Browsed by
Tagg: kärlek

Guld

Guld


Ungefär i samma veva som det började bli varmare ute och det började kännas som att det skulle bli sommar igen på riktigt så kom livet emellan och spelade spratt, sådär som livet gör ibland.



Från den röriga röran trillade AmandaKaroline och jag in i varandra och började umgås väldigt intensivt.
Från att jag knappt träffat Amanda och bara umgåtts då och då med Karoline så har dessa två blivit mina allra närmaste och bästa på bara några månader. De är så vettiga, drivna, smarta, kompetenta, alltigenombra och mäktiga. Är så himla glad att jag fått lära känna dem.


Dessa bilder är från ett firande på Amandas jobb, där ett guldigt franstyg blev en jäkligt bra backdrop.


Man blir som man umgås sa vi och Amanda knöt ett sidenband i håret på mig för den extra Bill- och Bullkänslan.


Bandet för kvällen! Karoline på sång och Hannes på gitarr


Fredrik och Karoline



Tjohej!

Pannkakor, piggelin och allt det andra

Pannkakor, piggelin och allt det andra


Allt som var och allt som inte blev. Det är det som är sorgen, det är det som gör ont i kroppen.
Att de drömmar som fanns då slutade finnas och därför inte kunde bli på riktigt, att de känslor som en gång var försvann.

Jag låg i sängen i mitt flickrum några veckor efter att vi träffats första gången. Som tolvåring hade jag hängt upp självlysande stjärnor i fiskelinor från taket. Jag låg säkert en halv dag och tittade på dem och jag kunde inte röra mig. Jag var så kär att det kändes som om jag skulle gå sönder om jag rörde mig en enda millimeter.
Du var min musketör, det var så vi sa det.

Andra gången du hälsade på mig hoppade du från en höjd och vrickade foten. Hela natten låg du och hade ont och jag sov på ditt bröst. På morgonen var det bättre.
Du sjöng för mig i köket när du lagade pannkakor. Du sjöng om att vi skulle bli gamla tillsammans och jag har nynnat på den sången i nästan fyra år och sen åt vi piggelin i parken.
Jag sa att jag tyckte om dig och du sa att du såg det på mina ögon. Jag minns att det nästan brändes bakom dem.

Du stod på tågperrongen och jag satt på tåget. Jag hade börjat gråta redan innan och slutade aldrig riktigt.
Jag flyttade till dig för inget annat skulle någonsin fungera.
När du somnat så drog du mig till dig och höll om lite mer.

Du tog hand om mig när jag grät, när jag skakade och skrek. Du gjorde varm mjölk och höll om mig när hela kroppen gjorde ont. Du var stor och jag var liten, du var stark och jag var svag. Jag tror du kunde allting, till och med hoppa jämfota över staket.

VI flyttade mellan städer men du var alltid viktigast för mig. Jag kände att all min gråt infekterade varenda lägenhet men det gick bra så länge vi flyttade därifrån. Sen började det kännas som om all gråt hade infekterat oss.

Vi blev bäst tillsammans när andra var med. Jag var bara ledsen när vi var ensamma och ingen annan fick någonsin se. Jag vände på kuddarna med mascarafläckar när någon kom på besök.

Vi köpte en lägenhet och vi skulle få vårt, vi kunde bo här precis hur länge vi ville. Det blev ett stort projekt och jag målade och byggde när du jobbade sent.

Sen när allt började lugna ner sig var den rädslan jag haft i flera år inte bara en rädsla utan den var faktiskt på riktigt och den här gången kunde jag inte sluta tänka på det.

Jag sov inte längre nära dig, jag sprang inte till dörren och pussade dig hejdå. Det där som brukade finnas fanns inte längre och jag som alltid sagt lite mer än vad jag borde sa allting till dig.

Det dåliga samvetet sitter strax ovanför hjärtat, kniper till i halsen ibland. Mot dig, mot alla som tycker om dig, mot alla som sa att vi var fina tillsammans, mot mig själv.
Det känns rätt (det har även du sagt att du tycker), som ett bra beslut, men även det gör att det dåliga samvetet kommer och tar över ibland.

Jag blev aldrig stark och du blev aldrig svag, förutom den natten jag sa att det var slut.

Nu är du ett du och jag ett jag.

Nu är du ett du och jag ett jag.



Det hände väldigt mycket på en gång i mitt liv, kanske för att det någon gång måste hända. Till slut finns det inte mer av något och plötsligt bodde vi bara ihop, vi hade vuxit ihop.

Joakim och jag är inte tillsammans mer. Vi var tillsammans i fyra år och lite till. Han var min första riktiga pojkvän och en gång var jag så Disneydunderförälskad att knäna på riktigt böjde sig ibland och jag trodde inte såna saker hände i verkligheten.

Vi high-fiveade för att vi fått ha det så himla bra, sen var vi inte vi mer.

Det är sorgligt för det som var och det är sorgligt för det som inte blev, men det konstiga är att jag är glad. Jag är så glad att min syster skickade ett sms till min mor för att berätta att jag var så glad.
Förut var jag livrädd för framtiden, nu sitter jag här utan jobb, utan personen som varit min trygghet och ett stort lån på en lägenhet.
Jag vet ingenting om vad som ska hända, men det gör inget.
Det känns bara spännande.

