– Hej, ursäkta, jag heter Annika och jag ska träffa Leif (Han heter något annat i verkligheten).
– Oj, jag trodde du var med de andra, säger receptionisten och tittar bort mot de unga männen i samma rum. Vänta lite så ringer jag honom.

Jag väntar lite

Creative directorn Leif kommer, skakar hand och visar mig in i ett litet samtalsrum.

– Vad fint det var här, säger jag (faktiskt inte bara för att vara trevlig).
– Vi tar bara in praktikanter från Berghs säger han.

Jag hinner knappt sätta mig ner.

– Varför det?
– Vi vet vad vi får och vilken kvalité eleverna håller.
– Var har du gått? frågar jag
– Berghs.

Jag kommer inte ihåg om vi pratade mer om det just då, sen började jag visa min portfolio. Allt kändes som en evighet, han ville inte vara där och titta på det jag gjort.
Han sa inte så mycket om min portfolio, eller, ett projekt sa han var dåligt. Istället sa han mest saker i stil med detta:

– Vad har ni för lärare egentligen?
– Det är ju jättekonstigt att ni har en så lång praktik. Elever på Berghs har hunnit lära sig mer när de går ut på praktik.
– Vi kan inte ha koll på alla skolor i hela Sverige, vi måste dra en gräns.
– Varför går du inte på Berghs?

Och andra liknande kommentarer om skolan, lärarna och om Berghs. Samtidigt försökte jag försvara min skola, han verkade inte ta in så mycket.

Så ringer hans telefon, han svarar och avbryter mig mitt i en mening. Rösten förändras till ett gullegullspråk. Jag gissar att det är sonen han pratar med.
– Ja, visst, men visst får du det, ja, ja. Men det är inte så farligt…
Det verkar som att barnet i andra änden ska jobba lite åt byrån i sommar, möjligen som springpojke.

Han lägger på och jag fortsätter, så gott det går. Då tar han upp sin telefon igen och fotar, det kan vara mig. Eller rummet och utsikten. Fotar gör han i alla fall och lägger ner telefonen i fickan igen utan ett ord.

– Vad gjorde du nu?
– Näe, jag fotar en bild den här tiden varje dag.

Jag visar det sista av min portfolio.

– Du kanske kan komma in på Berghs nu, säger han.

Intervjun är slut, vi skakar hand igen.

– Du vet att det kan finnas de som är duktiga som inte har gått på Berghs, säger jag när jag tagit på mig jackan.
– Nejmen, jamen, vi måste dra en gräns, mumlar han.

Jag går ut genom dörren, nerför trappen och mot tunnelbanan. Jag är i chock, fattar ingenting och känner mig mindre än jag gjort på länge. Kroppen skakar av nervositet och frustration och därmed kommer även tårarna.

Det här var för snart ett år sedan och idag blir jag arg så fort jag tänker på det. Jag har hört om det, men hoppades att de där inskränkta reklambyrågubbarna inte fanns på riktigt.
Man kan fråga sig varför jag ens fick komma på intervju i första taget då han var väldigt tydlig med att jag var från fel skola, hade fel typ av praktik och hade haft fel lärare. Man ska inte behöva försvara sin skola istället för att berätta om projekten man gjort. Det är väl de som ska säga om jag passar eller inte, inte vem jag haft som lärare.

Kanske ville han att jag skulle stå på mig ännu mer, säga att jag var bäst och spotta honom i ansiktet. Möjligen skulle han ha gått igång på det. Tyvärr är jag inte riktigt sådan, men såhär i efterhand känner jag att jag vill starta en superbyrå, och sedan aldrig någonsin ge honom jobb.

Jag hoppas verkligen att om du som läser detta jobbar på en reklambyrå och tänker ta emot praktikanter inte gör såhär. Vi tar oss också tid, jag hade kunnat boka in en tid hos någon annan byrå. Jag hoppas att ni ger kritik på ett sätt som kan hjälpa oss att utvecklas, är det något ni ogillar så säg gärna varför. Bete er helst som om ni vore på ett riktigt möte. För det är ju det. Svara inte i telefon om det inte är något viktigt och hur ofta fotar du de du träffar i ett mötesrum utan att fråga egentligen? Sen, att bara vilja ha folk som är stöpta på samma sätt, för man ”vet vad man får”, är väl urbota dumt i en bransch som vill hitta på nytt.

Dessutom brukar man bjuda på kaffe.

Reklambyrån är en välkänd byrå i Sverige, och cd:n som här kallas Leif, är inte helt okänd han heller.