Det finns en paradox i mitt huvud. En som säger att det är okej att se ut som man gör, att jag ska vara nöjd med det jag har och jag ska säga yeah baby åt spegelbilden varje morgon. Men den andra säger att kroppen inte är fin, den säger att det finns krav, det finns ideal, ät detta, rör på dig och du mår bättre om du är smalare.
Det finns en vikthets å ena sidan, å andra sidan finns en åsikt man ska ha om man tycker som jag gör, om man är politiskt lagd åt det hållet jag är och är relativt medveten om världen (vilket jag gärna vill tro att jag är). Det är att man ska tycka att man är snygg, eller åtminstone duger bra för den man är.
Vissa dagar är jag så förbubblande snygg, det kan jag tycka, men andra dagar tittar spegelbilden tillbaka med ett hånleende och säger att det inte blev bättre än så här. Klänningen i butiken sitter helt fel, den rundar rumpan för tidigt, allt känns hopplöst knöligt, bulligt, fel och det blir röda kanter i midjan av strumpbyxorna. Då mår jag dåligt, inte bara för att tjockångesten letar sig framåt genom nervtrådarna utan också för att jag känner att jag inte ska tycka så. Jag får inte tänka så.
Jag skulle skämmas ögonen ur mig om jag skulle börja banta för att få en finare kropp, om jag började dricka juicer och drycker som utlovar ett smalare resultat. Det skulle inte stämma överrens med mina ideal och jag skulle känna att jag gör något som är fel och dumt. Jag vill inte att någon ska behöva känna att de måste gå ner i vikt, inklusive mig själv, men tanken på det kommer då och då att jag borde, att det blir bättre då.
Sen kommer jag på att jag tycker så mycket om kakor och glass, och då går det över.
