Nu ska vi prata om ångest.

Nu ska vi prata om ångest.


Hej, jag har panikångest. Så är det bara. Ibland när jag berättar det får jag ett ”Men du verkar ju glad.” och så är det också. Jag är ju glad, förutom när jag är ledsen.

Andra gånger när jag säger att jag har panikångest får jag till svar ”Jag med.” och ibland med tillägget ”…men säg det inte till någon.”
Det här är ett inlägg jag tänkt skriva väldigt länge. Men inte kommit mig för. Jag har tänkt att egentligen ska man hålla åkommor likt dessa utanför, för ingen vill egentligen ha och göra med någon som mår dåligt. Samtidigt vill jag skriva, dels för min egen skull för att varje gång jag berättar om det så känns det faktiskt lite lättare. Och sen vill jag skriva för de som inte vågar berätta, för jag vill att det ska gå att prata om utan att skämmas så himla mycket.
I mer än ett år har jag gått och funderat på vad man får skriva och inte, formulerat allt i huvudet för att sedan radera det igen. Nu blir det som det blir, så här är det i alla fall:
Jag mår dåligt ibland och då är jag så ledsen att jag gråtskriker ner i kudden, hyperventilerar, krampar i hela kroppen och spänner musklerna så mycket att det gör ont och sen blir jag så slut att jag måste sova.
Det går helt enkelt inte att kontrollera sådär särskilt bra, försöker jag undvika den stundande ångestattacken börjar jag gå runt som i en bubbla. En glaskub där andras prat verkar vara långt, långt borta och koncentrationen når sig inte längre än en halvmeter framför mig.
Det började när jag flyttade till Skåne för att gå folkhögskola med inriktning grafisk design. Jag hade packat ner mitt liv på tjugo kilo och lämnat min pojkvän (som då funnits i mitt liv i tre månader) på andra sidan säkerhetskontrollerna på flygplatsen. Mina förväntningar på skolan var skyhöga, men allt var så märkligt och jag ville nog egentligen inte alls vara där. Under en lektion där vi såg filmen Helvetica stod jag rödgråten inne på närmsta toalett och när jag tittade mig i spegeln kände jag inte alls igen mig själv.
Två veckor senare bodde jag i Karlstad hos Joakim och trodde det skulle bli bättre. Fast jag slutade aldrig gråta, började dubbla kurser och pluggade 200% för att jag var osäker på vilken jag ville gå. Kollade blodvärdet för jag trodde det var järnbristens fel, gick till Studievägledaren och bröt ihop och hon undrade om jag höll på att bli utbränd.
Det var som att planen jag haft hela livet försvann när inte folkhögskolan fungerade för mig, jag visste inte vilken väg jag skulle gå. Varje prat om framtiden fick mig att gråta för jag kunde inte tänka på den.
Studievägledaren skickade mig till studenthälsan på en gång ”Du mår nog inte tillräckligt dåligt för att äta medicin.” sa de och skickade iväg mig igen. Jag hamnade hos en kurator som pratade om vägar som gjorts djupare i mitt tankesätt och frågade om det var någon annan än jag själv som ställde kraven. Det kändes bättre då och vi bestämde att jag inte behövde gå hos honom mer, jag skulle bara prova att flyta i en jättedunk med saltvatten först. Så det gjorde jag.
Natten efter åkte jag till psykakuten. Jag skakade och krampade hela kroppen, blev rädd och började gråta, kunde inte sluta gråta. Jag ringde min läkarstuderande bror som tyckte det var lika bra att träffa en doktor. Korridorsgrannen tittade på mig en sekund sa något om ”Oj, du är alldeles röd.” Men frågade ingenting under hela natten han körde bilen och väntade med mig och Joakim tills jag träffade en doktor som frågade hur jag mådde och om jag någonsin skadat mig (jag tyckte det var en ytterst märklig fråga för sånt skulle jag aldrig göra). Han sa att jag nog hade panikångest och att jag snart skulle få en remiss från vårdcentralen så jag fick träffa en läkare där.
