.

Två dagar senare hälsade han på mig.
Vi satte oss på en bänk vid Skellefteälven. Jag sa att jag tyckte om honom. Han sa att han tyckte så oerhört mycket om mig och sen kom den första kyssen av många miljoner fler.