annika bäckström

När jag var liten var mina syskon äldre än mig. Visserligen är de de nu också, men det märks mindre.

Jag har fått höra att jag tyckte mycket om bär

Och satt tydligen på exakt samma ställe varje gång jag fyllde år.

Pappa kallade oss barn för Gusingen, Dutten och Dullan. Mitt namn var det sistnämda. Själv kallade jag min syster Matilda för Allåda och min bästa dryck var Dolla (som egentligen heter Hallonsoda).

En gång klippte mamma mitt hår, först en liten bit, men jag blev arg för jag såg ut som en dagisfröken (som visserligen var min favorit, men hennes hår ville jag inte ha). Så mamma fick klippa lite till och jag fick potta. Gladare blev jag inte för det.

Jag kommer ihåg den här fleeceströjan så mycket, jag tyckte den var så fin. Annars var det svårt att bestämma över mina kläder. Jag hatade kläder med märken och tryck på, och det var inte (bara) för att det var fult, det var för att jag var rädd för dem. Jag trodde de skulle tatueras in på min kropp och stanna. Speciellt silvertrycket på insidan av ryggen på en rosa täckjacka. Den vägrade jag ha på mig.
Samma obehag kände jag när andra barn satte klisterlappar från apelsiner och äpplen på sina näsor och pannor, jag fattade inte poängen. Det var bara obehagligt.

Senare i livet kanske jag förstod att texterna, bilderna och märkena inte skulle vara kvar på mig. Fast några kläder med tryck på, det är jag tveksam till om jag nånsin har på mig nu ändå.

Det här är min glassätarklänning, eller, jag har kallat den så sen den hoppade in i min garderob. Kanske min bästa sommarklänning som jag har använt så det svarta snarare ser grått ut numera. Efter dragkedjeepisoden häromveckan trodde jag den var körd. Men att vara tillsammans med dragkedjelagarmästarn har sina fördelar och idag är den på igen. Får se hur länge den håller den här gången.

Jag tror bestämt att ni har blivit fler nu kära läsare. Det är fint. Därför tänkte jag att det är dags att ni får ställa alla de där frågorna ni alltid sitter och funderar på när ni kommer hit. De där frågorna ni formulerat i huvudet så många gånger men inte vågat ställa. Nu är er chans. Jag ska (försöka) svara på allt! Kanske är det hur man klipper i papper för att få det att se lustigt ut, varför mitt hår strävar att likna Gandalfs kalufs, något om utbildningar, praktik, företagande, eller kanske hur man tar ett C på en gitarr.

På onsdag tänkte jag att ni ska få svar. Nu fråga på!

Såhär såg jag ut i torsdags, påsken till ära. Skor från H&M, strumpbyxor från Åhlens, mattan är i sovrummet.

Jag köpte den här pennan idag. Det ser ut som en sådan där tjock tuschpenna man ritar med på stora plakat.

Fast det enda man egentligen ska rita på är läpparna. Men det ska sitta kvar lika bra som en spritpenna.

Jag känner mig lite som jag krympt en 19 år eller så och ska piffa till mig med saker jag hittar i närmsta pennskrin och någons klackeskor jag knappt når längre än till hälen i.

Rödaste rött ska det vara, och sen smakar det lite sött.

Häromdagen gjorde jag en fantastisk upptäckt, ja, kanske så fantastiskt att mitt liv skulle kunna ta en drastisk vändning åt något bra håll på grund av det.
Jag insåg nämligen att mitt hår nu blivit så långt att jag kan sätta upp det i en hästsvans. Och med det kommer ett visst ansvar. som att göra en rosettfrisyr så fort man bara kan till exempel.

Så det gjorde jag i morse.

Visserligen vill håret trilla ner här och där, men ändå. Det är en rosett som jag hittills bara fått göra på andra. Men nu banne mig är det min tur. Länge leve rosetterna!

Emmy har flyttat, det är sorgligt. Men att hjälpa henne packa klart och flytta kartonger har en fördel (förutom att umgås). Det här är ett par skor hon fått ärva av en vän, som hon nu överlåtit (eller långlånat) till mig för de rymdes inte i packningen. Lite stora, men får man känna sig lite som Audrey Horne så är det värt det.

Eftersom jag fortfarande är lite fascinerad över mitt eget hår och kammar luggen framför spegeln titt som tätt så får ni en till bild på den rosa luggen. Jag känner mig lite som en My little Pony, eller som Emmy sa idag: ”Det ser ut som du målat med sådana pennor man kunde måla barbiehåret med”. Saken är den att Emmy tröttnade på barbiesarna och målade sin hund istället, som samma dag sprang bort. Det var lätt att ge ett signalement för polisen sen.

För övrigt började jag dagen med att möta upp just Emmy och gå på barnteater klockan 10. Adjö herr Muffin, såg vi. Den var fin och vi satt där tillsammans med alla dagisbarnen. Jag i rosa hår och hon i hästtröja. Troligtvis vårt rätta element.

Jag är fortfarande rätt mör och trött efter Webcoast. Men nu ska jag gå och dansa Zumba i alla fall, men har inte riktigt fastnat än. Afrikansk dans är lite skojigare. Sen blir det att träna examensarbetespresentation för det allra sista i skolan innan praktiken.