Fast jag fick aldrig någon remiss och var för trött för att ta tag i det själv. Jag mådde ju bra, förutom när jag mådde dåligt. Det var ju bara ibland försökte jag intala mig.
Jag bodde i Karlstad i ett och ett halvt år, men visste aldrig mer om min framtid än fyra månader framåt och klarade inte av att tänka på nästa steg. Sen ansökte jag till skolan i Göteborg, fast jag ville inte riktigt komma in. För jag orkade egentligen inte börja om igen i en annan stad, men så flyttade jag ändå.
Det var nog några av de jobbigaste månaderna. Jag fungerade inte så mycket vissa dagar.
Jag insåg att jag inte kände smärta på samma sätt när jag hade attackerna. För att få tankarna på annat tryckte jag in naglarna i handflatorna och klämde handen i toalettpappersrullshållaren där det taggiga var och tryckte till med den andra handen. Sen insåg jag att jag faktiskt på något sätt gjorde det som doktorn frågat mig, och skämdes. Jag ville ju inte skada mig själv, jag ville bara inte ha allt det där mörka inne i kroppen, för det gjorde så himla ont.
När attackerna började smyga sig in under skoltid ringde jag doktorn jag aldrig fick en remiss till och undrade vad som hänt med den. Han förklarade att de inte skickar ut remisser så, utan de som mår dåligt måste själv uppsöka doktorn och så la han till ”Men om du nu mått dåligt så länge, då vet du väl hur det är och att det går över.”
Jag blev arg, och det kändes som att det inte gick att få hjälp, så jag struntade helt enkelt i det.
Sommaren kom till slut och jag var i Västerbotten. Jag visade aldrig att jag mådde dåligt hemma, de visste om det för jag berättade och kunde skämta om det, men de hade inte sett det.
Joakim har sagt att det är nog få som vet att jag har panikångest ibland, och ännu färre som faktiskt vet hur dåligt jag mått. Han sa att jag var lite som en amerikansk hemmafru som direkt någon plingade på dörren fixade till håret och vände på kuddarna så mönstret av maskaraögonfransar inte skulle synas.
Det var som att jag stålsatte mig för jag ville inte att de skulle fråga hur jag kände, varför jag kände så (för jag hade inget svar), eller vad de skulle göra åt det (för det hade jag ingen aning om heller).
Vi lånade min systers lägenhet i Umeå och jag läste böcker och solade när Joakim jobbade. Det var bra men ibland kom attackerna och en kväll frågade Joakim om jag inte skulle ta och gå till en läkare ordentligt nu, för en gångs skull.
”Men jag är inte sjuk!” skrikgrät jag ut och slog händerna i sängen som ett barn i en tecknad film. Sen insåg det bisarra i hur jag precis sagt det, träffade en doktor i Burträsk och sedan dess har jag ätit medicin varje dag och mått snäppet bättre.
Det händer fortfarande att allt blir fel, kroppen krampar så det värker i hela huvudet, jag gråter så kuddarna blir svarta, får yrsel om jag missar att ta medicin en dag.
Men jag får inte ångestattacker bland folk, och egentligen mår jag ju bra, förutom när det blir sådär dåligt.
Jag är långt ifrån helt frisk, men när jag jämför med när det var som värst så mår jag bättre än tipptopp och kan inte nog förundras över hur han som lyssnat, hjälpt, kramat och kommit med varm mjölk på natten har orkat med det här. Joakim alltså. Det är otroligt häftigt.
(+ mamma, pappa, min bror och hans tjej, Matilda, Markus, Emmy och Anna; alla de som också brytt sig om både när det varit jobbigt och när livet har varit som det ska.)
Så, nu vet ni lite vad som då och då händer/hände mellan de färgglada blogginläggen. Men, för att förtydliga: Mellan, då och då. Det påverkar inte hela min värld. Det kommer bara puffar av mörka moln ibland.

