Höst är inte trist, det kan vara minst lika roligt som mina nyvirkade vantar. Spillgarnstest och mönstertest, båda fick godkänt. Nu ska det bli lite mer mönster till resten av alla vantar jag kommer fylla hösten med, så nu spelar det ingen roll om det blir smällkallt.
Jag sitter och tittar runt lite på internet sådär som man gör ibland, kollar igenom min mapp med inspirationsbloggar och plötsligt är de där. Bilderna som är galet vackra, fascinerande men samtdigt lite äckliga.
Det här är den franske konstnären Hubert Duprats samarbete med nattsländelarver.
Nattsländelarverna är vanliga, och har en speciell förmåga att bygga sina puppor av det som finns runt omkring dem. Det kan vara allt från grenar, stenar och löv och annat som de hittar i sin naturliga miljö. Duprat funderade på vad som skulle hända om de fick helt andra material att arbeta med så han tog larverna till sin studio och placerade dem bland guld och ädelstenar och snart började pupporna skimra i guld och glänsa av pärlor.
Hubert Drupat jämför sig själv med en arkitekt, och larverna är byggarbetarna som skapar resultaten.
Här kan ni se när han själv berättar om sin konst. 2.33 in i filmen handlar det om just ”Caddis”.
Vi börjar få lite ordning i nya lägenheten. Men vi saknar en byrå eller något liknande för att lägga de kläder som inte hängs upp i garderoberna. Det går ju inte att bjuda hem folk med kläder över hela lägenheten så jag tänker mig att när vi väl hittar den där byrån, då kommer det bli precis som i filmen här ovan.
Helst skulle jag dock vilja ha lyckan att hitta massor av udda byrålådor och sedan ha tiden att snickra ihop något liknande 1000 Orphan drawers project
Den här bloggen har förvandlats lite till en konsumtionsblogg på senaste tiden. Mitt bästa köp någonsin kan jag bara inte låta bli att visa. Jag hittade den alldeles i mitten på den två kilometer långa loppis i Aspudden i söndags. Först ser det bara ut som en väska.
Sen öppnar man locket och skruvar fast veven.
Här någonstans börjar ni kanske ana vad det är.
Min alldeles egna portabla resegrammofon.
Stenkakan med låtarna ”En stilla flört” och ”Dina blåa ögon lovar mer än dina röda läppar ge” spelas varm. Det sprakar och har sig precis som det ska. Ljudet är alldeles perfekt.
Nu saknas bara picknicken
George Chamon undersöker i sitt verk Iconatomy relationen mellan klassiska filmikoner, dagens filmikoner, deras anatomi och utseende. Fantastiska bilder som i alla fall får mig att reflektera över hur vår syn på skönhet inte förändras i en så hög hastighet som vi ibland kanske tror, och hur lika Audrey Hepburn och Natalie Portman faktiskt är.
Häromdagen fick jag en paket utan avsändare. Ett försenat födelsedagspaket? En inflyttningspresent? Ja, jag låtsades att det var båda och gick med paketet hela dagen i handen utan att öppna. Ni vet sådär för att suga på karamellen lite extra.
Men så när jag öppnade paketet fick jag ännu mer godis! På bild! Lakritsmonsterkatter på lakritshalsband. Åh, jag blev så himla himla glad för precis den här hade jag önskat mig i present. Tack så mycket Malin! Den kommer passa perfekt i vårt rosavitsvarta kök.
Nu saknas det bara att köpa en hel massa ramar till alla våra bilder. Att vårt hem kommer se ut som ett gigantiskt barnrum, ja det är bara fint.
Jag hade nog aldrig haft en bästa vän, inte en sådan som man paras ihop med direkt, sådär så man skulle säga våra namn nästan som ett och att jag ibland fick hennes namn och hon fick mitt. Sen flyttade jag hemifrån och fick en vän alldeles nära.
Vi drack varm choklad och smoothies och pratade om precis allt när vi satt på mitt tak, eller hennes brygga vid älven. Hon brukade laga makaroner med ketchup mitt i natten ibland och sent om nätterna cyklade vi över tomma torg och förbi den rosa kyrkan smått berusade efter sommarens fester och jag sov alltid i den gula soffan i vardagsrummet.
Men då kom hjärtekrossaren och sen kom gråten.
Och jag fortsatte gråta så länge att jag egentligen inte kunde gråta mer, och då grät jag lite till.
Förvånad men fascinerat frågade hon hur många tårar som egentligen kunde rinna ner för mina kinder. Sen en dag stod hon i min hall och gjorde likadant.
Hon sov inte, hon åt inte, hon visste inte vad som var fel och det gjorde ingen annan heller.
Vi blev ovänner och ingen visste varför, vi slutade vara med varandra utan att någon sa något. Och när vi väl började prata igen hade det gått för lång tid och vi hade hunnit bli några andra än de de var då vi cyklade genom staden med kjolarna kittlandes vid knävecken, på väg hem till ett tak och en kopp varm choklad.
Igår blev det ett äventyr ut till Sickla
Det var en liten festival med loppis, konsthantverk och musik.
Magda och Tove stod och sålde sina saker, vi gick i samma klass på Östra Grevie (den korta tid jag gick där).
Några saker fick följa med hem. Bland annat en gäddpåse som Tove tryckt (och fler finns i hennes shop)
Och ett lejon som Magda gjort. Joakim såg sig själv så mycket i den att han inte kunde lämna den.
Ja.
Och sen hittade jag den här unge mannen, på baksidan står det ”Konfirmanden Carl Adrian, 1927”
Men jag är nästan helt säker på att det är han som är Carl Bertil Jonsson.
Kolla, vilken ultraverklighet det är i den här bilden. Mat, snor och Veronica Maggio i lurarna.
…och nu, i svartvitt, nästan ännu mer verklighet.
Jag går en reklamutbildning i Göteborg med art director som inriktning. Vi lär oss en massa hittepå av folk från branschen. Utbildningen är två år, de sista 7 månader av de två åren är praktik och det är det jag gör nu. I december är jag färdig med utbildningen och och såklart ska det börja nya. Vill du söka är det dags att göra arbetsprover nu på studs. 15 oktober ska skolan ha dem.