Marina Abramovic & Ulay

Marina Abramovic & Ulay

Marina Abramovic and Ulay started an intense love story in the 70s, performing art out of the van they lived in. When they felt the relationship had run its course, they decided to walk the Great Wall of China, each from one end, meeting for one last big hug in the middle and never seeing each other again.

At her 2010 MoMa retrospective Marina performed ‘The Artist Is Present’ as part of the show, where she shared a minute of silence with each stranger who sat in front of her. Ulay arrived without her knowing and this is what happened.”

Zengarage via Elin Jonsson

Nätkärlek

Nätkärlek

Jag älskar upproret på internet efter Uppdrag Gransknings dokumentär som ingen borde ha undgått (om ni inte sett, se!) och initiativet Anonym nätkärlek. Jag har aldrig behövt uppleva de värsta näthatarna tack och lov, men har ändå fått några anonyma nätkärleksbrev skickade till min mail och även om jag vet att det är mail skrivna för att passa många så pirrar det ändå till i magen. Några där ute har valt ut just dessa texter till mig och tycker att jag förtjänar lite Nätkärlek. Alltså jösses, ni som läser denna blogg, ni är bäst och ni får min kärlek.

Hjärtat

Hjärtat

En gång ritade jag den här bilden, för det var ungefär så jag kände mig. Jag kunde svära på att jag hade tung segflytande asfalt i underarmarna, magen var ett gnagande hål fast ändå fyllt av något som bara var dåligt och hela bröstet var så tungt och ibland kändes det nästan omöjligt att det skulle rymmas någon slags luft bland det där mörka, eller mat för den delen. Jag mådde illa ända ut i fingertopparna.
Det gör så ont, det gör så ont i hela kroppen när man inte förstår vad som hänt och hjärtat bara gråter utan hejd.

Jag blev så himla berörd av Sandras blogginlägg. Jag känner henne inte mer än genom bloggen och vet inte hur hon är på riktigt, men det bara känns, hennes text om det som hänt henne känns verkligen i kroppen. Hjärtesorg alltså.
Fyra och ett halvt år är en väldigt lång tid och ibland är det märkligt hur snabbt den världsbilden kan raseras. Bara genom ett enda telefonsamtal.

Jag ville bara säga det.

Om cyklar och tomater

Om cyklar och tomater

Jag hade nog aldrig haft en bästa vän, inte en sådan som man paras ihop med direkt, sådär så man skulle säga våra namn nästan som ett och att jag ibland fick hennes namn och hon fick mitt. Sen flyttade jag hemifrån och fick en vän alldeles nära.

Vi drack varm choklad och smoothies och pratade om precis allt när vi satt på mitt tak, eller hennes brygga vid älven. Hon brukade laga makaroner med ketchup mitt i natten ibland och sent om nätterna cyklade vi över tomma torg och förbi den rosa kyrkan smått berusade efter sommarens fester och jag sov alltid i den gula soffan i vardagsrummet.

Men då kom hjärtekrossaren och sen kom gråten.
Och jag fortsatte gråta så länge att jag egentligen inte kunde gråta mer, och då grät jag lite till.
Förvånad men fascinerat frågade hon hur många tårar som egentligen kunde rinna ner för mina kinder. Sen en dag stod hon i min hall och gjorde likadant.
Hon sov inte, hon åt inte, hon visste inte vad som var fel och det gjorde ingen annan heller.

Vi blev ovänner och ingen visste varför, vi slutade vara med varandra utan att någon sa något. Och när vi väl började prata igen hade det gått för lång tid och vi hade hunnit bli några andra än de de var då vi cyklade genom staden med kjolarna kittlandes vid knävecken, på väg hem till ett tak och en kopp varm choklad.

Postverket gjorde inte fel

Postverket gjorde inte fel


När jag och Joakim började ha kontakt med varandra så var det på grund av ett typsnitt och tack vare Google images. Vi mailade. Han glömde bort det en månad, sen mailade vi lite till och sen glömde jag bort det en månad. Jag ville be om ursäkt på ett ordentligt sätt och skrev en liten sång. Jag har skrivit hela historien om hur vi träffades här, men aldrig låtit er höra låten.

Nu, precis tre år sedan jag skrev den, så bestämde vi oss för att spela in den. Då var det endast datorns inbyggda mikrofon och en enkel gitarr. Nu gör Joakim det mesta musicerandet, jag sjunger. Postverket gjorde inte fel heter den. Men kallas även Förlåtlåt i folkmun.

Varsågoda:

Om ni inte kan få nog, eller om spelaren av någon anledning inte fungerar, så går den att ladda ner om man högerklickar – spara som på denna länk.

dagens finaste

dagens finaste

Min vän och superregissören Andreas Öhman skrev om något som hänt honom och som var så fint i sin blogg, så jag måste vidarebefodra till er, det var så fint och romantiskt och underbart.

Läs här