”Har du någon gång utvärderat din dialekt?”
– Gissa.
– Någonstans söderut, jag skulle säga Stockholmsområdet.
– Nejnej, Jag är från Burträsk.
Allt oftare säger han att jag råkat ut för samma sak. Att jag döljer min norrländska dialekt och han påpekar att jag sällan säger ’han’ och istället säger ’honom’. Fast jag gör det inte med mening. Jag har helt enkelt bara tappat det.
Ibland kommer jag på att jag använder lidingöiska i och blir irriterad på hur mina läppar egentligen formar orden.
Var är min dialekt? Vem är min dialekt? Jag har hamnat i en dialektal identitetskris som smugit sig på gradvis.
Mamma tar på sig en del av skulden (eller vad man nu ska kalla det) för att vara gällivarebo och gift sig med en bonnpojk från Rickleå och flyttat till ett ställe där invånarna har hår under fötterna och är det enda ställe gud glömde (enligt vissa böcker), Burträsk.
Hon säger att en bekants barn brukade säga, när mina äldre syskon var i 4årsåldern, ”De pratar så annorlunda. De säger mjölk och inte ’mjoulk’ (här med tungan kraftig böjd uppåt, bakåt på bokstaven L)”
Så något infött Burträskmål är det inte någon i familjen som har.
Min syster började lägga om betoningen på sitt namn för att inte bli misstagen för att vara en Matilde och dessutom började hennes språk smälta in mer och mer i den huvudstadsmiljö hon nu flyttat till.
Och när jag frågar Tove om hon kan ge mig min plånbok kommer hon nog behöva upprepa det hon redan sagt många gånger:
– BÖRS heter det, Fattar du väl!
