Browsed by
Etikett: skrivet

Tillbakablickstorsdag: Hannannika

Tillbakablickstorsdag: Hannannika

Jag hälsade på Hanna i helgen, men det kommer mer om det i ett senare blogginlägg.
Vi blev kompisar någon gång på gymnasiet under tiden vi båda skrev mycket, fotoade mycket och skapade mycket. En gång tappade vi varandra, men är tillbaka ganska mycket igen trots att det var något visst med den bästa-kompis-vi-är-oövervinnerliga-relationen vi hade då.
Hanna hittade en text hon skrev till mig när vi var 17-18 år och den var så fin att jag grät en skvätt och vill dela med mig av den. Jag har tur som haft, och har, henne som min person och hoppas alla får ha det så någon gång.

Såhär var det för åtta år sen för två tonåringar i Skellefteå:


jag har en konstnärskompis
som heter annika
hon andas kreativitet
och ritar bilder på kosmonauter
som flyger i rymden
och äter piggelin


en kväll var hon här
hade sytt en ny röd klänning
bedårande och med puffärmar
och vi drack hallonsmoothies på bryggorna
och hon spelade munspel
och jag tittade på himlen
och tänkte att förra sommaren
var den sämsta i mitt liv
men samtidigt den bästa
för det var i juli förra året
jag först träffade annika


hennes foton kan få mig att gråta
och att dricka varm choklad i hennes lägenhet
i den gröna soffan,
under kartan av Paris
där jag tror hon egentligen hör hemma
är att ta en paus från
alla måsten och borden
och vi kan planera
en oslagbar framtid
och när musiken klingar från högtalarna
under de ryska dockorna
verkar allt så möjligt
och jag har en Leonard-tröja som hon tryckt
och jag tror
att hon blandat något magiskt i färgen
för varje gång jag har den på mig
känns fötterna mycket lättare att lyfta
och jag vet att hon tror
att jag är mest hyperaktiv av alla hon träffat
men det är bara
för att hon har inte förstått
att det bara är konsekvenser
vad som händer med mig
när hon är nära


hon är min överskottsenergi

Försvunna fräknar

Försvunna fräknar


Vi börjar denna vecka med en jättegammal saga jag skrev en gång i tiden. Skulle tro den är ungefär fem år gammal, men passar bra nu när solen kommer fram och ger lyckligt lottade prickiga kinder. Försvunna fräknar heter historien och är riktigt ordentligt naiv.




Ibland kände hon i sina fickar för att se om de fanns där.
Ibland bläddrade hon igenom varenda sida i alla hennes böcker för att se om hon någon gång använt dem som
bokmärken.



Fräknarna hade börjat försvinna för några månader sen. Först närmast öronen, sen på kinderna. Då hade hon blivit rädd och stannat hemma, skyllt på feber. När hennes favoritfräken på näsans vänstra kant en morgon var borta slutade hon kliva
upp ur sängen. Hon gick inte ens ut för att hämta posten.


Hon låste dörren med dubbla lås och drog ner persiennerna. Hon slutade svara i telefon ut i fall att fräknarna trillade av och ramlade ner i luren, åkte i väg med samtalet.


Hon försökte ersätta fräknarna.
Hon målade med en tunn pensel men färgen hamnade på kudden när hon sov, hon
provade med strössel men det lämnade ett jämt lager av socker i hennes ansikte. Hon stansade hål på alla papper hon kunde hitta
och tejpade fast pappersprickarna på kinderna, vid öronen och på näsans vänstra kant.
Men inget kunde göra henne lika glad som de riktiga.


Hon slutade hoppas, slutade tänka och satt stilla i sin pinnstol och tittade på väggen.



Väggen hade inga fräknar heller, den var lika tråkig som henne.




Det knackade på dörren.


Han sa att han var hennes granne och undrade om hon hade
mjöl att låna honom. 

Hon lyssnade inte.
Hans ansikte var fullt av små prickar på kinderna, vid öronen
och den finaste på näsans vänstra kant.
Han hade stulit hennes fräknar.


Hon började förfölja honom och skrev en lista på allt han gjorde.


– Du bor i mitt hus, visst?
sa han en dag när hon stod bakom honom i kön till posten (Hon skulle såklart inte skicka något. Hon skulle bara se till
så att inte fräknarna lämnade landet).

Hon nickade.



