Helst ska det vara en svartvit film, det ska regna litegrann och man ska säga hejdå till någon man tycker om för en lång lång tid. Man ska hoppa på tåget fast inte vilja hoppa på tåget och stå så länge man kan på perrongen för att undvika det där avskedet man inte tycker om. Tillslut kliver man ändå på. Vinkar i fönstret och kanske byter plats för att komma närmre det där fönstret som skiljer tåget från perrongen och personen som står där. Fast då är man glad. För man vet att det är fånigt, som att stå och vinka med en näsduk. Så börjar tåget rulla. Fångar en slägkyss i farten, sätter sig ner, andas ut och ler samtidigt som man saknar på en gång och inser att platsen man vill vara på är den man lämnar.

Eller så kommer tåget inrullande. Glädjen samlas och koncentreras i i bröstkorgen likt muttrar kring en högtalarmagnet. Det killar i fingrarna och i knäskålarna och innan man vet ordet av är alla saker ihopsamlade och den stora väskan är inte alls så tung. Man står och väntar, men kan nästan inte stå still, på att dörren ut till perrongen ska gå att öppna och när den gör det så kliver man ut. Tittar sig omkring, får ögonkontakt, kan inte hejda sig och springer och hoppar rakt in i någons famn och glömmer helt bort att folket runt om tittar på en i smyg och ler lite för de vet precis hur det känns det där, när det är helt ostoppbart.

Idag stod jag och Joakim på tågperrongen i Karlstad igen. Fast den här gången var det inte något av ovanstående som hände. Eller, vi skiljdes åt, men inte mer än att det skulle vara en vagn mellan oss. Jag hamnade bredvid en pensionär som var stolt över pensionärspriset på biljetter och var kultur- och språkintresserad. Vi pratade bland annat om att cykla.

När sveriges järnvägsknut var passerad sa jag dock hejdå till den trevlige pensionären och anslöt mannen i vagnen bakom på en liten filmsnutt. Vi kom fram till Stockholm där vi tog olika vägar och nu är jag här på Reimers hos min syster + make och hänger med skruttan. Hon rullar ibland och låter sådär som tvåmånadersbäbisar gör.