Browsed by
Etikett: ångest

Panikradio

Panikradio



I går snackade jag lite i radio om panikångest med Sanna Bråding och en kvinna från BUP.
Det var lite läskigt, men intressant. Här är en länk direkt till där vi började prata. Jag svamlar lite, men så kan det vara när man gör radio för första gången.

De kontaktade mig för att de läst ett av mina blogginlägg där jag skrivit om min panikångest och hur den kom till. Jag har fått så många mail med folk som tackade mig för att jag skrivit och även de som undrat hur de ska hantera sitt eget mående. Jag är ingen expert för jag vet bara hur det varit för mig, det visar sig olika för olika personer, men jag blir glad om jag kan hjälpa någon.

Idag är det mycket mycket bättre, jag har lärt känna min kropps egna signaler bättre. En sak jag har fått med mig är en omedelbar varning för stress. På minuten får jag ont i halsen, precis som om jag håller på att bli förkyld, då vet jag att jag måste backa ett steg och ta det lugnt. Jag låtsas att det är en signal som kommer hjälpa mig i framtiden i en bransch där många stressar sönder sig.

Små stolar

Små stolar

Jag bygger små små stolar till Judits dockhus, virar ståltråd tills fingrarna får sår. Det är så det brukar vara, den där kreativiteten och skapandet som jag alltid haft. Händerna är torra och nagelbanden trasiga av alla olika material jag ger mig på.

Under detta år har inte alls varit så och ni som läst den här bloggen vet att det blev många förändringar första kvartalet och de har tagit hårt. Den meningslöshet som har upptagit varenda del av kroppen har tagit sig ut i fingertoppar som inte velat skapa och i ben som inte vill göra något alls. Det tappade självförtroendet (som i och för sig försvann långt innan) ligger någonstans långt borta i något hörn i väntan på att jag ska ta mig dit och plocka upp det igen. För jag vet att det finns där.

I omgångar känns allt meningslöst, ibland gråter jag, ibland är jag arg och ibland bara orkar jag bara inte hålla emot. Ändå får jag höra ibland, från olika håll, att mitt grundmående verkar stabilare, bättre än innan allt hände, att jag är gladare och att någonstans så vet jag nog egentligen att det som hände var bra.
Jag mår bäst när jag gör, när jag skapar och håller på och även om det kan verka meningslöst så gör de där små små stolarna och golvet av glasspinnar att jag känner att jag kan och jag vill göra mer. Förhoppningsvis gör det att det där skrothögen i hörnet som kallas självförtroende kommer lite närmare, men det kanske tar lite tid.

Status

Status

Jag har börjat prata med någon, om min panikångest alltså. Det är bra för det borde jag gjort för fyra år sedan. Det är bra och skönt, eller, det är ganska konstigt också. Det är något nytt. Nu måste jag minnas precis hur jag kände då, och än viktigare hur jag kände precis innan. Men det jag minns är kanske ”Det var väl bra..? Tror jag..?”. Kanske kommer det sen och jag nu ska försöka se till att klara av det här livet litelite bättre. Så tänkte jag.

Sen bestämmer sig facebook för att fråga samma sak som terapeuten, så tokigt.

En viktig bok

En viktig bok



På tal om Nina Åkestams blogginlägg om när hon kraschade

Kolla den psykadeliska framsidan prydd med ett gigantiskt och rungande ”Hej Ångest!” som man alltid måste säga i huvudet på ett extra klämkäckt sätt. Märk även den röda trafikskylten som praktfullt annonserar att detta är din körskola till livet. (dessutom fick det bli två för extra effekt)

Efter att jag skrivit blogginlägget om min panikångest så läste jag den här boken på uppdrag av min läkarbror. Den är trots sitt uppmärksamhetskrävande omslag inte en självhjälpsbok på samma sätt som Mia Törnblom skriver. Det är inte så mycket ”Heja dig” ”Tänk positivt” och så vidare utan ett konstaterande: Det är det här du är med om.

I boken står det vad det är som händer när en ångestattack bryter ut. Stressen som gör att allt bryter ut är en rest från den tiden vi träffade vilddjur i skogen vi behövde fly från. Idag tror kroppen att de vilddjuren är vår arbetsplats, situationer eller specifika händelser och när vi försöker fly så kan vi inte.
Det står om de kemiska ämnena som sprids i kroppen som gör att vi känner olika saker och varför det sticker i armarna och det blir svårt att svälja. Särskilt viktigt är det att lära sig att enligt kroppens kemi så kan inte en ångestattack fortsätta i all evighet. Till slut sätter kroppen in sina egna lugnande ämnen.