Han bjöd henne på piggelin och de gick genom parken.
De kastade macka vid den konstgjorda dammen. Han vann, nio
studsar.
De gick tillsammans hem för de bodde trots allt i
samma hus.

När han log såg fräknarna ut att dansa
vid hans mungipor.


Hon stängde dörren och drog upp persiennerna. Det låg runda
pappersbitar över hela golvet. Hon sopade ihop dem för de
behövdes inte mer.


– De behövde nog bara någon att tycka om. sa hon och räknade
prickarna i ansiktet.
På kinderna vid öronen och den finaste
på näsans vänstra kant.

SLUT.

Om att tänka på vad man äter.

Om att tänka på vad man äter.


Det finns en paradox i mitt huvud. En som säger att det är okej att se ut som man gör, att jag ska vara nöjd med det jag har och jag ska säga yeah baby åt spegelbilden varje morgon. Men den andra säger att kroppen inte är fin, den säger att det finns krav, det finns ideal, ät detta, rör på dig och du mår bättre om du är smalare.

Det finns en vikthets å ena sidan, å andra sidan finns en åsikt man ska ha om man tycker som jag gör, om man är politiskt lagd åt det hållet jag är och är relativt medveten om världen (vilket jag gärna vill tro att jag är). Det är att man ska tycka att man är snygg, eller åtminstone duger bra för den man är.

Vissa dagar är jag så förbubblande snygg, det kan jag tycka, men andra dagar tittar spegelbilden tillbaka med ett hånleende och säger att det inte blev bättre än så här. Klänningen i butiken sitter helt fel, den rundar rumpan för tidigt, allt känns hopplöst knöligt, bulligt, fel och det blir röda kanter i midjan av strumpbyxorna. Då mår jag dåligt, inte bara för att tjockångesten letar sig framåt genom nervtrådarna utan också för att jag känner att jag inte ska tycka så. Jag får inte tänka så.

Jag skulle skämmas ögonen ur mig om jag skulle börja banta för att få en finare kropp, om jag började dricka juicer och drycker som utlovar ett smalare resultat. Det skulle inte stämma överrens med mina ideal och jag skulle känna att jag gör något som är fel och dumt. Jag vill inte att någon ska behöva känna att de måste gå ner i vikt, inklusive mig själv, men tanken på det kommer då och då att jag borde, att det blir bättre då.


Sen kommer jag på att jag tycker så mycket om kakor och glass, och då går det över.

Dagens tyckade: om att doppa

Dagens tyckade: om att doppa


Jag har träffat en slags coach för andra gången nu, jag fick den möjligheten från jobbet när jag blev uppsagd och det verkar väldigt bra så här långt. Han ger mig uppdrag och denna gång är det dags att börja utrycka saker jag tycker mer för att det i mitt liv är gigantiskt fokus på att göra (självkänsla vs självförtroende med andra ord). Det behöver inte vara tyckande i stora frågor och tur är väl det för man måste börja någonstans.
Det är bakgrunden till att jag nu börjar med Dagens tyckande, jag gör en Niklas Strömstedt med terapiförlängning ut i bloggen för allmänheten.

Så till dagens

Jag tycker det är helt okej att doppa ostsmörgåsen i te, kakan i kaffet och till och med knäckebröd i coca cola. Jag tycker helt enkelt allt blir så mycket godare och dessutom kan soppor och teer avnjutas utan att få brännblåsor i munnen.

Anledningen till att många tycker att det är ofint eller äckligt beror i min teori på att:

1. Det blir geggigt, och ja, det kan det såklart bli. Men någon annan behöver kanske inte titta i just dopparens kopp och därför är det endast dopparens problem som kan åtgärda detta genom att helt sonika strunta i att dricka upp det sista i koppen.

2. Det är en kvarleva från den tiden då det fanns samhällsklasser som då och då endast hade torrt bröd kvar i skåpen och därav doppade brödet för att göra det ätligt. Att doppa ses därför som en fattigmanssyssla och även ofint i de övre klasserna.

En viktig bok

En viktig bok



På tal om Nina Åkestams blogginlägg om när hon kraschade

Kolla den psykadeliska framsidan prydd med ett gigantiskt och rungande ”Hej Ångest!” som man alltid måste säga i huvudet på ett extra klämkäckt sätt. Märk även den röda trafikskylten som praktfullt annonserar att detta är din körskola till livet. (dessutom fick det bli två för extra effekt)

Efter att jag skrivit blogginlägget om min panikångest så läste jag den här boken på uppdrag av min läkarbror. Den är trots sitt uppmärksamhetskrävande omslag inte en självhjälpsbok på samma sätt som Mia Törnblom skriver. Det är inte så mycket ”Heja dig” ”Tänk positivt” och så vidare utan ett konstaterande: Det är det här du är med om.

