Browsed by
Månad: augusti 2012

Blixtar och solnedgångar

Blixtar och solnedgångar


När vi började närma oss Kroatien med flyget så började det blixtra omkring oss. Som tur var tillräckligt långt bort för att vi bara skulle känna att det var en spektakulär föreställning och inte behövde känna oss rädda för att flygplanet skulle ta eld. Detta gjorde dock att vårt flygbolag (som faktiskt gick i konkurs samma dag, så när vi flög hem var det något annat bolag.) blev lite sena, så det var bara att checka in på hotellet och slänga sig i den bäddade sängen på en gång.


På morgonen var det första vi såg några fåglar som hälsade oss välkomna.


Efter att vi testat poolen, havet och solen spatserade mest runt lite och tittade på den lilla by vi hamnat i.


Med smala gator och sten så långt ögat kunde nå.


Även stranden var stenbelagd och havsbotten likaså. Så det gällde att ha bra badskor.


Sen kikade vi lite på solnedgången.


Den lilla by vi var i var så pytteliten att vi tog bussen in till Zadar under vår andra dag i utlandet. Där fanns det också vatten.


Och en havsorgel! På något sätt spelade vågorna och vinden så det kom ljud från hålen i trappen.


Vi satt och lyssnade på det väldigt lugnande ljudet.


Men det blev för varmt! Svetten rann konstant så det gällde att hitta den skugga som fanns.


Och det var dags att försöka ta till det min svåger kallar för ”Det spanska tricket”. Nämligen att helt enkelt komma över gränsen för värmen och bara acceptera svetten, den blanka hyn och de ständigt fuktiga kläderna.


Vi tog en matpaus för att fundera på saken.


Sen var det snart dags för solen att gå ner.


Enligt Alfred Hitchcock ser solnedgången som vackrast ut från precis denna del av världen.


Vi satte oss på första parkett och tittade ut över vattnet tillsammans med en massa andra.


Sen pluppade solen ner bakom bergen. Vi kom fram till att solnedgången i vår lilla by nog var nog snäppet bättre ändå. Där hade nog inte Hitchcock varit.


När så solen gjort sitt började marken lysa!


En installation av led-lampor drivna av solcellsbatterier blinkade i olika färger.

blink blink. 


När vi kände oss nöjda med blinkande lampor gick vi vidare till det bästa med semester:


Glass!

Hemma igen!

Hemma igen!



Jag är tillbaka i lägenheten som, efter att ha bott här snart ett år, luktar hemma när man kliver in genom dörren, den där bästa komma-hem-doften som man glömmer bort när man bor i den varje dag.

Jag är lite rödsvedd om magen och mitt hår skiftar i färg mellan vitt och svagt svagt babyrosa och känns strävt efter saltvattnet. Mygg eller myrbetten (vi kom aldrig fram till vad det var) kliar lite på armarna och benen. Jag plöjde igenom fyra böcker och är inne på min femte, det är nog fler böcker än jag läst på lika många år.

Internet-detox har varit bra för hjärnan skulle jag tro. Vi hade ingen dator med oss och inte ens wi-fi på hotellrummet så det var först på vägen hem från Arlanda som jag läste alla era kommentarer, särskilt på inlägget om panikångesten. Tack för att ni uppskattade det och tack för att ni själva öppnar er. Extra glad blev jag av denna anonyma kommentar, även om alla är olika så känns det bra att kunnat göra det lite lättare för någon genom att berätta det jag upplevt.

”…Min bästa vän har mått som du i flera år och det har varit svårt att stötta då man inte riktigt förstår vad hon går igenom. Nu förstår jag lite mer. Tack igen. Kram”

Topp tre: Band jag startat i fantasin

Topp tre: Band jag startat i fantasin

 – Dinosaurs Dancing on Cotton
Lorne Petersen som har jobbat som Visual effects artist på filmer som Star Wars trilogin, Indiana Jones, Alive och en massa mer föreläste på Creative Summit förra året. Han hade alltid jobbat med modeller av rymdskepp och istället för snötäckta berg hittade han på att de skulle filma svart kol täckt med bakpulver. När datorgrafiken kom och började ta över så smått så hade de ett visst problem, och det var att det var svårt att få den tyngd som gick att få med modelltekniken. Han sa att det var som ”Dinosaurs dancing on cotton”. Uttrycket satte sig i min hjärna och jag har velat starta ett band med det namnet sen dess.
Jag tror det är ett rent och skärt popband med trallande refränger, blåsinstrument varvat med xylofon och som delar ut sockervadd under konserterna.

– You Thought We Were Daffodils From The Future, But We Were Dandelions From The Past
Långa artistnamn är väl alltid bra tänkte jag när Emmy bad mig hjälpa henne med ett namn till hennes DJ-duo. Tyvärr ratade hon det här namnet men jag kunde inte förstå varför och bestämde mig för att det är ett möjligt artistnamn på en väldigt svår grupp som satsar allt på spektakulära scenshower och framförallt hemmasnickrade kostymer.

– Laserbeam Starmachine
Joakim och jag satt med en vän till honom och hans ettåriga hund. Hundens pappa hade ett namn som hade någon kosmisk referens. ”Vad hette han nu igen, Laserbeam Starmachine?” frågade Joakim. Det var fel men borde vara namnet på ett band med electroreferenser och David Bowie. Ljusshowen är väldigt viktig och låtarna ska helst lyssnas på liggandes på ett tak på natten.

Kameran

Kameran


Några av er har frågat vad jag använder för fotoutrustning, så här kommer ett uppdaterat reprisinlägg från ett tag sen.

På bilden håller jag i min Canon eos 550d (Innan dess hade jag en 400d).
Jag gillar den för den är lite mindre än proffskamerorna, men duger gott och väl för mig. Dessutom filmar den superfint i HD vilket jag använt många gånger.

På kameran sitter nu ett Canon EF 50mm f/1,8 II. Det är ett billigt och enkelt objektiv som får följa med på det mesta och de flesta fotona i bloggen är fotade med det.


Men när det behövs lite vidvinkel (som här) kan det här passa bättre, Canon EF-S 17-55 f/2,8. Det är egentligen inte mitt, men jag har långlånat det av en vän som köpte en kamera det inte passade på. Otur för honom, mer desto mer tur för mig.


Min bror gav mig denna i present. Det är en adapter mellan mitt canon-hus och gamla pentaxobjektiv.


Det innebär att jag kan använda min gamla favorit Pentax 50mm f/ 1,7.


Och ett teleobjektiv jag nästan aldrig haft anledning att använda än.


Förutom adaptern fick jag även dessa mellanringar i samma paket av min bror. De sätter man mellan huset och objektivet för att kunna fota makro. Ju fler ringar, desto mer makro.


Och sen så har jag en blixt som går att rikta. Nissin heter den. Det blir fina bilder men gör kameran rätt otymplig, speciellt om stora objektivet är på.


Den här korta snutten film är filmad med pentax 50mm och delvis med en mellanring så det blir smaskig makro.