Halva boken handlar om varför, den andra halvan om hur man ska jobba för att få det att bli bättre. Det är mest klassisk KBT som handlar mycket om exponering och att lära sig att det inte är farligt, att testa att maxa ångestattacken när man är mitt i den för att se att det finns ett stopp och det är exempel på olika typer av situationer, olika patienter och olika typer av ångest, utbrändhet och depressioner.

Läs den, det är väldigt bra för att förstå sig själv om man är där, förstå vänner som är där eller för att lära sig att känna igen varningstecknen så man kan försöka undvika hela spektaklet.

Den finns till exempel att köpa här.

Nu ska vi prata om ångest.

Nu ska vi prata om ångest.


Hej, jag har panikångest. Så är det bara. Ibland när jag berättar det får jag ett ”Men du verkar ju glad.” och så är det också. Jag är ju glad, förutom när jag är ledsen.

Andra gånger när jag säger att jag har panikångest får jag till svar ”Jag med.” och ibland med tillägget ”…men säg det inte till någon.”
Det här är ett inlägg jag tänkt skriva väldigt länge. Men inte kommit mig för. Jag har tänkt att egentligen ska man hålla åkommor likt dessa utanför, för ingen vill egentligen ha och göra med någon som mår dåligt. Samtidigt vill jag skriva, dels för min egen skull för att varje gång jag berättar om det så känns det faktiskt lite lättare. Och sen vill jag skriva för de som inte vågar berätta, för jag vill att det ska gå att prata om utan att skämmas så himla mycket.
I mer än ett år har jag gått och funderat på vad man får skriva och inte, formulerat allt i huvudet för att sedan radera det igen. Nu blir det som det blir, så här är det i alla fall:
Jag mår dåligt ibland och då är jag så ledsen att jag gråtskriker ner i kudden, hyperventilerar, krampar i hela kroppen och spänner musklerna så mycket att det gör ont och sen blir jag så slut att jag måste sova.
Det går helt enkelt inte att kontrollera sådär särskilt bra, försöker jag undvika den stundande ångestattacken börjar jag gå runt som i en bubbla. En glaskub där andras prat verkar vara långt, långt borta och koncentrationen når sig inte längre än en halvmeter framför mig.
Det började när jag flyttade till Skåne för att gå folkhögskola med inriktning grafisk design. Jag hade packat ner mitt liv på tjugo kilo och lämnat min pojkvän (som då funnits i mitt liv i tre månader) på andra sidan säkerhetskontrollerna på flygplatsen. Mina förväntningar på skolan var skyhöga, men allt var så märkligt och jag ville nog egentligen inte alls vara där. Under en lektion där vi såg filmen Helvetica stod jag rödgråten inne på närmsta toalett och när jag tittade mig i spegeln kände jag inte alls igen mig själv.
Två veckor senare bodde jag i Karlstad hos Joakim och trodde det skulle bli bättre. Fast jag slutade aldrig gråta, började dubbla kurser och pluggade 200% för att jag var osäker på vilken jag ville gå. Kollade blodvärdet för jag trodde det var järnbristens fel, gick till Studievägledaren och bröt ihop och hon undrade om jag höll på att bli utbränd.
Det var som att planen jag haft hela livet försvann när inte folkhögskolan fungerade för mig, jag visste inte vilken väg jag skulle gå. Varje prat om framtiden fick mig att gråta för jag kunde inte tänka på den.
Studievägledaren skickade mig till studenthälsan på en gång ”Du mår nog inte tillräckligt dåligt för att äta medicin.” sa de och skickade iväg mig igen. Jag hamnade hos en kurator som pratade om vägar som gjorts djupare i mitt tankesätt och frågade om det var någon annan än jag själv som ställde kraven. Det kändes bättre då och vi bestämde att jag inte behövde gå hos honom mer, jag skulle bara prova att flyta i en jättedunk med saltvatten först. Så det gjorde jag.