I boken står det vad det är som händer när en ångestattack bryter ut. Stressen som gör att allt bryter ut är en rest från den tiden vi träffade vilddjur i skogen vi behövde fly från. Idag tror kroppen att de vilddjuren är vår arbetsplats, situationer eller specifika händelser och när vi försöker fly så kan vi inte.
Det står om de kemiska ämnena som sprids i kroppen som gör att vi känner olika saker och varför det sticker i armarna och det blir svårt att svälja. Särskilt viktigt är det att lära sig att enligt kroppens kemi så kan inte en ångestattack fortsätta i all evighet. Till slut sätter kroppen in sina egna lugnande ämnen.

Halva boken handlar om varför, den andra halvan om hur man ska jobba för att få det att bli bättre. Det är mest klassisk KBT som handlar mycket om exponering och att lära sig att det inte är farligt, att testa att maxa ångestattacken när man är mitt i den för att se att det finns ett stopp och det är exempel på olika typer av situationer, olika patienter och olika typer av ångest, utbrändhet och depressioner.

Läs den, det är väldigt bra för att förstå sig själv om man är där, förstå vänner som är där eller för att lära sig att känna igen varningstecknen så man kan försöka undvika hela spektaklet.

Den finns till exempel att köpa här.

Pysselsäsongerna

Pysselsäsongerna


Jag har levt ihop med mig själv tillräckligt länge nu för att inse ett och annat om mig själv. Till exempel att jag har en egen inneboende pysselsäsongsklocka. Om jag skulle ha fört protokoll över vad jag pysslat med när så tror jag ett tydligt mönster skulle ha utkristalliserat sig. Jag går helt upp i det och blir som besatt en tid för att sedan tröttna och övergå i något annat. Det går från teckning till målning till smycken till tredimensionella objekt och papperskonster. Det ena innebär mer stök, det andra mer hängivelse. Det ena som kontrast till det andra men ibland blir det en sömlös övergång som jag knappt märker själv förrän jag tittar tillbaka.

Det allra tydligaste exemplet, som mer än något annat är kopplat till årstiderna, är när kylan kryper på och löven börjar ändra färg. Som per automatik dyker jag ner i garnlådan och letar upp de halvfärdiga vantarna jag lämnade i vintras. Såklart det är dags för vantarvirkarsäsongen.
Nu alltså.

Hjärtat

Hjärtat

En gång ritade jag den här bilden, för det var ungefär så jag kände mig. Jag kunde svära på att jag hade tung segflytande asfalt i underarmarna, magen var ett gnagande hål fast ändå fyllt av något som bara var dåligt och hela bröstet var så tungt och ibland kändes det nästan omöjligt att det skulle rymmas någon slags luft bland det där mörka, eller mat för den delen. Jag mådde illa ända ut i fingertopparna.
Det gör så ont, det gör så ont i hela kroppen när man inte förstår vad som hänt och hjärtat bara gråter utan hejd.

Jag blev så himla berörd av Sandras blogginlägg. Jag känner henne inte mer än genom bloggen och vet inte hur hon är på riktigt, men det bara känns, hennes text om det som hänt henne känns verkligen i kroppen. Hjärtesorg alltså.
Fyra och ett halvt år är en väldigt lång tid och ibland är det märkligt hur snabbt den världsbilden kan raseras. Bara genom ett enda telefonsamtal.

Jag ville bara säga det.

Resa i tiden

Resa i tiden


När jag inte svarar i min telefon är det som att resa tillbaka i tiden. En fjortonårig Annika satt med sin första mobiltelefon i sitt flickrum med gula tapeter och talade in meddelandet. Jag hade lärt mig att man skulle börja precis som man svarar i telefon för att förvilla eventuella tjuvar som kanske bara ringer för att kolla om det är någon hemma. Detta blir förstås lite märkligt på en mobiltelefon, men det var det jag hade lärt mig.

