annika bäckström

Det finns olika sätt att känna mig på, en är den där Annika som pratar oavbrutet om alldeles för många saker och gör lite för mycket. Men ibland försvinner den sidan av mig. Jag har alltid varit en smula blyg och inte varit så bra på att ta kontakt med nya människor. Men på senare år har jag känt att jag blivit bra mycket bättre på det och sista året var jag faktiskt riktigt duktig. Fast, ibland kommer det tillbaka, blygheten, tunghäftan, tråkigheten som jag trodde jag lyckats jobba bort. Och jag hatar det.
Ibland tappar jag även all kreativitet och all beslutsamhet och blir liksom jämngrå och smälter in i tapeten och hur mycket mer jag än tänker på det är det som att någon häller ytterligare en hink lacknafta över mig för att ta bort ännu mer färg.

Så, nu är det dags att ändra på det.
(Förhoppningsvis kan jag i alla fall få bli lite bamseblå om tårna)

Passande nog är detta det hundrade inlägget på bloggen. Grattis till den!

Jag skulle inte påstå att mitt minne är speciellt långt och varje gång jag sätter mig ner för att summera året minns jag bara det som hände efter skolavslutningen. Vintern är bara mörk och kall och full av snö så det blir onödigt och det här året låg jag mest under en filt och mådde dåligt. Trots det, så har nog 2007 varit det bästa året hittills. Nu kanske du tänker ”oj, oj, oj vad har hon haft för år tidigare då?”. Men så är inte fallet alls, resten av året var helt enkelt fantastiskt. Jag har bott i min lägenhet (som inte var varmare än 14 grader på vintern), druckit vin och sett melodifestivalen, målat garderober vita, tillverkat musikvideo (som blev otroligt dålig, men ändå). Sen efter det blev jag glad och vi insåg att vi skulle ha ganska roligt med vår klass sista terminen. Eller rättare sagt det där fikagänget som segade sig kvar hos käraste kiosk-Doris i skolans caféteria och gjorde slut på kaffet flera gånger om trots att jag aldrig lärde mig dricka kaffe. Jag åkte till Stockholm och en morgon smet jag iväg med bussen till Norrköping och hälsade på Björn och Johan för första gången. Bussresan dit är den finaste bussresan jag haft. Solen sken på fälten vi åkte förbi. Alla på bussen var glada. Någonstans klev en tant på och hennes långe, smale och krokryggade man slängde kyssar till henne när bussen rullade iväg. Vi gjorde örhängen med öronproppar och var så duktiga så vi fick åka till Stockholm och tävla med en hel massa andra företag och träffa massa bra människor. Vår klass hade lite tokig sammanhållning och när det kom till det årliga vattenkriget på skolan skulle vi klä ut oss tillsammans, trodde vi. För det slutade med att ingen kom på skolan och de som var där hade hittat på något eget. Vi hade roligt ändå och sista tiden bestod mest i temakvällarna med fikagänget; ost- och vinkväll, Irish Pub, fotboll i Eriks stuga, grillkvällar. Sen gick jag på bal med bästa Anders som hade finaste flugan. Champagnefrukost, Studenten, Fest. Sen var det slut och folk stod och kliade sig i huvudet och undrade vad de skulle göra nu. Sommaren kom och min lägenhet var varmare än någonsin. Luncherna med Tove och chailatterna på Kåffe In var många. Dagarna och kvällarna sittandes på taket var fler.
Björn och Johan hälsade på i Skellefteå och trodde vi låg i en annan tidszon, åt falafel och hade en trevlig tillställning på Toves gård innan de for. Kvällarna spatserande längs älven var endel och regniga nätter hoppandes i vattenpölar var några stycken. Försoning med vänner som varit försvunna för länge och ett hår som blev drastiskt förändrat. En resa runt Sverige innehållandes en göteborgsfestival, ett besök i Anderstorp hos Jonathan, Norrköping hos Björn, Stockholm hos syster och Stockholms skärgård hos Rickard. Jag flyttade ut ur lägenheten i augusti och pressade in massor av de jag tycker om på den lilla ytan jag hade, packade ihop mina grejer och bosatte mig i Burträsk en liten stund innan jag återigen packade en gigantisk väska och åkte iväg till Frankrike och blev sambo med Tobias Där förstod jag ingenting till en början, men lite mer nu. träffade grymma människor, amerikanare, ungrare, norskar, svenskar och några fransmän förstås. Drack vin och åt baguetter, tittade på fontäner, gick på bio, gick på café med Ingeborg. Skapade världens bästa julkalender med Andreas. Tog flyget hem och firade jul, träffade mina vänner igen.

Nu är det bara sista dagen kvar. Förhoppningsvis innehåller den tomtebloss.
För att avsluta det här bra så ska man väl spå om det kommande året, men det vill jag inte.

