en lördag hos hårgänget

en lördag hos hårgänget


I torsdags klippte jag mig hos hårgänget, hårmodell var jag så frisören fick göra lite som hon ville. Det hade hon och en annan frisör gjort på sex stycken till.


Mest korta blanka, välplattade frisyrer


Och några håriga skor


Vi fick vänta en stund bakom kulisserna, men inte fy skam det.


och tog tid



Hon hade fått så himla fin frisyr. Om jag minns det rätt så hade hon gått från rätt så långt rakt hår innan.



och den här damen hade haft hollywoodsvall.


Och strax innan vi skulle ut kammades vi och sprejades en sista gång så varenda hårstrå skulle ligga rätt och sen traskade vi ut och blev granskade och petade på av de andra frisörerna.


Själv ser jag ut såhär nu.



Futuristisk rymdfrisyr kan man kalla det. Färgen är som blåbär i mjölk, eller som en my little pony, eller Paradisio. Inte dumt det.

Jag har blivit kvasibarnboksrecensent, ba sådär

Jag har blivit kvasibarnboksrecensent, ba sådär


Det kom ett brev på posten. Iklädd i det finaste papper och en stor lapp på framsidan.

 
Däri låg en bok från Rabén och Sjögren med femtiotalsnostalgi i barnboksform. Två saker jag tycker hemskt mycket om. Och när det kommer sådär, då måste man ju ta och göra någon slags recension på den.


Boken är en sammanställning av ett antal barnböcker från årtiondet och del i en serie med böcker som handlar om de olika årtiondena som följer.


Det värsta med sådana här samlingar är att de just endast består av delar från böckerna. Sluten är inte med och det blir snarare en trailer för böckerna som man egentligen vill ha hela. Det är lite klurigt att läsa för en nyfiken systerdotter när man läser ett stycke ur den klassiska Boken om Någon att: ”det röda snöret åker upp för trappen och…” spänningen triggas upp, man vänder blad för att få veta, men där är helt plötsligt en annan historia.


Men illustrationerna och stilen går ju alltid att klämma och känna på. Det som är lite kul är att böckerna som finns med lever kvar idag, och jag minns dem tydligt från mitt 90-talsdagis. Det är inte bara nostalgi för mina föräldrar, utan även för mig. Men tyvärr så är det kanske en lite tråkigare bok för ett barn som vill höra hela sagan.


Fast ska jag klaga på en till sak så är det papperet, för jag skulle vilja att det kändes mer 50-tal, och då tror jag banne mig ett obestruket papper hade funkat bättre. Ni vet sånt papper som nästan är hårigt för att det är så rått. Det gör så mycket när man har papperstänket med hela vägen och inte bara på omslaget.

Branding 10,000 lakes

Branding 10,000 lakes


Nicole Meyer har börjat med något som nästan kan kallas ett evighetsprojekt. Hon ska ge 10 000 sjöar i Minnesota nya logotyper, för ofta ser de som redan finns ut inte mycket ut för världen. Med en varje dag kommer det ta lite mer än 27 år innan hon är klar.

Kika mer på branding10000lakes.com

Jag tänker mig att det är en bra utmaning för att träna sig själv på logotyper. Det finns ju en hel del sjöar och vattendrag i Västerbotten med roliga namn som Kakorna, Byssjan, Ostträsket, Karins klackar och Pengsjön. Kanske är det dags att ta sig an dem.

UnderbaraClara

UnderbaraClara


När Clara skulle göra om sin sida igen så frågade hon om jag ville göra en ny header och bakgrund. Klart som korvspad att jag ville det. Lite västerbottniska skogar och en animation på sju handritade teckningar med hennes son så var det klart.

Ni kan förstås se allt i sin fulla prakt på hennes blogg

Waldemar, Eugen och hösten

Waldemar, Eugen och hösten


Mamma och pappa är på besök i helgen, så vi tog och åkte på utflykt till waldemarsudde.


Man hade kunnat tro att det var st. patricksday men det var bara ett lyckosamt sammanträffande att alla ville ha grönt.


som löven på konstutsällningshallen.


Sen gick vi och hälsade på prins Eugen.


Fast han var inte hemma i slottet.


Sen ville han inte att vi skulle röra varken blommor eller stolar.


Men det var fint ändå.


Prins Eugen hade inte bara ett slott, han hade även en ek.

Den var jättestor, och man kan ju fråga sig varför han haft en sådan ek.


Snart började vi förstå, trädet var lagat med betong och trä för att dölja en stor ingång. Det måste varit prins Euguens egen batcave någon gång i tiden.