Nu kommer mitt abonnemang bytas ut till något från jobbet, telefonnumret kommer vara detsamma som det varit ända sedan min första telefon. Men jag tror att telefonsvaret kommer försvinna och det gör mig lite vemodig även om det bara är en ynka mening jag säger.

Det finns något fint i att jag fortfarande har chansen att ringa till mitt fjortonåriga jag och lämna ett meddelande om allt det där ett fjortonårigt jag skulle behöva höra. Att inte behöva känna en massa krav, att det inte är så läskigt att träffa nya människor, att kyssarna kommer komma i oändlighet, att tandställningen bara behövs halva tiden, att det är okej att gråta för det kommer komma en massa tårar och världen är enorm och ibland inte helt snäll men det kommer att bli himla bra bara du vill och försöker lite grann.

Legohysterin

Legohysterin

Jag hade egentligen sinnessjukt mycket leksaker som barn. Med två äldre syskon fick jag ärva barbiesar, mjukisdjur och My Little Pony av, dessutom hade jag ju egna grejer. Lådorna under sängen var sprängfyllda av pyssel och dockkläder (och dessutom hade jag en rutschkana ner i sängen som egentligen var baksidan av trappen ner till källaren). Det enda jag aldrig fick leka med var den där Optimus Prime min bror hade stående högt upp på en hylla, den var han för rädd om. Men legot, det kunde vi bygga med alla tre.

Det är svårt att inte missa debatten om Legos senaste produkter. De för flickor och de för pojkar jämfört med den gamla annonsen från början av 80-talet. 
Lego när jag växte upp var det legot hon bär. Jag och mina syskon byggde, torn och pyramider i alla de klassiska legofärgerna.
Jag förstod aldrig varför man skulle köpa och bygga sådana saker som redan fanns, att man skulle bygga precis som på förpackningen. Det var inte det som var grejen. Grejen var att få göra något helt själv, känna att det var mitt bygge. Sen lekte jag inte så mycket med det vad jag kan minnas. Det var ju byggandet som var roligt.
Under Creative Summit för två år sen var en man från Lego där och pratade. De hade stora visioner och jobbade fantastiskt på webben med sina användare. De tog tillvara på de äldre legofantasterna och skapade forum och vissa fick vara legoambassadörer. Det lät så bra allting och det kändes som att de verkligen tagit med varumärket till idag. 
Tills frågestunden kom.
”Vad kommer i framtiden?” frågade någon i publiken
”Jo, vi håller på att ta fram ett Lego specialanpassat för flickor och pojkar.”
Då sjönk mitt hjärta och allt det andra så fantastiska om hur de jobbar på webben var liksom inte värt någonting. 
Jag tänkte att Lego är en av de få leksakerna som är neutrala. Det är den leksaken alla kan leka med och bygga saker av utan att behöva vara en ”tjejig” eller ”killig”leksak. Och sen tänkte jag nog en stund på att de var dumma i huvudet.

Läs PO Tidholms artikel från DN här
Och läs gärna spelbloggaren Susanne Möllers inlägg om saken

Om cyklar och tomater

Om cyklar och tomater

Jag hade nog aldrig haft en bästa vän, inte en sådan som man paras ihop med direkt, sådär så man skulle säga våra namn nästan som ett och att jag ibland fick hennes namn och hon fick mitt. Sen flyttade jag hemifrån och fick en vän alldeles nära.

Vi drack varm choklad och smoothies och pratade om precis allt när vi satt på mitt tak, eller hennes brygga vid älven. Hon brukade laga makaroner med ketchup mitt i natten ibland och sent om nätterna cyklade vi över tomma torg och förbi den rosa kyrkan smått berusade efter sommarens fester och jag sov alltid i den gula soffan i vardagsrummet.

Men då kom hjärtekrossaren och sen kom gråten.
Och jag fortsatte gråta så länge att jag egentligen inte kunde gråta mer, och då grät jag lite till.
Förvånad men fascinerat frågade hon hur många tårar som egentligen kunde rinna ner för mina kinder. Sen en dag stod hon i min hall och gjorde likadant.
Hon sov inte, hon åt inte, hon visste inte vad som var fel och det gjorde ingen annan heller.

Vi blev ovänner och ingen visste varför, vi slutade vara med varandra utan att någon sa något. Och när vi väl började prata igen hade det gått för lång tid och vi hade hunnit bli några andra än de de var då vi cyklade genom staden med kjolarna kittlandes vid knävecken, på väg hem till ett tak och en kopp varm choklad.