Det var då jag tog den lilla röda bilen och körde rakt ut i sommaridyllen och mötte en man i hatt, blå jacka och en bukett skogsblommor i handen. Sen snubblade jag i trappan till hans stuga, det började spöregna och vi hade tjocka stickade tröjor. Sen där någonstans drabbades vi av Bäckström-Lidström syndromet, allt blev en total euforiflipp och sen dess har vi inte släppt varandras händer.