55 thoughts on “Nu ska vi prata om ångest.

  1. "Det går helt enkelt inte att kontrollera sådär särskilt bra, försöker jag undvika den stundande ångestattacken börjar jag gå runt som i en bubbla. En glaskub där andras prat verkar vara långt, långt borta och koncentrationen når sig inte längre än en halvmeter framför mig."

    just precis så. och spot on annars också. fin är du.

  2. otroligt starkt av dig att våga skriva om en sådan sak. vi alla mår dåligt, men det krävs en stark person att visa att man får prata om det och det är okej, för man mår ju faktiskt bra ibland också! du är så himla bra. tack!

  3. Ja, den där beskrivningen av den förbannade bubblan som man går runt i mellan attackerna är verkligen helt spot on. Att sitta där inne i bubblan och känna att ingen kan rädda en. Att man är bortom den riktiga världen. Och så tittar man på alla som går förbi på gatan och tänker "tänk vad glada de ska vara, de tillhör "det riktiga" eller "jag skulle göra vad som helst för att få vara honom eller henne." Jag minns den dag jag "klev ur" tiden och bara blev en åskådare.

    Men så kan allt bli bättre, och jag känner mer och mer att jag är en del av en fin värld och inte bara en betraktare…

    Och tack för att du berättar. Jag har inte vågat göra det riktigt…

  4. Jag lider också av panikångest sedan 12 år tillbaka och känner igen mig i mycket av det du skriver. För mig börjar det alltid med att jag får dålig verklighetsuppfattning och sedan kommer den där bubblan som du beskriver, när ingen information runt omkring når in till en för man är alldeles för fokuserad på att hålla koll på vart man befinner sig och hur man ska hålla den stundade attacken borta. Och sen när det väl brister är det tårar och hyperventilering till max. För ganska exakt ett år sedan fick jag en svår panikångestattack efter ett biobesök och hyperventilerade så hårt att min hjärna slogs ut och jag föll ihop i kramper. Känslan när jag vaknade upp i ambulansen var otroligt jobbig, att inte riktigt veta vad som hade hänt. Men panikångest är ju mycket vanligare än vad man tror, men en typisk sjukdom som ingen talar om. Den behöver normaliseras lite mer.

  5. Fint att du delar med dig! Jag har nära och kära som i perioder har haft panikångest och det är så skönt att folk tycks börja prata om det allt mer. Hoppas att du bara blir bättre och bättre framöver!

  6. Jag tror att panikångestattacker ofta är kopplade till just studier och överansträngning. Kanske det är kroppen som talar om för oss att det inte är Det Viktigaste. Det finns så mycket mer förnuftiga saker att ägna tid och energi åt än att bli boksmart, oavsett ämne.

    För mig var bubblan ett nästan konstant tillstånd de sista åren i gymnasiet och under den lilla universitetsvistelsen. Sen jag lämnade studierna bakom mig har det bara varit något enstaka anfall, trots att det allra värsta och mest fruktansvärda som hänt mig ägt rum efter studietiden.

    Kram på dig. Och till Joakim som värmer mjölk. För han har förstått precis vad som är viktigt.

  7. Men har du fått gå KBT-behandling hos en duktig psykolog? 80 procent av de patienter som har paniksyndrom och får behandling med KBT (som innebär exponering, etc) blir av med sina panikångestattacker. Du ska inte behöva ha panikattacker ens ibland! Se till att få adekvat behandling nu nu nu.
    All ångest kan man givetvis inte behandla bort, det är ju en del av livet och vissa av oss har fått en större dos än andra… Men panikångestattacker är en annan femma. Du ska inte behöva medicinera för detta!

  8. Fina Annika, jag ar sa glad att du tog dig tid och mod att skriva det har inlagget. For jag mar precis lika dant. Kanner igen mig i smartan, paniken, tararna, angesten… Jag har skadat mig sjalv flera ganger, till och med overdoserat fast klarade mig tack vare uppmarksamma sambos. Pluggar men orkar inte langre for jag mar ju itne bra. Sa jag har bestamt mig for att flytta och ta en studiepaus vilket nog ar det svaraste beslutet for jag har ju alltid pluggat och pluggat och velat ta tag i mina drommar. Ater ocksa medicin och har traffat sa himla manga psykologer och terapefter och lakare, det maste ju finnas nagon som kan hjalpa. Jag har nu en fantastik doktor men ar pa jakt efter en bra psykolog… Jag har inte berattat allt for mina foraldrar an, men berattar lite i taget. Och vanner. Det ar otroligt haftigt hur villiga ens riktiga vanner kan stodja och krama och heja. Det jag ville saga med det har ar val att du inte ar ensam. Jag ar sa glad att du har Joakim m.fl. och att du hittat medicin som gor det lite lattare. Vi far kampa vidare, hand i hand. Karlek och kramar <3 emma

  9. Väldigt skönt att du skriver om detta, du som har ett antal läsare som säkert går runt och tror att hela din tillvaro är färg, glitter och goda bakelser. (Tyvärr gör ju bloggar en blind ibland). Minns när jag under min utbildning, när vi pluggade psykiatridelen, berättade för klasskamrater att jag hade haft generaliserad ångest i flera år – med inslag av panikångestattacker flertalet gånger. De frågade hur det kändes och jag berättade hur det svartnar, hur man tror man ska svimma, och hur det blir svårt att andas. Folk reagerade jättestarkt, och det gick upp för mig att vissa faktiskt aldrig upplevt allt det där. För mig känns det som något som tillhör vårt samhälle. Hur kan man leva i vårt samhälle UTAN panikångest? För mig är det fortfarande obegripligt, men jag är jävligt glad att vissa slipper det. Samtidigt vet jag att det är alldeles för många som lider av ångest, dagligen, och som inte vågar berätta. Så det här behövs i massor. Tack för att du delar med dig. Jag vägrar kommentera anonymt, för det här är inget att skämmas för.

