annika bäckström

När vi började närma oss Kroatien med flyget så började det blixtra omkring oss. Som tur var tillräckligt långt bort för att vi bara skulle känna att det var en spektakulär föreställning och inte behövde känna oss rädda för att flygplanet skulle ta eld. Detta gjorde dock att vårt flygbolag (som faktiskt gick i konkurs samma dag, så när vi flög hem var det något annat bolag.) blev lite sena, så det var bara att checka in på hotellet och slänga sig i den bäddade sängen på en gång.

På morgonen var det första vi såg några fåglar som hälsade oss välkomna.

Efter att vi testat poolen, havet och solen spatserade mest runt lite och tittade på den lilla by vi hamnat i.

Med smala gator och sten så långt ögat kunde nå.

Även stranden var stenbelagd och havsbotten likaså. Så det gällde att ha bra badskor.

Sen kikade vi lite på solnedgången.

Den lilla by vi var i var så pytteliten att vi tog bussen in till Zadar under vår andra dag i utlandet. Där fanns det också vatten.

Och en havsorgel! På något sätt spelade vågorna och vinden så det kom ljud från hålen i trappen.

Vi satt och lyssnade på det väldigt lugnande ljudet.

Men det blev för varmt! Svetten rann konstant så det gällde att hitta den skugga som fanns.

Och det var dags att försöka ta till det min svåger kallar för ”Det spanska tricket”. Nämligen att helt enkelt komma över gränsen för värmen och bara acceptera svetten, den blanka hyn och de ständigt fuktiga kläderna.

Vi tog en matpaus för att fundera på saken.

Sen var det snart dags för solen att gå ner.

Enligt Alfred Hitchcock ser solnedgången som vackrast ut från precis denna del av världen.

Vi satte oss på första parkett och tittade ut över vattnet tillsammans med en massa andra.

Sen pluppade solen ner bakom bergen. Vi kom fram till att solnedgången i vår lilla by nog var nog snäppet bättre ändå. Där hade nog inte Hitchcock varit.

När så solen gjort sitt började marken lysa!

En installation av led-lampor drivna av solcellsbatterier blinkade i olika färger.

När vi kände oss nöjda med blinkande lampor gick vi vidare till det bästa med semester:

Glass!

Vi åkte bil från Västerbotten till Stockholm, men stannade i Ångermanland för att hälsa på den här katten.

Katten hade en fantastisk trädgård.

Med säkert miljontals blommor.

Dessutom fanns det mycket att äta i kattens trädgård. Här smakade vi på utsökta vita smultron.

Och här fanns tomater av alla sorter man kan tänka sig.

Självklart hade katten odlat gurka också!

Fast egentligen var det ju inte katten vi var där för. Det var ju för att se var vår vän Jonas växte upp.

Här alltså, i Drömme.

Jonas visade var han badade när han var liten.

Och vilken skog han brukade titta på.

Sen gick vi hem igen

Och badade i den stora inomhuspoolen till långt efter midnatt. Sen såg vi filmen En amerikansk varulv i London innan vi somnade.

Katten var en mysig bonus.

Toots kallas hon.

En gammal korridorsgranne bor i Finland, så vi mötte upp henne och hon tog med Joakim och mig till Fazercafét.

Där drack vi varm choklad gjord på Mariannegodisar.

Och tittade på monument i hennes barndomskvarter.

Och till ett fantastiskt litet café där taket i den stugan var fullt av grejer. Allt från färgglada klackskor och håvar.

Joakim åt en pirog med äggsmör, för det fick vi veta att man skulle äta i Finland.

Och drack Jaffa

Vi saknade en euro till vårt fika, men vi blev övertalade att betala det nästa gång vi kommer. Dessutom hade de som regel att för varje påtår man tar så får man 5 cent. Ja ni hör ju vilket knasigt ställe.

Fin utsikt var det dessutom.

På kvällen mötte vi upp Joakims familj för en måltid på en finsk restaurang. Det var valborg och hela staden pryddes av ballonger, serpentiner och studentmössor.

Efter middagen serverades kaffe i en gammal termos och gjorde att vi höll oss vakna under hela Kristina från Duvemåla, på Svenska Teatern, som egentligen var presenten Joakims föräldrar hade fått.

Vår sista dag försökte vi smälta in bland lokalbefolkningen trots vår brist på studentmössor.

Och hängde lite i den park där det kändes som att hela Helsingfors hade picknick, första maj till ära.
Sen åkte vi hem igen.

Dag två i Helsingfors blev en riktig turistardag med kanske promenad fram och tillbaka i 6 timmar. Så ska det vara när man är på besök i en ny stad.

Vi tittade på lite byggnader

Och skulpturer

Och sedan kom vi till Botaniska trädgården.

Strax utanför hittade jag nästan genast min finska namne i en växt, som tyvärr inte var så mycket för världen med sina brokiga kvistar.

Väl inne i det stora växthuset var det andra grejer.

Vissa saker såg ut som sådant man inte vill träffa i en mörk gränd. Det kan ju vara en kusin till de köttätande Triffiderna. 

De sirliga trapporna var däremot superfina i vårsolen.

Här växte det otåliga zombies.

Hanna och Agneta.

Elin och Matte i rummet med växterna från savannen.

Sådana här fanns i ökenrummet.

Och sådana här förstås

Klassiker som pelargon och prästkrage fanns också i ett rum.

Allt skulle dokumenteras, för det är svårt att låta bli när allt är så fint.

Till och med barken på en korkek

Men vi fick akta oss för att inte bli vattnade av de automatiska vattenspridarna.

Det sista rummet vi besökte var näckrosrummet.

Som hade fontän i mitten

Och näckrosblad som skulle kunna få vem som helst att tro de var Tummelisa.

Sen sa vi hejdå till den tropiska värmen, palmerna, lakritsrötterna kakaobönorna och de otåliga zombiesarna och gick ut till Finland igen.

Där fanns våren med.

Och med våren kommer nya små bekantskaper.

Nästa stora vita byggnad var domkyrkan. Den var gigantisk utanpå men mycket mindre inuti.

Så vi gick vidare

Såg några övervakningsfåglar

En till kyrka

Och hamnade till sist i Mordor.