Jag fick det finaste paketet igår, det innehöll två stycken sådana här böcker. En till mig och en till Judit och Ruben.
Malin Ahlin har skrivt och illustrerat den här och jag har känt mig nästan minst lika glad för hennes skull som om det vore jag själv som gjort den, trots att jag aldrig träffat henne. Hon är så jäkla duktig och boken har fått fantastiska recensioner.
Köp den här, nu på en gång!
Kan nästan inte vänta med att få läsa den för Judit och se vad hon tycker.
För fyra år sedan gjorde min bror, hans flickvän och jag en bok till Judit i doppresent. Den heter Judit Gagarina och anspelar självklart på Jurij Gagarin som var den förste mannen i rymden.
Den gången skrev vi ut den hemma och satte ihop med ringpärm. Judit älskade den och tuggade, dreglade och läste den tills det inte fanns något kvar något år senare.
Nyligen tog jag tag i detta och satte ihop texterna och bilderna igen och beställde boken via Blurb (där jag tidigare beställt fotoböcker). Nu är den här och det är ju en riktig bok! Inbunden på fint papper som förhoppningsvis håller ett tag. Det återstår att se om Judit minns den och om hon fortfarande tycker om den. Kanske lär hon sig något om rymden. Till exempel att Saturnus har ringar av is och Jupiter jättestark dragningskraft.
Detta var ett av mina första mer seriösa försök att använda mig av illustrator, och det syns. Samtidigt tycker jag att illustrationerna ska vara så och de blir rätt charmiga i sin knackighet.
Lite såhär ser den ut inuti:
Judit är kosmonaut ibland
Och en dag får hon ett brev från hennes bästa vän ekorren Ratatosk.
Så hon åker ut i rymden för att hitta honom. Solen vet inte var Ratatosk kan vara, men Judit får ett mystiskt paket.
Hon vinkar till Marsipanerna.
Och hon lyckas fly från Jupiter, men ingen har sett Ratatosk.
Vad som händer sen får ni kanske veta om ni ringer valfritt barnboksförlag och säga ”Den här boken, den borde ni publicera i mängder!”. Det borde väl fungera?
På tal om Nina Åkestams blogginlägg om när hon kraschade
Kolla den psykadeliska framsidan prydd med ett gigantiskt och rungande ”Hej Ångest!” som man alltid måste säga i huvudet på ett extra klämkäckt sätt. Märk även den röda trafikskylten som praktfullt annonserar att detta är din körskola till livet. (dessutom fick det bli två för extra effekt)
Efter att jag skrivit blogginlägget om min panikångest så läste jag den här boken på uppdrag av min läkarbror. Den är trots sitt uppmärksamhetskrävande omslag inte en självhjälpsbok på samma sätt som Mia Törnblom skriver. Det är inte så mycket ”Heja dig” ”Tänk positivt” och så vidare utan ett konstaterande: Det är det här du är med om.
I boken står det vad det är som händer när en ångestattack bryter ut. Stressen som gör att allt bryter ut är en rest från den tiden vi träffade vilddjur i skogen vi behövde fly från. Idag tror kroppen att de vilddjuren är vår arbetsplats, situationer eller specifika händelser och när vi försöker fly så kan vi inte.
Det står om de kemiska ämnena som sprids i kroppen som gör att vi känner olika saker och varför det sticker i armarna och det blir svårt att svälja. Särskilt viktigt är det att lära sig att enligt kroppens kemi så kan inte en ångestattack fortsätta i all evighet. Till slut sätter kroppen in sina egna lugnande ämnen.
Halva boken handlar om varför, den andra halvan om hur man ska jobba för att få det att bli bättre. Det är mest klassisk KBT som handlar mycket om exponering och att lära sig att det inte är farligt, att testa att maxa ångestattacken när man är mitt i den för att se att det finns ett stopp och det är exempel på olika typer av situationer, olika patienter och olika typer av ångest, utbrändhet och depressioner.
Läs den, det är väldigt bra för att förstå sig själv om man är där, förstå vänner som är där eller för att lära sig att känna igen varningstecknen så man kan försöka undvika hela spektaklet.
Den finns till exempel att köpa här.
Hux flux så var denna veckan försvunnen i magsjuka, aptitlöshet, jobb och lägenhetsstyling, typ. Lägenheten vi hyr i andrahand ska säljas så vi har hjälpt till och fixat lite med den inför fotograferingen som var. Eller fixat och fixat, vi har tryckt in så mycket grejer som möjligt i alla utrymmen som finns och dammsugit golven.
Min favoritglaskupa fick lite nytt innehåll i samma veva.