Det var så märkligt så Judit åt surt äpple istället.


Familjefoto 1


Familjefoto 2



och mer äpple

Hej min försummade blogg (och hej mitt dåliga samvete)

Hej min försummade blogg (och hej mitt dåliga samvete)



En bild på en glasstrut jag gjort, för den var rätt kul.

Det blir mycket försummande nu för tiden, och jag tycker egentligen inte om det. Men samtidigt tycker jag inte om att jag inte tycker om det. För bloggen skall skrivas för att det är kul, inte för att man känner att man måste. Ja, så ska det vara.

Nu när ni är mer läsare än någonsin men det är knappt jag hinner skriva. Sen hinner jag inte med så mycket annat heller. Som shopen till exempel, den försummar jag så det sjunger om det. Och det är bara dåligt. Jag går för tidigt för att jag ska hinna posta iväg paket på morgonen (då det inte öppnar förrän kl.9) och när jag kommer hem vill jag äta, fixa saker som måste fixas i livet, ligga i soffan och mysa och sen sova . Det är det man hinner på en dag. Så ni är några som fått vänta länge på era affischer, det är så fel det kan bli.

Jag har funderat på att pausa shopen igen för det funkar inte riktigt, det gör mig bara mer stressad och ger mig dåligt samvete. Men så får jag dåligt samvete av att jag måste svara på mailen där ni frågar om ni kan köpa med ett ”Nej, tyvärr det går inte”. Det är ju också dåligt. Jag ska ju vara glad att det finns de som vill hänga upp mina illustrationer på väggarna, så är det faktiskt. Så, jag har inte riktigt bestämt mig än, kanske hitta en tredje part som säljer, printar och postar. Vi får se. Någon lagerpåfyllning kommer det i alla fall inte bli förrän livet känns lite mer uppstyrt. Men det är synd, för det ligger en massa kaninörhängen, ringar och annat skoj här hemma som sen jag flyttat till storstan väntat på en lämplig tid att få en plats i shopen.

Och med det sagt så tar vi avstamp för en vecka med lite mer bloggande, lite mindre dåligt samvete.

till Paris

till Paris


”Ska ni till Paris? En trappa upp.” sa mannen som rev biljetterna när vi gick på bio och såg Woody Allens Midnight in Paris igår.

Det är Paris, det är tjugotal. det är regn, det är smått bisarrt men väldigt fint.

Det var troligtvis var bästa filmen jag sett i år. Jag skrattar aldrig högt i biosalongerna, men när Dali pratar om noshörningar. Då måste man.

Eva

Eva

Det finns inte så många kändisar i Burträsk. Höjden av kändisträffar på mina listor är den gången Carola besökte Burträsk kyrka under hennes gospelpersiod. Efteråt fick jag nervöst ge henne en kram (trots att jag sov hela konserten). Eller då Markoolio spelade in en musikvideo på charterhotellet vi bodde på en gång när jag var tretton

Men så har man flyttat till ett ställe, och är på väg in i en bransch, där alla verkar ha en vän som är på tv minst en gång i veckan och helt plötsligt står man i kaffekön bakom någon man undrar om man känner. Sen inser man att det bara är en gammal nyhetsankare, folkkär trollkarl eller före detta Robinsondeltagare.

Jag fick höra att Eva Funck varit med på en tillställning. Genast snurrade alla Evor jag känner till förbi likt körsbären på en enarmad bandit. Sen vinstregn och jag utbrast ”Pyssel-Eva! Menar du att pyssel-Eva var där?” och plötsligt var jag fem år och satt i säcken framför Bolibompa och Björnes Magasin igen.

Jag kommer ihåg hur jag älskade när hon kom på besök i skjulet för att klippa och klistra, jag ogillade när Robert Gustafsson var där men hade vänner som tyckte tvärtom och vi diskuterade vilt. Så, jag vet inte riktigt var jag ville komma med detta mer än att det var så fint att bli påmind om något jag nästan glömt. Och Eva, om du läser det här, så ska du veta att du var nog min första stora inspirationskälla.

Vintage och spackel

Vintage och spackel


Lördagen var solig och tyllen satt uppe längs vattnet.


För det var vintagemässa på Strand.


Men efter att ha tittat på en massa klänningar och näbbskor fick det vara nog.


Så vi gick till Vurma och fikade


De har världens största varm choklad-koppar.


Ingen rast och ingen ro, ropade min syster. För hemma hos dem fanns det saker att göra.


Borra till exempel, för ett rum skulle bli två.


Och spackla, som kanske kan vara något av det mest rogivande man kan göra.