(Fast jag vet att det kommer bli storslaget)

Supersugen är kanske världens löjligaste namn på en film, nu minns jag inte ens vad den heter på engelska bara för att det svenska är så löjligt, filmen var rätt löjlig också. Men bra! Var väldigt tveksam i början när samtalet mellan de två killarna gick ”what the fucking fuck, you fucker.” Men den artade sig och blev.. lite konstig, men väldigt bra.
Vi var nästan ensamma i salongen där vi satt 4 tjejer längst bak i varsin soffa. Dunderbra.

Kvällen fortsatte i sentimental stämning i sängen hos susanne. För det kan dröja ett bra tag innan jag träffar Tove och Julia igen. Jag tycker ju om dem.

Idag sprang jag runt på stan och köpte allehanda saker och tog ut euro. Ett par skor från Kupan för 80 spänn hängde också med hem. De är så lackiga att man nästan kan spegla sig i dem. Sen så knarrar de litegrann, ungefär som en gammal dörr.

Fika med bra folk ur klassen + bonusar på Waynes, ner med tavlorna, träffa mamma, övningsköra hem.

Nu är det Idol, sen måste jag komma igång med packningen.

skor!

Och ja, förresten, Jag har äntligen fått min Juli-lön!

I lördags var det dags för sista festen för mig och Tobias i Sverige. Susanne tog på sig ansvaret för det hela och bjöd på chips.

Jag satt mest på hennes balkong, det var jättestjärnklart och snart började ett stort grönt norrsken forma sig på himlen. Det var jättefint och rörde sig som bara norrsken kan göra.
Det där låter jätteflummigt, men efter att ha läst Philip Pullmans böcker har norrsken blivit mycket mera speciellt. Dessutom dröjer det länge innan jag får se nästa norrsken (om det inte blir något inatt, eller i morgon natt. Jag åker ju inte riktigt än trots allt.)

Skjuts hem av Magda och sen upp för att fira min mor, besök av faster Eva och sedan bar det av ut i skogen med min bror och hans tjej.
Jag plockade inte så mycket lingon, men vad gör det. Lingon är inte så gott. Hade vi varit efter blåbär däremot. Då hade jag fyllt hinken på två röda.

En stor resväska har inköpts och kläderna är tvättade, snart nerpackade.
Snart bär det av.

(Säkerhetskontrollen måste jag lära mig. Frågan är bara om jag minns hur instrumentbrädan fungerar när det väl är dags.)

Någon sa till mig att jag skulle skaffa resedagboken, Men jag tror inte jag kommer skriva så mycket där trots allt för jag tycker det är enklare att skriva här. ”Skriv utförligt, inte massa citat och grejer” fick jag till svar. Därför får ni nu en slags lägesrapport, så jag kommer in i detta.

Vid den här tiden om 10 dagar sitter jag och Tobias förhoppningsvis på ett hotellrum och pustar ut efter resan till Aix. Annars kanske vi står på gatan. Vi får se.

Vid den här tiden om 10 dagar har jag förhoppningsvis körkortet dessutom. Hade min näst sista körlektion idag och jag var totalt förvirrad. Det gick inte så bra med andra ord. Det skulle vara så skönt att få det överstökat en gång för alla.

Jag har inte så speciellt mycket att göra här i Burträsk, egentligen inget alls. Jag har gått en fotopromenad bland husen och fotat några till. Annars sitter jag mest här på mitt rum och viftar på fötterna. Jag har skrivit och illustrerat ett alternativt kärleksbrev som kostade 11 kronor att skicka. Jag har skickat ansökan till CSN (jag vet, lite sent. Men jag är ju sån) så jag ska ha nåt att leva på där borta bland baguetterna. Även det kostade 11 kronor.

Jag sover mellan 19-20 på kvällarna, stannar uppe till 5 på mornarna, ritar upp alla tuschpennor jag köper och lyssnar på I-doser som inte alls fungerar så bra alla gånger.

Antingen fungerade bara I-dosern första gångerna eller så har det tappat effekt. Jag testade det mest hallogena igår kväll. Antingen hallucinerade jag så mycket att jag inte minns nåt, eller så somnade jag bara. Det stacks lite i fingrarna vad jag kan minnas.

Var är skrattattackerna och krampningarna som fanns där tidigare?
Fast det är klart, det låter ju konstigt att man kan bli hög på ljud.

För övrigt drömmer jag mycket numera. Kanske är det för att jag har all tid i världen att sova på, för jag sover så otroligt bra också. Förutom när telefonen ringer, telefonen ringer alltid här. Jag blir alltid den som måste svara men det är aldrig till mig. Oftast är det telefonförsäljare. Nästa gång en telefonförsäljare ringer ska jag göra något roligt av det. Presentera mig som Steve och fråga efter något att snurra mustachen med. Telefonförsäljarna gör mig tokig.

”HEJ! Jag heter något-ganska-tråkigt och ringer från ett-helt-värdelöst-företag-som-säljer-kalsonger-och-musmattor-och-prenumeration-på-serietidningar-från-1957. Är Gunnar hemma?”
”Nej.”