  10. Väldigt fint skrivet, Annika. Och starkt. Jag har haft panikångest sedan nästan 15 år tillbaka. Min är kombinerad med social fobi som i sin tur är kopplad till min överdrivna förmåga att ta in och analysera minsta lilla intryck i min omgivning (Underbaraclara länkade för inte så länge sedan till Svd:s artikelserie om högkänsliga personer). Jag åt mediciner varje dag under i princip hela min tonårstid. Samtidigt gick jag i KBT. Länge. Många år. Jag klarar mig utan mediciner idag, men går fortfarande mycket upp och ner. Känner så väl igen mycket av det du beskriver.

    Det jag vill säga är att när man plockar ut monstret ur garderoben visar det sig att man inte är ensam. Det är så många fler som gömmer samma monster. Alltför många lider i det tysta och tror de är ensammast i hela världen. Tack för att du delar med dig.

  11. Det finns många krav på oss, både från oss själva och andra. Det är tungt att känna att man inte räcker till och att man är sämre än alla andra. Skönt då att någon som du tar upp ämnet och visar att 'alla andra' inte är så perfekta som jag har tendens att tro. Du är stark som gör det, tack!

  12. Så himla bra av dig att berätta! Ju fler som berättar desto mindre tabu och skamkänslor. BRA. Jag mår som du och tror precis som flera här skrivit att kraven i samhället idag till stor del ligger bakom panikångestattackerna. Ett tips är att gå till en psykolog/kurator om du inte redan gör det. Jag äter citalopram och går till en psykolog en gång i veckan vilket har gjort underverk. Men så har jag inte bara ångest utan har även mycket självdestruktivitet i form av skälvskadebeteende och dålig självbild. Bla bla, det viktigaste är att prata, prata och prata. Att du dessutom gör det på din blogg är lysande 🙂

  13. Nu tycker jag om dig ännu mer och du var ju redan en av mina favoriter. Så förstår du hur bra jag tycker att du är nu!? Bäst. Tack.

  14. Annika, kanske du har generaliserat ångestsyndrom som jag?
    Jag sökte inte hjälp förrän i år o nu är jag 37 år. Önskar att jag sökt hjälp i din ålder.
    Allt lycka till/Betty

  15. Respekt till dig. Och all världens styrka. Och hoppas att du kan få lära dig sätt atthantera ångesten. Jag har fått mycket hjälp att hitta alternativa vägar ur grubbel och sorg och ångest hosen kbt- terapeut. D

  16. Bra att du orkar dela med dig, och tröttsamt klyschigt att det faktiskt är precis så som du berättar: man måste vara stark när man är sjuk för man kan få bråka och tjata rejält för att få hjälp när det är en sån situation där man egentligen bara ska behöva andas "jag mår dåligt" så rullar ett helt kugghjulsverk igång av olika hjälpinstanser.
    Skönt att du har en någorlunda medicin nu, och skönt att du har en fantastisk pojkvän – heja Joakim du får en medalj av, samt en stor respekt från mig.
    (Du med, Annika.)
    Kram!

  17. Tack för att du delar med dig, jag vet att väldigt, väldigt många kommer att känna igen sig och vara tacksamma för att du sätter fingret på det där mörka som är så svårt att sätta fingret på. Min bästa vän har mått som du i flera år och det har varit svårt att stötta då man inte riktigt förstår vad hon går igenom. Nu förstår jag lite mer. Tack igen. Kram

  18. Så himla bra och nödvändig text! Känner igen så mycket du beskriver från mitt eget liv. Tack för att du delar med dig! Det var tack vare att jag insåg att det fanns andra som mådde likadant som jag vågade söka hjälp.

  19. Takk for at du delte. Det kjennes godt å vite at jeg ikke er alene om å føle meg slik innimellom. Ta vare på deg selv.

