Om man tog pa sig ett par gröna glasögon, ungefär sana som Dorothy tog pa sig när hon kom till smaragdstaden, och gick de tre minuter upp- eller nerför vägen vi gar till skolan. Skulle man nästan automatiskt kunna höra en fransk berättarröst i bakgrunden.

Utanför skolan sitter det en man pa en pall. Han har pälsmössa, en san i rysk stil som inte gar över öronen, vitt har och tjockt glas pa glasögonen vilket gör att hans ögon ser stora ut. Han sitter koncentrerad och malar. Han har alla sina tavlor, sina dukar, sin färg och allt annat han behöver pa en trävagn som han drar fram och tillbaka varje dag. Det är som att vagnen egentligen är för liten, men han surrar fast det med snören sa det inte trillar av nagot.

Pa hôtel de ville star alltid en man med langt stripigt har och röker och samtalar med nagon. Han har ocksa en vagn fast en mycket mindre och i metall. Pa den ligger det en liten förstärkare. Gitarren ligger ofta pa marken brevid och om jag inte minns fel sa har den en eller flera sprickor och nagra klistermärken pa.
Han spelar nästan aldrig utan gitarren bara ligger där.
Fast, igar stod han mitt pa hôtel de ville, där cafét har sina bord, och spelade. De appladerade at honom.

Fortsätter man vägen mot var lägenhet brukar man möta en eller tva dragspelare. De spelar fint och brukar vara jätteglada.

Man passerar även ett antal boulangerier och har man tur far man känna lukten av nybakta baguetter, smält smör och söta kakor.

Antagligen inbillar jag mig, men ibland är det som att höra pianomusik i bakgrunden med.