Nu sticker jag till trästockfestivalen och träffar gamla vänner och lyssnar på bra musik, kransen får stanna hemma men den luktar så oerhört gott av jasmin.
Ni kanske märkt att jag fått dille på kransar, det är nog världens bästa ”nu-vet-jag-inte-vad-jag-ska-göra”-sysselsättning på sommardagarna när fingrarna vill skapa.
En dag hälsade jag på Karin, hon hade en massa löshårsclips som hon inte hade gjort något av och inte ville ha kvar.
Så jag fick dem och satte fast dem i mitt eget hår.
Plötsligt var det grönt och rosa och blått och längre än det någonsin varit.
Det blev lite som en häxa eller en punkare
men allra helst vill man såklart kopplas ihop med en My little pony
Så nu är det bara stjärnor på rumpan som saknas.
När mamma såg mitt hår sa hon att det såg exakt ut som håret på hennes allra första Barbie som hon delade med sin syster. Den var blond, men en granntjej som var äldre höll på med hårfärger så de bestämde sig för att göra håret på Barbien rosa. De doppade hela barbiens huvud i färgen, men plasten i ansiktet tog åt sig och hade för alltid en märklig blålila nyans.
Historien, och alla gamla leksaker som har åkt fram för Judits skull, fick mig att inse hur många rosahåriga leksaker jag har lekt med och kanske är det därför jag gillar mitt eget hår så himla mycket nu.
Den här elefanten är helt fantastisk.
och sen är det trollen förstås, och en och annan docka.
Rosa ekorrar och små gunghästar.
Som tur var fanns det gulhåriga och grönhåriga (med äppeldoft!) leksaker med. Och nog hände det att Batman fick vara med på ett hörn.
I dag tog jag på mig mina nya prickar från h&m och klackar från Minimarket för att gå till jobbet.
Prick prick.
Klock klock.
Det låter lite som en häst när man trampar runt med två träklossar på fossingarna. Det är bra.
Något annat som är bra var priset: 200 kronor för klockandet (på Minimarkets sommarrea) och 30 kronor för prickandet.
Min mamma jobbade som tandtekniker när jag var liten. Ibland fick jag komma och hälsa på i hennes arbetsrum. Jag minns rummet med de, i mina barnögon, gigantiska grönbetsade arkivskåpen som gick att skjuta fram och tillbaka på skenor längs golvet och jag minns mammas arbetsrum som var fullt av tandavtryck, proteser, slipmaskiner, plasthandskar och den stora hinken full av gipspulver som vi brukade gjuta figurer av och ta hem och måla.
Lyckan var gjord när jag fick ett paket med en ring och en halsband från Karins Konstgrepps tandkollektion.
Jag älskar kombinationen av det klassiskt vackra med det där inte fullt så uppenbart vackra.
Och att de flesta som tittar på det tänker: ”Åhå, vilket fint halsband.”
Men i nästa sekund drabbas av ett ”Nä, men. Nä? Va?”. Och möjligen en blick med en blandning av förskräckelse och avsmak.
Sen frågar de om det är på riktigt, hur det går till och var det finns fler.
Det ger smyckena en till dimension.
Tack så himla himla mycket Karin!
(Ni hittar dem i Karins shop här)
Hej håret och välkommen tillbaka.
Jag var hårmodell för Lina på Hårgänget igår igen. Visserligen blev det inte särskilt stor skillnad mot för förra gången, men ändå.
Rosa blev det såklart. Efter förra gången hade det åkt ut såpass mycket att det i princip bara var blont.
På ena sidan var det klippt såhär
På andra sidan såhär
Nästan lite som en basker.
Knasigt och bra, precis som ett hår ska vara.
Den 16 maj är det utställning med fotona de tog.
New shoes!
Jag gillar dem en massa. De är från Swedish Hasbeens och jag köpte dem på Vintagemässan. Provskor som de är fick jag dem för en spottstyver av det riktiga priset.
Det var dock bara en som hade öljetter, provskor som sagt. Men det fixade skomakaren och satte en extra sula på så inte lädret slits och blöts ner. Nu får de vara mina helt vanliga skor att möta våren i. För sådana behöver man.
När man gillar någon speglar man varandras rörelsemönster och dricker kaffet ur koppen samtidigt, ju mer man umgås så börjar man prata likadant, använder referenser till samma saker och citerar samma filmer.
Till slut går man där bredvid varandra med exakt lika långa steg och man har inte ens märkt hur ens garderober sakta smugit sig närmare varandra och blivit ett.
Det här är bakgrunden till Amanda Berglunds projekt där hon efterfrågar bilder på dig och din partner, bästa kompis eller syskon som du bara råkat fått likadana kläder som.
Joakim och jag är praktexempel på det. Titta bara på det här.
När vi ska ut och äta glass så ser vi ut såhär. Ränderna ska vara på längden, något annat går inte för sig.
Vissa dagar kräver beige. De dagarna gör vi inte så mycket. I alla fall inte sådant som är kul.
Men ibland åker vi till 70-talet och utövar sport. Troligtvis sysslar Joakim med gymnastik och gör konster i ringarna. Själv tror jag spjut är min bästa gren.
Så var det gjort. De trettiofem klänningarna har tagit slut på trettiofem dagar. Det har varit en rätt gemytlig resa genom garderoben. Jag trodde att det skulle bli fler dagar då jag skulle tänka att jag verkligen inte ville ha på mig den eller den klänningen.
(Under tiden har jag dock fått tillbaka några bonusklänningar av min mor och syster som jag glömt bort, bland annat min balklänning. Men de fick inte vara med, kunde ju inte byta namn på grejen ju. Sen vet jag att det finns det fler klänningar hos mamma och pappa, men de är ju 74 mil bort så de låtsas vi inte om.)
Så här har det sett ut på Instagram, där jag heter annikan, under hashtaggen #35dresses:
Här är mina tofflor jag pysslade ihop igårkväll. Jag kände att jag ville ha ett par ballerinaskor att ha på jobbet. Men ett par helsvarta är ju inte så kul, speciellt inte när man vet hur kul det är att hälla glitter på saker.
Så det gjorde jag
Först tejpade jag så att det skulle bli en rak kan vid tårna.
Sedan lackade jag och limmade jag om vartannat tills det var så glittertätt som jag ville ha det, drog bort tejpen och vips blev skorna till en fest!
Mellan varven när det skulle torka målade jag naglarna likadant. Så i morse vaknade jag med massor av pyttesmå solkatter i sängen.