  20. Tack för att du delar med dig. Det är väldans jobbigt det där. Det minns jag sedan jag själv var drabbad. Och svårt att förklara för andra. Man är ju inte alltid så rationell i sina tankar som är sammankopplade med de starka känslorna som väller över i en attack vilket inte alltid förstås av dom som råkar vara nära just då.

    Tack igen.
    Du är väldans bra, kom ihåg det.

  21. De har inte gett dig tillrackligt med medecin. Medecinen tillater dig att dra upp nya spar i hjarnan, istallet for att fastna i samma panikangest spar. Jag hade panikangest 3 ar innan jag fragade efter medecin. Jag madde toppen efter medecinen, ruskigt trott men var inte alls orolig. Efter fem ar med medecin bestamde jag mig for att testa leva utan den och det gick fina fisken. Jag har inte haft ett enda aterfall trots otrolig press pa jobbet i ett annat land, utan familj och support grupp att vanda sig till. I Sverige ar man sa men det kan ju vara beroend framkallande… Det ar sa skont att leva utan attacker och vara pa vag upp pa toppen igen, utsikten ar ruskigt fin har uppe. Paxil 20mg var min raddning…. Lycka till.

  22. när du skriver det här så hjälper du mig att förstå att det nog är just panikångest som jag också har. tack för att du gör det.

  23. Tack Annika för att du delar med dig! Kom att tänka på en annan bloggerska när jag läste ditt inlägg. Hade följt med "the bloggess" ganska så länge för att jag tyckte om hennes galna humor, när hon plötsligt skrev ett inlägg om sin panikångest och depression. Hon hade precis som du funderat på vad som är "lämpligt" att dela med sig på bloggen och var säkert jätte rädd för responsen, särskillt när man vet hur många hatare det finns där ute. Men hon har inte bara blivit stödd själv av andras kommentarer men också varit med att stödja andra genom responsen hon fått. Genom att visa sina svagheter så hjälper man andra att inse att de inte är ensamma i sina. Tack för det! Sköt om dig.

  24. Tack för att du delar med dej! Jag har också liknande problem och det känns så bra när någon vågar berätta!
    Kramar till dej

  25. Jag lever också med panikångest och det värsta är tröttheten som kommer efteråt tycker jag. Man skulle kunna sova i en vecka om barn, jobb osv hade tillåtit det. Visste inte att man kunde få medecin för det dock, har jag aldrig blivit erbjuden… Något som är hemskt är hur vården ignorerar än när man är sjuk. När jag har gått till läkare och beskrivit min panikångest så har dem bara sagt jaha då sjukskriver vi dig en månad, nu kan du gå hem! Vad löser det? Inget! Människor som inte har varit i kontakt med vården tror att om något händer så får man hjälp direkt, vilket inte är fallet…

    Jag tror på att man skall försöka göra sådant som man mår bra av, visualisera mycket om vad man vill ha i sitt liv och vad man vill uppnå för då kommer det till dig. Law of attractions. KBT terapi är också bra. Men det är typ samma sak som Law of attractions…

    Att bloggare skriver om sina mörka moln hjälper till att visa att alla inte mår bra jämt och det är bra för psykisk ohälsa är inte något fult som skall döljas, det skall fram så att vi blir bättre på att bota.

    Tack för att du delade med dig, det fick mig att känna gemenskap till dig och nu vet jag att jag inte är ensam…

    Kram!

  26. Jag läste nyligen en artikel om sensitiva människor, eller ja, människor som liksom är lite känsligare än andra, det är tydligen runt 20% av jordens befolkning som är det.
    När jag läste den artikeln så fick jag som en liten uppenbarelse och ett aha! i knoppen, det är ju SÅ jag är!

    Jag tror (och det här är bara rena spekulationer) att människor som oftast är väldigt glada, kreativa, sociala och utåtriktade har problem med sin mörka sida (om man kan kalla den så), ett djup som osensitiva människor inte har och som liksom stannar kvar där hela livet. Som ett sätt att kompensera upp allt det där glada.

  27. Det berör så himla mycket när någon skriver om det här. Har själv ångest och brukar oftast möta oförstånd hos andra människor. De kan inte förstå hur en så glad, social och kreativ person kan må såå dåligt. Och det är väl kanske inte det första man säger till folk eller skriver på sin blogg. Jag försöker att hålla ångesten borta från bloggen men det är klart att man ibland bara vill säga som det är. Inga konstigheter. Så, bra gjort att öppna dig! Det behövs att man pratar mer om ångesten för enligt andra så är det inte okej att må dåligt. Men jo, det är det, för hur skulle vi annars veta när vi mår bra? Inte att vi alltid ska må dåligt för att må bra men att få känna att man är bra som man är. I både glädje och motgångar.

