Idag skulle jag åka till kära gamla Karlstad. Jag skulle möta upp Joakim (som jobbat lite här) och Sofie som bodde i korridoren tidigare. Vi skulle äta middag och mysa lite.
Tji fick jag.
När jag kom till centralen klockan 15 hade tåget förvandlats till en buss och jag hade ingen aning om var den stod. Så jag fick fråga mig fram lite, sen springa.
Bussen var maximalt fylld med folk när jag till slut fått en plats längst fram.
I Trollhättan skulle det finnas ett tåg att hoppa på. Och på perrongen stod det ett tåg, men det var låst. Efter en stund kom en kvinna och öppnade. Hon sa irriterat att hon bestämt inte jobbade idag utan åkte hit på sin lediga dag, för att vi skulle få komma in på tåget.
Vi frågade när det skulle gå och hon sa att en timma skulle vi få vänta. Vi sa att vi skulle med ett tidigare tåg. Hon ringde sina chefer.
Det visade sig att tåget innan bara tagit med folk från en av de tre bussarna med folk från Göteborg och lämnat oss kvar.
Sen försvann hon och tog helg.
Tågvagnen vi satte oss i blev mörk och ingen visste någonting. Det fanns inte en enda SJ-personal på stället och verkligen ingen personal på tåget. Det kändes som att vi hamnade i ingemansland, någon slags Twilight zone i Trollywood.
Efter ett tag så försvann texten på den upplysta skylten. Nu skulle vi tydligen ingenstans heller. Inne på väntesalens skylt försvann vårt tåg och nästa skulle inte gå förrän vid niotiden. Ingen hade någon aning om vad som hände. När man ringde SJ sa de att tåget skulle gå närsomhelst. ”Utan personal?”undrade vi.
Nåväl, 18.20 någonting kom nästa busslast av Göteborgare som tydligen skulle in på samma tåg. Någon slags personal kom. En stund senare rullade vi otroligt nog iväg.
18.07 skulle jag varit i Karlstad, men det dröjde till 21.30 innan jag fick känna kaffedoften på perrongen. Bara för att någon råkat missa två busslaster folk.
Jösses va.
Å andra sidan kan det ju vara tur att till slut ha kommit hit. Göteborg är ju tydligen bombhotat.
