Det verkar vara få som både läser och skriver bloggar på helgerna. Besöksstatistiken går ner och de nya inläggen jag vill läsa finns bara inte där.

Nu har jag gått så långt så jag sitter och läser Idol-bloggar. Lars idol-blogg för att vara exakt.
Pete klagade igår på att vi såg idol och sa att hans mamma (eller vem det nu var) säger att idol är så fånigt och det är därför hon ser det. Det säger man nog själv ibland också, men lite intressant är det ju faktiskt hur mycket man än inte vill ha att göra med den där superpopulärkulturen. För Idol borde väl vara höjden av populärkultur. Eller, Stjärnor på Is kanske är värre. Det verkar bara läskigt.
Att se Idol, eller något av allt annat, är lite som att smygläsa Se&Hör

Men på riktigt så är Lars idol-blogg ganska intressant. Han åkte ut igår. Förra veckan ramlade han runt på scen och sjöng ’Det börjar verka kärlek banne mig’ och igår stod han still och sjöng ’smells like teen spirit’. För, han tyckte idol var ett skämt.
Och Idol känns litegrann som en parodi på sig själv ganska ofta.

Såhär skriver Lars:
”Det finns en Idol Samlingsskiva som vi skall spela in låtar till/på. Jag vill egentligen inte. Men vi har skrivit kontrakt. Och nu har vi fått ett nytt kontrakt gällande samlingsskivan, och jag undrar, om vi vägrar skriva på det kontraktet, bryter vi då mot det förra kontraktet, och vad är det i så fall för mening med ett nytt kontrakt? Skitsamma. Ibland är det stavfel och särskrivningar i kontrakten. Förtroendeingivande. Känns seriöst.”

”Jag gillar inte det här. Det är inte seriöst och det är inte respektfullt mot mig som artist. Jag har tydligen inget att säga till om, och inte heller bakgrundsmusiken har jag att säga till om / påverka. Den låter väl lika töntigt som vanligt, vilket gör det hela till en parodi på U2. Sorgligt. Och det är jag som kommer att få stå för det. Jag känner mig trampad på och förnedrad, det ligger lite förnedrings-TV över hela skiten, tycker jag. Som att vi ska sjunga den där jävla låten i slutet – vad fan är det? Usch! säger jag.”

För övrigt så får han presenter hela tiden, virkade djur och halsband. Det är knäppt. Jag trodde det bara var stjärnorna på 40-50 talet som fick såna beundrarbrev.
Kanske är det så, att det mest bara är deltagare i dokusåpor (som jag förstått det fick tydligen min kusin en del kärleksbrev när programmen sändes, fortfarande kanske) och de större bloggarna (som jobbar sig fram till att bli sveriges nya kändisskara)

Vi har nog tröttnat på de där oåtkomliga superstjärnorna (som i och för sig alltid kommer vara grädden av gräddan, vi bara inte ser dem lika mycket. Förresten, finns det verkligen några supersuperstjärnor i Sverige?) och vill hellre se de som är som oss, de som också gör bort sig hela tiden. Vi gillar sånt som är lättare att relatera till?

Nu låter det som jag klagar på hela blogosfären, fast det kan jag ju inte göra. Jag bidrar ju en hel del till att den växer.

Jag läste någongång i metro att 80-talisterna är de som har ångest över allt och måste välja rätt och trivas med sina val, 90-talisterna är bloggarna som lägger ut sina liv till allmän beskådan, men mest sina kläder. Själv, med den senare delen av 80-talet som utgångspunkt borde jag vara någonstans däremellan. Lägger ut hela mitt liv på internet, och har ångest över det, eller nåt sånt.

Nåväl, jag har glömt bort vad poängen med det här inlägget var, om det ens var någon.
Jag ska fortsätta läsa Northanger Abbey och se om jag på något sätt kan jämföra den med internet, eller sms, eller telefoner. Kanske bloggar?

(Knepet med att göra läsvärd blogg tror jag dessutom är att skriva kort och ha mycket bilder, så, det här inlägget kommer inte så många orkar läsa)