Natten efter åkte jag till psykakuten. Jag skakade och krampade hela kroppen, blev rädd och började gråta, kunde inte sluta gråta. Jag ringde min läkarstuderande bror som tyckte det var lika bra att träffa en doktor. Korridorsgrannen tittade på mig en sekund sa något om ”Oj, du är alldeles röd.” Men frågade ingenting under hela natten han körde bilen och väntade med mig och Joakim tills jag träffade en doktor som frågade hur jag mådde och om jag någonsin skadat mig (jag tyckte det var en ytterst märklig fråga för sånt skulle jag aldrig göra). Han sa att jag nog hade panikångest och att jag snart skulle få en remiss från vårdcentralen så jag fick träffa en läkare där.
Fast jag fick aldrig någon remiss och var för trött för att ta tag i det själv. Jag mådde ju bra, förutom när jag mådde dåligt. Det var ju bara ibland försökte jag intala mig.
Jag bodde i Karlstad i ett och ett halvt år, men visste aldrig mer om min framtid än fyra månader framåt och klarade inte av att tänka på nästa steg. Sen ansökte jag till skolan i Göteborg, fast jag ville inte riktigt komma in. För jag orkade egentligen inte börja om igen i en annan stad, men så flyttade jag ändå.
Det var nog några av de jobbigaste månaderna. Jag fungerade inte så mycket vissa dagar.
Jag insåg att jag inte kände smärta på samma sätt när jag hade attackerna. För att få tankarna på annat tryckte jag in naglarna i handflatorna och klämde handen i toalettpappersrullshållaren där det taggiga var och tryckte till med den andra handen. Sen insåg jag att jag faktiskt på något sätt gjorde det som doktorn frågat mig, och skämdes. Jag ville ju inte skada mig själv, jag ville bara inte ha allt det där mörka inne i kroppen, för det gjorde så himla ont.
När attackerna började smyga sig in under skoltid ringde jag doktorn jag aldrig fick en remiss till och undrade vad som hänt med den. Han förklarade att de inte skickar ut remisser så, utan de som mår dåligt måste själv uppsöka doktorn och så la han till ”Men om du nu mått dåligt så länge, då vet du väl hur det är och att det går över.”
Jag blev arg, och det kändes som att det inte gick att få hjälp, så jag struntade helt enkelt i det.
Sommaren kom till slut och jag var i Västerbotten. Jag visade aldrig att jag mådde dåligt hemma, de visste om det för jag berättade och kunde skämta om det, men de hade inte sett det.
Joakim har sagt att det är nog få som vet att jag har panikångest ibland, och ännu färre som faktiskt vet hur dåligt jag mått. Han sa att jag var lite som en amerikansk hemmafru som direkt någon plingade på dörren fixade till håret och vände på kuddarna så mönstret av maskaraögonfransar inte skulle synas.
Det var som att jag stålsatte mig för jag ville inte att de skulle fråga hur jag kände, varför jag kände så (för jag hade inget svar), eller vad de skulle göra åt det (för det hade jag ingen aning om heller).
Vi lånade min systers lägenhet i Umeå och jag läste böcker och solade när Joakim jobbade. Det var bra men ibland kom attackerna och en kväll frågade Joakim om jag inte skulle ta och gå till en läkare ordentligt nu, för en gångs skull.
”Men jag är inte sjuk!” skrikgrät jag ut och slog händerna i sängen som ett barn i en tecknad film. Sen insåg det bisarra i hur jag precis sagt det, träffade en doktor i Burträsk och sedan dess har jag ätit medicin varje dag och mått snäppet bättre.
Det händer fortfarande att allt blir fel, kroppen krampar så det värker i hela huvudet, jag gråter så kuddarna blir svarta, får yrsel om jag missar att ta medicin en dag.
Men jag får inte ångestattacker bland folk, och egentligen mår jag ju bra, förutom när det blir sådär dåligt.
Jag är långt ifrån helt frisk, men när jag jämför med när det var som värst så mår jag bättre än tipptopp och kan inte nog förundras över hur han som lyssnat, hjälpt, kramat och kommit med varm mjölk på natten har orkat med det här. Joakim alltså. Det är otroligt häftigt.
(+ mamma, pappa, min bror och hans tjej, Matilda, Markus, Emmy och Anna; alla de som också brytt sig om både när det varit jobbigt och när livet har varit som det ska.)
Så, nu vet ni lite vad som då och då händer/hände mellan de färgglada blogginläggen. Men, för att förtydliga: Mellan, då och då. Det påverkar inte hela min värld. Det kommer bara puffar av mörka moln ibland.