När min bror gick på gymnasiet började han se ett fenomén. Att många tjejer började gömma sin dialekt i något ’finare’. Något som mer liknade Stockholmska än det nasala Skelleftemålet.

Allt oftare säger han att jag råkat ut för samma sak. Att jag döljer min norrländska dialekt och han påpekar att jag sällan säger ’han’ och istället säger ’honom’. Fast jag gör det inte med mening. Jag har helt enkelt bara tappat det.

Ibland kommer jag på att jag använder lidingöiska i och blir irriterad på hur mina läppar egentligen formar orden.

Var är min dialekt? Vem är min dialekt? Jag har hamnat i en dialektal identitetskris som smugit sig på gradvis.

Mamma tar på sig en del av skulden (eller vad man nu ska kalla det) för att vara gällivarebo och gift sig med en bonnpojk från Rickleå och flyttat till ett ställe där invånarna har hår under fötterna och är det enda ställe gud glömde (enligt vissa böcker), Burträsk.
Hon säger att en bekants barn brukade säga, när mina äldre syskon var i 4årsåldern, ”De pratar så annorlunda. De säger mjölk och inte ’mjoulk’ (här med tungan kraftig böjd uppåt, bakåt på bokstaven L)”
Så något infött Burträskmål är det inte någon i familjen som har.
Min syster började lägga om betoningen på sitt namn för att inte bli misstagen för att vara en Matilde och dessutom började hennes språk smälta in mer och mer i den huvudstadsmiljö hon nu flyttat till.

Det är intressant att höra folk som bytt ort prata i telefon. Min mamma börjar direkt lägga in ord som ”nå-jo” så fort hon pratar med sina syskon i Norrbotten och en vän i Oslo som tidigare bott i Göteborg flöt snabbt över till norska när han pratade i telefon med en norsktalande vän och fick taxichaffisgöteborska när en vän från Göteborg ringde, utan att han visste att han gjorde det. Och Pappa börjar såklart prata Rickleåbondska så fort han pratar med sin bror.

Hur som helst, så ligger många av mina konstonanter alldeles för långt fram i munnen för att vara Burträsk-konstonanter, mitt övriga språk ligger någon helt annanstans. Hur jag än försöker prata bred norrländska så lyckas jag bara låta som mannen i Norrmejerier-reklamen (som vi alla vet inte är så långt norrut som han vill)

Och när jag frågar Tove om hon kan ge mig min plånbok kommer hon nog behöva upprepa det hon redan sagt många gånger:
– BÖRS heter det, Fattar du väl!