I lördags innan när vi skulle i väg på
den fantastiska festen vi var på i lördags tog jag kameraväskan över axeln och gick till busshållplatsen.
När bussen väl kommer och vi kliver på så säger den äldre mannen från sin förarplats:
– Samma gäller nu!
Jag förstår inte att det är mig han pratar med till en början, och han upprepar samma mening igen.
– Va? frågar jag då
– Vem fotar du åt? frågar han tillbaka
– Eh, mig själv. Säger jag tveksamt och funderar på om han är sådär lustig som chaufförer är ibland. Men det var han inte.
– Vilken tidning jobbar ni för? Säger han nu och jag börjar bli lite rädd för han känns rätt hotfull där bakom ratten.
– Ingen tidning, vi ska på fest och jag ska fota för att ha bilder själv.
– Du vet väl att det är straffbart?
– Va?
– Om ni fotar på bussen och blixtrar så stör ni den som kör! Vid det här laget börjar han bli riktigt läskig
– Men vi är på väg på fest, jag ska inte fota på bussen. Varför skulle jag göra det? Jag ska ta bilder på festen. Inte här.
– Får jag din adress?
– Varför ska du ha min adress?
– För att det är straffbart.
Jag känner mig hemskt förvånad och vet inte vad jag ska göra och säger istället:
– Nä, nu ska jag inte åka den här bussen.
och sen kliver jag av.
Han frågar om vi inte läser tidningen och att vi då skulle veta vad det gällde. Och sen körde han iväg.
Vid det här laget knipprar det i min kropp av ilska (och en del rädsla), och jag som inte kan bli arg gråter en skvätt istället.
Nu har vi sökt på kameror och blixtrar och bussar i Värmland men inte hittat något alls.
Och jag är fortfarande bubblande arg på honom.