Lewis Carolls klassiska Alice i Underlandetböcker med färgillustrationer. Jag hittade dem på Stockholms stadsmission på Liljeholmen och blev så himla glad. De är tryckta på 40-talet och var en del av en månadsbokklubb.
Men det är först nu jag inser att han tydligen bytte efternamn vid bok nummer två.
Det kom ett brev på posten. Iklädd i det finaste papper och en stor lapp på framsidan.
Däri låg en bok från Rabén och Sjögren med femtiotalsnostalgi i barnboksform. Två saker jag tycker hemskt mycket om. Och när det kommer sådär, då måste man ju ta och göra någon slags recension på den.
Boken är en sammanställning av ett antal barnböcker från årtiondet och del i en serie med böcker som handlar om de olika årtiondena som följer.
Det värsta med sådana här samlingar är att de just endast består av delar från böckerna. Sluten är inte med och det blir snarare en trailer för böckerna som man egentligen vill ha hela. Det är lite klurigt att läsa för en nyfiken systerdotter när man läser ett stycke ur den klassiska Boken om Någon att: ”det röda snöret åker upp för trappen och…” spänningen triggas upp, man vänder blad för att få veta, men där är helt plötsligt en annan historia.
Men illustrationerna och stilen går ju alltid att klämma och känna på. Det som är lite kul är att böckerna som finns med lever kvar idag, och jag minns dem tydligt från mitt 90-talsdagis. Det är inte bara nostalgi för mina föräldrar, utan även för mig. Men tyvärr så är det kanske en lite tråkigare bok för ett barn som vill höra hela sagan.
Fast ska jag klaga på en till sak så är det papperet, för jag skulle vilja att det kändes mer 50-tal, och då tror jag banne mig ett obestruket papper hade funkat bättre. Ni vet sånt papper som nästan är hårigt för att det är så rått. Det gör så mycket när man har papperstänket med hela vägen och inte bara på omslaget.
Det här är nog min favoritbok.
Jag tycker ju så mycket om barnböcker, så jag blev så himla glad när mamma gav den här till mig efter att ha hittat den på en loppis.
Ingrid Vang Nymans illustrationer är småskeva och superfina och boken, som är tryckt 1969, har sådana härliga feltryck i färgerna.
De klassiska scenerna är med.
Och det bästa är att jag numera ser ut en del som Annika gör här. Jag måste bara hitta min galna Pippikompis.
Och precis som tryckfärgerna gett Annika har rosa hår då och då. Så har ju jag det med ibland.
Om det är så att ni också tycker barnböcker är himla kul så kan jag tipsa om utställningen ”En bildvärld för stora och små” som pågår just nu och fram till sista september på Nordanå i Skellefteå. Orginalbilder av bland annat Pija Lindenbaum, Jockum Nordström, Paul Ströyer (bl.a Krakel Spektakel), Joanna Rubin Dranger, Tove Jansson och min favorit Stina Wirsén.
Väldigt roligt att se skisser och bilder där man verkligen ser vilken teknik de använt. De böcker de flesta av bilderna kommer ifrån finns att låna och läsa i någon av de små krypin och kojor som är utplacerade i utställningslokalen. Passa på om ni har vägarna förbi!
Rabén och Sjögren skickade mig ett recensionsexemplar av barnboken ”Fannys fantastiska resa” av den franska illustratören Charlotte Gastaut. Jag tyckte det var lite märkligt till en början, men samtidigt tycker jag så himla mycket om barnböcker så jag tänkte att jag kunde ju ta och titta i den.
Och den är rent visuellt alldeles galet fint, att läsa allt den här texten högt är nästan omöjligt när man har ett barn bredvid som tycker om att bläddra. Men jag älskar verkligen hur texten är formad för att visa mammans tjat.
Men sen slutar texten och Fanny går in i en ordlös fantasi. Varje uppslag är en liten värld av tecknade saker och lustiga filurer. Det är massa dova färger och en starkt lysande rosa som kommer igen. Likt Muminboken ”Vad hände sen?” så kan man kika igenom till nästa sida genom små hål i papperet.
Och det bästa: Halvtransparanta papper. Jag skulle vilja använda halvtransparanta papper i nästan alla tryckta saker. Det är så härligt. Här används det för att visa havet med koraller och sjöjungfrur och en simmande Fanny.
Jag tror dock nästan att min arkitektstuderande vän Kim och jag hade mer behållning av boken än min systerdotter. Vi fastnade totalt i den och granskade varje sida upp och ner och hittade gömda monster, fiffiga lösningar och kände på papperet. Jag vet inte riktigt vad Judit tyckte, hon var mest intresserad av att springa omkring den dagen.
