Browsed by
Tagg: skrivet

Tjocka katter dansar inte

Tjocka katter dansar inte

När jag var liten åt jag stuvade makaroner när jag fick bestämma och det var pappa som skulle laga det för han gjorde det bäst. Jag ville bara ha klänningar på mig och kläder med synliga märken var jag rädd för. Jag hade en mycket bestämd åsikt om vad jag skulle ha på mig har jag fått höra. Min högsta dröm var att bli konstnär, och lite senare författare. Det bästa jag visste var att vara inne och pyssla. Jag ville helst inte vara ute och hatade när sockarna knölade sig i skorna. Jag sa att min favoritfärg var röd, för det var mammas favoritfärg och jag hade hört att andra barn tyckte som sina föräldrar. Det fanns en fröken på dagis som var sträng och alla var rädda för henne. En annan var min favoritfröken och gav mig ett av sina diadem med glitter på när hon slutade.

Det är sådana saker som jag minns. Men så finns det vissa saker som jag inte minns, min kära mor säger att det antagligen är tur att jag inte gör det.
Jag vet inte riktigt hur gammal jag var, men skulle gissa att jag var någonstans mellan två och fem.
Mamma började se att jag inte riktigt var lika glad som jag brukade när jag varit på dagis och när hon väl frågade började jag gråta, hulka och kippa efter andan sådär som bara barn kan göra. Hon frågade varför och när jag till slut svarade fick hon veta att en jämngammal liten tjej hade, när vi var ensamma förstås, dragit upp min klänning, petat mig i magen och sagt ”Du är tjock.”

Jag vet inte vad som känns mest konstigt, att ett litet barn skulle få för sig att säga det till ett annat barn, eller det faktum att jag blev så oerhört ledsen över det.

Dagispersonalen fick veta, så det stod och vaktade utanför dörren när vi lämnades ensamma. Sen när hon sa som hon sagt ryckte de upp dörren och sa att hon inte alls fick säga så.

Elloskataloger och prydliga böcker

Elloskataloger och prydliga böcker


Skolstart i Karlstad för två år sedan

Hemma hos en vän till mig hade Ellos-katalogen precis landat innanför dörren. Höstmode med varje plagg uppradat med de färger vi kommer att behöva när kylan kommer. Alltid lite dovare färger, alltid något stickat på de lyckliga modellerna.
Det är något visst när höstkatalogerna börjar dimpa ned i brevlådan. Trots att det fortfarande är högsommar och jag har spenderat många dagar med att äta minst ett halvt kilo jordgubbar så kan jag inte låta bli att få samma känsla som brukar smyga sig på när hösten närmade sig.

Det hänger ihop med att skolan börjar, jag minns tydligt när jag började ettan. Jag fyllde sju år precis samma dag och hade på mig en ny blommig klänning och en sjal med björnar på, troligtvis hade jag fått dem båda i present. Mamma fotade mig när jag stod i hallen med ryggsäcken på, redo att gå.

Även om inte alla år efter har varit riktigt lika speciella, så är det ändå något visst. Första dagen pirrar det lite i magen, man har stigit upp tidigt (inte fem minuter innan som det kommer vara om någon månad), fixar håret och tar på sig kläder (som man funderat ut dagen innan). Sen får man börja skriva i en ny bok, som inte än har mjukats upp i pärmarna, och gör det så fint och prydligt som möjligt. Alltid med intentionen att den här boken, den ska bli den finaste bok jag skrivit i (när sedan några månader gått och marginalerna fyllts med skisser av ingenting är tanken snarare att nästa bok, den ska bli fin).
Sen tas aktiviteter upp, man träffar gamla vänner eller får nya.

Lite så känner jag nu. Jag flyttar snart till en ny stad, en ny lägenhet och börjar på en ny praktikplats. Jag skäms lite, för jag älskar sommaren. Men när höstkläderna radas upp i skyltfönstren och katalogerna läggs på hög så betyder den där senapsgula kjolen snarare en nystart än bara något att ha på sig. Och jag hoppas innerligt att jag blir lika lycklig som modellerna på bilderna verkar vara.

Monologdialog

Monologdialog

– Hur mår du?
Om hon hade vågat hade hon strykit honom över håret, lämnat sina händer på hans.
Men hon gjorde inte det.
Hade hon vågat hade hon hållit kvar blicken lite längre. Men hon var rädd att den stunden
kunde få henne att darra igen. Det ville hon inte att han skulle råka se. Så hon gjorde inget.
Hon satt bara där men en tekopp med en sockerbit i, på väg att lösas upp av vattnet.

– Va?
Han tittade på henne en liten stund.
Hon visste aldrig om hon pratade lågt och otydligt eller om det var han som inte lyssnade. Inte
ville lyssna.
– Hur mår du?
Hon upprepade frågan. Hon ångrade den lite och önskade hon sagt något med mer djup i.
Men hon kom inte på något.
Sockerbiten var snart försvunnen, teet var fortfarande för varmt.
Hade hon vågat hade hon sagt att han hade fina läppar och passade i blått.

De satt brevid varandra i soffan. För långt bort för att de skulle röra varandra, men tillräckligt
nära för att hon skulle känna hur han luktade.
Hade hon vågat hade hon lagt örat mot hans bröst, hennes huvudet skulle röra sig upp och ned
i takt med hans andetag. Hon skulle lyssna på hans hjärta och försökt få sitt eget att slå i samma takt.
Men det gjorde hon inte, hon vågade inte.

– Jo bra, jag mår bra.
Såklart han mådde bra. Man kan inte svara något annat.
Hon ville kasta sig i hans armar och kyssa honom tills hennes läppar domnat bort. Kramat honom
lite hårdare än man ska för att veta att han fanns, och att hon fanns, på riktigt den här gången.
Men hon vågade inte. Hon sa inget, hon gjorde inget. Hon drack av sitt te.

– …och hur mår du själv?
Han sa det helt automatiskt. Sådär man säger när man ska vara artig. Som när man träffar någon
man inte träffat på länge, en ytlig bekantskap, någon man egentligen inte orkar prata med.

– Bra.
Sa hon, helt automatiskt. För så säger man när man inte vågar säga något annat.

brev

brev


Brev, vanliga analoga brev, är väldigt trevliga. Jag skrev en liten hög med brev sista veckorna i Frankrike, fast ärligt talat så följde de flesta med resväskan hem och skickades inte alls. Jag tycker dock mycket om att skriva brev. Jag ska börja skriva mer.
(fast jag saknar frankrikes linjerade block)

en dag

en dag

Ska jag skriva alla historier jag sitter och drömmer om
sen ska jag illustrera dem och tillverka en bok
mest kanske den ska ligga pa mitt köksbord
eller sa ska jag ge bort den i present

När jag blir stor ska jag ha en katt som heter Igelkotten

När jag blir stor ska jag ha en katt som heter Igelkotten

”Har du träffat Igelkotten?”
”Nej, har du skaffat igelkott?”
”Nej, katt.”
”..Men du sa igelkotten?”
”Ja.”

”Igelkotten brukar sova i min säng”
”Oj! Sticks den inte?”
”Nej, det är en katt.”
”Men du sa ju igelkotten”
”ja.”



”Här är Igelkotten”
”Men det är ju en katt?”
”ja.”