Tjocka katter dansar inte
När jag var liten åt jag stuvade makaroner när jag fick bestämma och det var pappa som skulle laga det för han gjorde det bäst. Jag ville bara ha klänningar på mig och kläder med synliga märken var jag rädd för. Jag hade en mycket bestämd åsikt om vad jag skulle ha på mig har jag fått höra. Min högsta dröm var att bli konstnär, och lite senare författare. Det bästa jag visste var att vara inne och pyssla. Jag ville helst inte vara ute och hatade när sockarna knölade sig i skorna. Jag sa att min favoritfärg var röd, för det var mammas favoritfärg och jag hade hört att andra barn tyckte som sina föräldrar. Det fanns en fröken på dagis som var sträng och alla var rädda för henne. En annan var min favoritfröken och gav mig ett av sina diadem med glitter på när hon slutade.
Det är sådana saker som jag minns. Men så finns det vissa saker som jag inte minns, min kära mor säger att det antagligen är tur att jag inte gör det.
Jag vet inte riktigt hur gammal jag var, men skulle gissa att jag var någonstans mellan två och fem.
Mamma började se att jag inte riktigt var lika glad som jag brukade när jag varit på dagis och när hon väl frågade började jag gråta, hulka och kippa efter andan sådär som bara barn kan göra. Hon frågade varför och när jag till slut svarade fick hon veta att en jämngammal liten tjej hade, när vi var ensamma förstås, dragit upp min klänning, petat mig i magen och sagt ”Du är tjock.”
Jag vet inte vad som känns mest konstigt, att ett litet barn skulle få för sig att säga det till ett annat barn, eller det faktum att jag blev så oerhört ledsen över det.
Dagispersonalen fick veta, så det stod och vaktade utanför dörren när vi lämnades ensamma. Sen när hon sa som hon sagt ryckte de upp dörren och sa att hon inte alls fick säga så.
