När jag var liten började jag lyssna på julmusik i mitten på oktober, gjorde julklappar i slöjden och kunde inte vänta länge nog på att få börja julpynta. Men dagen innan julafton grät jag alltid, på grund av den där granen.

Vi firar nämligen jul i vår stuga som ligger på min farbrors gård och därmed hämtar vi granen från skogen omkring. Vi går ut klädda i alla varma gamla kläder det går att hitta, skakar bort snön från granarna och försöker hitta den finaste. Som sig bör verkar alltid nästa gran mycket finare, eller nästa efter det. Snön fungerar nämligen som en skönhetsförbättrare för taniga granar och i skogen ser de alla ut om om de vore tagna från en disneyjul.

För en julkrank åtta-nioåring, som egentligen ogillade att klampa runt i snö och bli kall, var det en mardröm. För jag ville ju ha den finaste granen i skogen varje år men det var aldrig den som följde med hem och när det inte blev så grät jag över förlusten.

Tur att det finns de som inte är lika grankonservativa som jag var, dessa utflippade låtsasgranar är fantastiska.

I alla möjliga färger

Och former

Och helt enkelt ja, såhär.