Den här gången får ni massa katter. Om ni tittar noga så kan ni ana de relationer de har med varandra.
Likadant som förr, lägg bilden sida vid sida/kant i kant så får ni ett alldeles eget myller av katter.
Hoppas de ska trivas hos er
Andrew Kolb har gjort en barnbok, men inte vilken barnbok som helst. En berättelse om en astronauten Tom som åker ut i rymden men tappar kontakten med rymdbasen. Kanske känns det igen, och visst, det är så att den är den exakt byggd på texten till David Bowies Space Oddity.
Boken finns inte att köpa och David Bowie har inte hört av sig än, men tills något händer så bjuder Andrew generöst på boken i pdf-format. Så ladda ner den, lyssna på låten och läs.
Det händer väldigt väldigt sällan att jag köper något med mer design i sömmarna än HM. Dessutom lyckas jag allt som oftast intala mig själv att de flesta köp är onödiga, för dyra, för konstiga, sen blir jag less och går hem (bra egenskap förvisso, men tråkig precis i stunden). Så döm av min egen förvåning när jag kom hem med denna låda efter ett besök på Minimarkets slutförsäljning.
Mumieskor i svart mocka med rejäla platåkilklackar fick bli en sen födelsedagspresent till mig själv.
Mina 164cm mådde bra i dem.
Idag började jag dagen med att umgås lite med maskroslampan.
Judit älskar blått, som det brukar vara.
Sen åkte vi på utflykt, Judits faster hade seglat med naturskyddsföreningen och sin utbildning och var på plats vid Slussen.
Så vi fick hälsa på i båten
och medan faster Helen visade skorvar för Judit och lärde henne om vilka fiskar som är okej att äta,
så vilade Markus på den guppande båten (själv kände jag mig som en landkrabba som blev vimsig rätt snart).
Sen åkte vi till Kulturhuset och byggde lego på kartan över Stockholm. Nya broar och grejer skulle det bli. Vi byggde Judit.
På modellen över stan kollade vi var vi skulle bo
I morgon flyttar vi in, det ska bli så himla kul!
När man kommer in till min praktikplats får man först säga hej till renen som står och assisterar vid receptionen.
Sen ser man snart balkongen. I torsdag var det fullt med folk där.
För det var releasefest för den här tidningen som Great Works tagit fram.
Roots undersöker det estetiska och kulturella i videospel. Första numret har temat Humanity+ och handlar bland annat om gränsen mellan människa/maskin och hur den sakta börjar suddas ut och även lite konspirationsteorier har de fått med. Det är mycket troligt att jag är lite partisk, men oj vad intressanta texter det är i den (och det kan jag säga utan att vara särskilt intresserad av sådana spel) . Gillar ni teknik-och framtidstexterna i Bon kommer ni gilla det här.
Vill ni läsa mer och hitta var den finns att köpa så gå in här.
Den här mannen har jobbat hårt med tidningen in i minsta detalj.
Och den här kvinnan gjorde ett fenomenalt jobb under releasekvällen,
för vad skulle vi annars äta?
Sen minglades det
och pratades
och väntades på mer korv.
Med utgångspunkt från teorin att människor är skapade av resterna efter stjärnors död, och en lek med tid och rum skapade Ignacio Torres den animerade fotoserien ”Stellar”.
Damm och glittrande konfetti spelar rollen som stjärnstoft
och gör bilderna till något alldeles magiskt
Se resten av serien här
via thisiscolossal
1. monokroma lampor
Ibland får jag dille på att göra mönster. som nu till exempel, och det är ju inte mer än rätt att dela med mig av dem till er. Här kommer ett mönster med en hel massa lampor på i lite olika färgställningar.
Lägg valfritt lampgäng som skrivbordsbakgrund (sida vid sida) så får ni ett klart och upplyst skrivbord såhär mitt i veckan.
2. Citruslampor med lite blåbär
3. Havsbrislampor
3. Kalaslampor
4. Tvärtomlampor
Det finns nästan alltid något speciellt vi kopplar ihop med de människor vi möter, lever med och älskar. När sedan relationen tar slut så finns de där sakerna kvar och påminner oss och får oss att uppleva allt igen och det kan göra oss melankoliska och ledsna.
Museum of broken relationships har tagit fasta på detta och likt en avslutningsritual får du överlämna dessa saker till muséet där de blandas upp med många andra historier som på olika sätt berättar om ett slut.
På muséet finns en yxa inlämnad. Den användes för att slå sönder alla möbler hon lämnat kvar när hon blivit kär i en annan och sårat. En möbel per dag slogs sönder med yxan. När hon kom för att hämta dem två veckor senare låg de i flisor i ordnade högar. Läs hela historien.
Där står även en glashäst, som ett minne av en romantisk resa då han sa att han aldrig skulle sluta älska henne. Hästen och vigselringen gömdes bort i en låda tills dess att den hamnade på muséet. Läs hela historien.
Museum of broken relationships finns i Zagreb, tills vi bokar en resa dit kan man fortsätta läsa om muséet och titta på fler saker här (eller beställa boken).
När jag var liten åt jag stuvade makaroner när jag fick bestämma och det var pappa som skulle laga det för han gjorde det bäst. Jag ville bara ha klänningar på mig och kläder med synliga märken var jag rädd för. Jag hade en mycket bestämd åsikt om vad jag skulle ha på mig har jag fått höra. Min högsta dröm var att bli konstnär, och lite senare författare. Det bästa jag visste var att vara inne och pyssla. Jag ville helst inte vara ute och hatade när sockarna knölade sig i skorna. Jag sa att min favoritfärg var röd, för det var mammas favoritfärg och jag hade hört att andra barn tyckte som sina föräldrar. Det fanns en fröken på dagis som var sträng och alla var rädda för henne. En annan var min favoritfröken och gav mig ett av sina diadem med glitter på när hon slutade.
Det är sådana saker som jag minns. Men så finns det vissa saker som jag inte minns, min kära mor säger att det antagligen är tur att jag inte gör det.
Jag vet inte riktigt hur gammal jag var, men skulle gissa att jag var någonstans mellan två och fem.
Mamma började se att jag inte riktigt var lika glad som jag brukade när jag varit på dagis och när hon väl frågade började jag gråta, hulka och kippa efter andan sådär som bara barn kan göra. Hon frågade varför och när jag till slut svarade fick hon veta att en jämngammal liten tjej hade, när vi var ensamma förstås, dragit upp min klänning, petat mig i magen och sagt ”Du är tjock.”
Jag vet inte vad som känns mest konstigt, att ett litet barn skulle få för sig att säga det till ett annat barn, eller det faktum att jag blev så oerhört ledsen över det.
Dagispersonalen fick veta, så det stod och vaktade utanför dörren när vi lämnades ensamma. Sen när hon sa som hon sagt ryckte de upp dörren och sa att hon inte alls fick säga så.
Efter att halvt valt ut med slumpordsgenerator, och halvt finjusterat resultaten så blir det dessa tio rubriker. Att jag skrev att rubrikerna inte behöver ha någon logik om ni inte vill gjorde att jag knappt förstår hälften. Så det kanske blir väldigt generösa tolkningar, jag hoppas ni är okej med det och jag hoppas ni är okej att det kan ta en tid att ta sig igenom dessa. Men vi provar.