annika bäckström

Jag vet att det finns vissa saker man egentligen inte kan köpa, som stjärnor till exempel, antagligen inte färger heller. Men ibland kan man få låtsas att det faktiskt går.

För en summa pengar får du köpa en av 16,7 miljoner färger, namnge och berätta varför du valde just den, sen går pengarna raka vägen till UNICEF

Men det är så svårt att välja. En hallonröd kanske? Det kan vara bästa färgen.

Eller kanske försöka ta rätten till Yves Kleins blåa. Den är inte så tokig den heller.

Nej, det är alldeles för svårt. Jag vill ha alla, helst på en gång.

Som tur var har jag en pojkvän som vet vad jag behöver innan jag helt trillat in i en värld av trekantiga färgfält och försvunnit. Piggelinfärgen fick jag i present, nu känns det lugnt en stund.

På Own A Color kan du få din egen himmelsblå, smaragdgrön, gammelrosa eller senapsgul (dock inte kritvit och becksvart, för de är redan reserverade av någon), klicka er runt på en alldeles underbar sida och samtidigt göra något gott.

Vad döper ni er färg till?

Nicole Meyer har börjat med något som nästan kan kallas ett evighetsprojekt. Hon ska ge 10 000 sjöar i Minnesota nya logotyper, för ofta ser de som redan finns ut inte mycket ut för världen. Med en varje dag kommer det ta lite mer än 27 år innan hon är klar.

Kika mer på branding10000lakes.com

Jag tänker mig att det är en bra utmaning för att träna sig själv på logotyper. Det finns ju en hel del sjöar och vattendrag i Västerbotten med roliga namn som Kakorna, Byssjan, Ostträsket, Karins klackar och Pengsjön. Kanske är det dags att ta sig an dem.

Xavier Xylophone – Joy of destruction

Michael Langan – Doxology (2007)

Julia Pott – Howard

Karl Sundin m flera – Otursgubben

Julia Pott – Belly trailer

Gotye – Somebody That I Used To Know

En försummad blogg av många olika anledningar (krasslighet, lägenhetsfix, arbete och annat). Jag hoppas ni kan förlåta mig, Här får ni fem bra små filmer jag kikat på under veckan.

Jag sitter och tittar runt lite på internet sådär som man gör ibland, kollar igenom min mapp med inspirationsbloggar och plötsligt är de där. Bilderna som är galet vackra, fascinerande men samtdigt lite äckliga.

Det här är den franske konstnären Hubert Duprats samarbete med nattsländelarver.

Nattsländelarverna är vanliga, och har en speciell förmåga att bygga sina puppor av det som finns runt omkring dem. Det kan vara allt från grenar, stenar och löv och annat som de hittar i sin naturliga miljö. Duprat funderade på vad som skulle hända om de fick helt andra material att arbeta med så han tog larverna till sin studio och placerade dem bland guld och ädelstenar och snart började pupporna skimra i guld och glänsa av pärlor.

Hubert Drupat jämför sig själv med en arkitekt, och larverna är byggarbetarna som skapar resultaten.

Här kan ni se när han själv berättar om sin konst. 2.33 in i filmen handlar det om just ”Caddis”.

Via The fox is black

George Chamon undersöker i sitt verk Iconatomy relationen mellan klassiska filmikoner, dagens filmikoner, deras anatomi och utseende. Fantastiska bilder som i alla fall får mig att reflektera över hur vår syn på skönhet inte förändras i en så hög hastighet som vi ibland kanske tror, och hur lika Audrey Hepburn och Natalie Portman faktiskt är.

Andrew Kolb har gjort en barnbok, men inte vilken barnbok som helst. En berättelse om en astronauten Tom som åker ut i rymden men tappar kontakten med rymdbasen. Kanske känns det igen, och visst, det är så att den är den exakt byggd på texten till David Bowies Space Oddity.

Boken finns inte att köpa och David Bowie har inte hört av sig än, men tills något händer så bjuder Andrew generöst på boken i pdf-format. Så ladda ner den, lyssna på låten och läs.

via The fox is black.

Med utgångspunkt från teorin att människor är skapade av resterna efter stjärnors död, och en lek med tid och rum skapade Ignacio Torres den animerade fotoserien ”Stellar”.

Damm och glittrande konfetti spelar rollen som stjärnstoft

och gör bilderna till något alldeles magiskt

Se resten av serien här

via thisiscolossal

Det finns nästan alltid något speciellt vi kopplar ihop med de människor vi möter, lever med och älskar. När sedan relationen tar slut så finns de där sakerna kvar och påminner oss och får oss att uppleva allt igen och det kan göra oss melankoliska och ledsna.

Museum of broken relationships har tagit fasta på detta och likt en avslutningsritual får du överlämna dessa saker till muséet där de blandas upp med många andra historier som på olika sätt berättar om ett slut.

På muséet finns en yxa inlämnad. Den användes för att slå sönder alla möbler hon lämnat kvar när hon blivit kär i en annan och sårat. En möbel per dag slogs sönder med yxan. När hon kom för att hämta dem två veckor senare låg de i flisor i ordnade högar. Läs hela historien.

Där står även en glashäst, som ett minne av en romantisk resa då han sa att han aldrig skulle sluta älska henne. Hästen och vigselringen gömdes bort i en låda tills dess att den hamnade på muséet. Läs hela historien.

Museum of broken relationships finns i Zagreb, tills vi bokar en resa dit kan man fortsätta läsa om muséet och titta på fler saker här (eller beställa boken).

via It’s nice that