  28. Såg att någon redan skrivit det, att kreativa människor är mer känsliga och därför kan må dåligt. Titta på de flesta kändisar och starka personligheter!
    Jag har ätit homeopatmedel mot min ångest och det funkar jättebra för mig. Vanlig medicin är inget som hjälpt mig alls..

  29. Bra Annika. Modigt och viktigt inlägg och även om vi inte alla har upplevt detta så tror jag alla har någon i sin närhet som lider av ångest. Min pojkvän började med få attacker när han och jag flyttade ifrån varandra och han började på folkhögskola! Det har varit väldigt tungt för oss båda. Men jag vet också folk som har blivit bättre. Min mamma till exempel. Hon gick till en terapeut, av den kognitiva skolan. Jag vill ändå tro att det kan bli bättre om man får prata med rätt människa. Så ge inte upp hoppet! Kram

  30. Har läst igenom det här inlägget säkert tre-fyra gånger och velat skriva någonting fantastiskt som kommentar. Om hur stark och modig du är som delar med dig. Om hur himla väl jag tyvärr känner igen mig. Om att, även om det gör mig ledsen när någon går igenom sånthär, så är det så skönt att höra att fler är som en själv – även vissa av de som inspirerar en och som man beundrar. Kommentaren blir kanske inte fantastisk, men då har jag i alla fall sagt det. Och nu vet du. 🙂

  31. Vilken bra och viktig text!
    På något sätt är det extra bra att du skriver detta här i din blogg. Ibland märker jag inte att jag mår dåligt och känner mig ensam och misslyckad förrän jag läser mitt bloggflöde och alla verkar ha så kul och göra så många meningsfulla och roliga saker, vara så snygga och lyckade. Det är ju så många framställer sig i sina bloggar. Det gör väl inget så länge man har lite självdistans, men när man redan är lite deppig blir det sakta men säkert mer och mer tydligt när man läser bloggar på något sätt.

  32. Du är verkligen inte ensam Annika. Jag fick diagnosen (eller vad man nu ska kalla det för) när jag var 10 år. Då fick jag en panikångestattack, min första, som var så häftig att jag slutade andas och min pappa fick ringa ambulans. Väl inne på sjukhuset visade det sig att det inte var något fel på min kropp utan att det var mitt huvud som gjorde att min kropp mådde sådär, slutade andas och fick så häftigt ont i magen att maten kom upp igen… Det var så min panikångest yttrade sig. Skriver var, för efter något år med sporadiska attacker av olika grad, ibland så häftiga att jag trodde jag skulle dö på riktigt men ibland bara ont i magen och hysterisk gråt, så får jag idag 12 år senare aldrig panikångest längre. Den finns säkert kvar där inne någonstans och ligger på lur men det får den väl göra då… För det är tydligen så det blir om man inte mår så bra egentligen men inte bryr sig om att tänka på det och hitta orsaken. Då samlas det i den där bägaren/asken/lådan tills det tillslut blir fullt och rinner över, och det är då panikångestattacken kommer. Men vad jag ville ha sagt med detta är att det faktiskt går över, det blir faktiskt bättre. Det kan ta sin tid, men bättre blir det. Skickar bamsekramar till dig!

  33. Hej! Jag har också panikångest.
    Jag är ungefär på samma ställe som du. Fast just nu är det lite mörkt och jobbigt.
    Så TACK för att du så fint sätter ord på hur det känns att vara sjuk fastän alla andra tror att man är frisk.
    <3

  34. Hej! Det var så himla himla bra att du skrev det här inlägget. Dels för att det var modigt och fint och dels för att jag fick min första panikångestattack några veckor efter att jag hade läst ditt inlägg. Då kunde jag känna igen vad det var för något, och veta vad som hände. Jag ringde efter hjälp, och den kom och allt blev bra. Men om inte jag hade sett det här kanske jag hade suttit ensam kvar och då vet jag inte vad som hade hänt. Så stort tack, och kram!

  35. Modigt av dig att skriva det här. Blir inspirerad av dig, styrkan, öppenheten och kreativiteten du har! Har själv problem med panikångest och känns på något sätt stärkande att det finns andra som känner likadant, när man själv känner att man lever i en egen bubbla… Tack Annika och lycka till med allt!

Lämna ett svar till Anna Grundberg | bAGus Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *