”oh, it’s you”, she said, and turned a hundred shades of scarlet
Det här är nog min favoritbok.
folk jag tror jag känner
Jag målade i akvarell, kanske andra gången på fem år. Det här är ett gäng människor jag jag har koll på nästan varenda dag. Jag vet vad de har på sig, vilka de umgås med, vad de gör och då och då får jag veta vad som gör dem oerhört irriterade. Några är alldeles nya bekantskaper, medan andra är sådana som varit med i flera år. Några har jag träffat på riktigt och någon annan har jag sett på stan men inte vågat säga hej till. Gemensamt för dem är att alla inspirerar mig, på olika sätt, och att de bloggar förstås.
Det är Karin med katterna, juvelerna, pysslet och det magiska hemmet.
Emma med den ljuva pastellfärgade vintagebloggen
Sandra med texter om kärlek, new york och sånt hon har i garderoben
Malin som gör magiska illustrationer jag gärna skulle ha på väggarna.
Elsa med sjöjungfruhåret, de gamla klänningarna och det rosa pianot
Teres med tvillingarna, Twin Peaks och musiken
Och Clara, med det fashionabla livet i Västerbottens inland.
Det var sju av de bloggar jag läser.
detaljer
Fotobok!
Idag kom fotoboken jag beställt från Blurb. Den är inbunden och har strax över 200 sidor fyllda med bilder från hela förra året.
tvåtusentio fick det stå. tjugohundratio blev så långt.
Det är mycket bilder på kakor här i
och rätt mycket Judit.
Det är en hel del maskerader
och några bilder på mig så jag ska minnas hur jag såg ut och saker jag skapat.
Det är väldigt enkelt att sätta ihop en bok genom deras eget program, dessutom kan du göra den nästan precis som du vill genom egna layouter. Den här boken kostade 580kr inklusive frakt till Sverige, inte alls så dyrt för att få hela ens år i en finfin fotobok.
Dessutom har de lite nya hittepå då och då. Till exempel en Instagram-bok. Det är inte så jag inte blir sugen.
Men tills bokhyllan får ytterligare tillökning så står tvåtusennio och tvåtusentio och bara har det bra tillsammans.
bomullstussautomat
Jag vet inte varför jag fått sådan dille på kaniner. Helt plötsligt dyker de upp i mina händer.
Så var den där och sa hej.
Med en bomullstuss till svans
Som man kan dra i, ve och fasa! Det går att dra bort kaninens svans!
Men det gör inte så mycket, en ny svans är snart på plats.
Kaninen är en bomullstussautomat för de gånger sminket ska bort.
Idén kommer från en bild jag såg på Pinterest. Jag letade en stund och försökte hitta något liknande att köpa, det mesta var antikt, och trots att det fanns många varianter så var de flesta inte särskilt fina. Dessutom hade jag ju fortfarande en klump docklera kvar och det är ju så roligt att göra saker själv.
The Can I Project
Säkert! Har översatt några låtar till engelska, för de som inte pratar svenska har försökt själva med Google translate. Det blir ju sällan bra.
”Får jag” blir förstås ”Can I” på engelska. Säkert! skriver att låten handlar om mod och att våga, och det är det videon ska handla om. Du kan lyssna på låten och själv skicka in fotografier liknande dessa där du berättar vad du vågat göra här.
Annika Norlin skriver detta om skivan som heter ”På Engelska”:
”About the album, then. Well, på engelska mostly contains songs from Facit, but it also features two tunes from our first album, Säkert!. The songs are about working too hard, loving too much, talking too little, growing up too slow in the northern parts of Sweden, and about fearing your country’s politics is going somewhere where the rich get richer and the poor get poorer. They’re about crying at a wedding. They feature a lot of sad guitars and folk-ish violins. Every time I go abroad I meet someone who asks me about the famous Scandinavian melancholia and I guess this album pretty much embraces that. The songs are simple and sad. In a fun way, hopefully. ”
Sen avslutar hon med:
”PS. Om du är svensk och läser det här: gör det inte. Du ska lyssna på den svenska skivan”
Men det går ju inte att låta bli att vilja lyssna och kika litegrann.
Läs mer här på Säkert!s blogg
The Can I Project
Fåglar, fiskar och allt däremellan
I söndags kom Judit på besök (med hennes föräldrar förstås). Ingen annan i vagnen var nog i närheten så exalterad som henne att åka Göteborgs kollektivtrafik. ”Bra gjort spårvagnen!” ropade hon när den åkte iväg efter en station.
Vi skulle hälsa på alla djuren på Universeum. Markus fick i födelsedagspresent för nästan ett år sedan att göra något kul i Göteborg, så nu var nästan sista chansen!
Judit matade fiskarna med låtsasmat.
Vi tittade på ännu fler fiskar
färgglada koraller
magiska maneter
lustiga apor som sprang runt och brottades med varandra
och några väldigt röda fåglar
En av dem var nyfiken, Joakim med.
Efter en lång vandring upp på fjäll, i grottor och genom regnskogen så var det bäst att sätta sig ned i cafét
och vänta på att matmanicken skulle börja blinka och låta.
ett pysselskåp
I sommar har jag gått runt med vad jag kallar en aktivitetspåse. Det har varit lite papper, lite lera, lite dator och lite pocketböcker i den. I höst flyttar vi till Stockholm, då ska de där pysslandet förhoppningsvis få lite mer plats. Det bästa vore förstås att ha ett helt eget pysselrum, men det finns det ju inte plats i den lägenhet vi ska hyra i andrahand. Det här pysselskåpet från Martha Stewart är nästbäst. Då kan det få vara så stökigt och tokigt det vill där inne. Helst skulle man få stänga den utan att själva bordet fälls ihop, så man bara kan lämna det man jobbar på precis där det är. Vilken dröm det vore.
Trästocksfredag
Mamma och pappa följde med in till stan för att se Ola Magnell. Det var så fruktansvärt varmt i tältet där han spelade så alla försökte fläkta sig med vad som fanns.
Tomma tunnor var nog den bästa. Låten om Solveig var mycket märklig. Han sjunger dock fint.
Sen åt vi.
Och umgicks lite och tittade på folk och läste om olika subkulturer på wikipedia för min mor.
Sen träffade jag Tove, Carro och Hanna
Hannan är fin
Sensol i Västerbotten med
Vi såg Säkert! Hon tyckte också om solen och sjöng om den.
< 
Folk, väldigt mycket folk.
Och Trästocks är en så himla fin festival
osloiterna
Det är så fruktansvärt det som hänt i Oslo, det går inte att förstå. Några av mina närmsta vänner bor och jobbar mitt i centrum, jag är bara glad att en är här och att de andra är oskadda där borta.
Ta hand om er.
Bilden är från Vigelandsparken i Oslo jag och min norska vän besökte när jag hälsade på henne för två år sedan. Parken är full av skulpturer av människor som lyfter varandra, kramas, gråter och lever. Det är oerhört fint.
uppdatering.
Här är ett blogginlägg från en av de som överlevde. Det går inte att förstå vad de var med om.