annika bäckström

I Burträsk finns det något jag inte har annars, nämligen en symaskin. Därför blir det alltid en stund för mig där jag hamnar i en psykos av sömnad, men kolla helst inte nära på sömmarna, för särskilt noggrann orkar jag tyvärr aldrig vara.

Det här tyget hade jag köpt något år tidigare, men på grund av att symaskinen stod på mitt rum i Burträsk så fick även tyget stanna där.

En fram och en baksida ritade efter en annan klänning, och fyra elastiska sömmar senare så hade jag den enklaste sommarklänningen jag bott i mest hela tiden.

Och sjömansmössan då undrar ni? Ja, den har jag inte sytt, men väl köpt på marknaden bland en massa militäröverskott.

Och dinosaurien?  Ja, han är en betongklump.

Jag fastnade för detta tyg när jag senast var på Ikea. Men det där att klä in möbler är inte särskilt relevant för mig just nu, vi försöker snarare ha så lite med oss som möjligt när vi ska flytta mot storstaden, men att klä in mig själv är alltid kul.

Så nu har jag en klänning som ser likadan ut som en hel drös personers lampor, gardiner, soffkuddar och stolsdynor.

Men det är helt okej för mig.

Dock är det där med mönster inget för mig heller, vilket gör att det blir lite tokigt ibland. Som att ena axelbandet är längre än det andra, det skall åtgärdas någon gång i framtiden.

Här är en annan liten snabb grej jag gjort under praktiken åt bästa planner-Sophia. Helt enkelt för att på ett överskådligt sätt visa vad hamnen ville ha, och vad Valentin tolkat att de ville ha, på sin web. Detta för att kunna använda det senare i utvecklingsprocessen på olika sätt.

Klicka på bilden för att se den lite lite större.

Ni vet min besatthet jag pratade om tidigare, den om att skapa små saker i lera. Den fortsätter att rulla på. Så nu har det blivit några fler ringar.

I lördags spelade vi spel med Kim och Martin. Kim tyckte plötsligt hon och de andra gjort något fantastiskt bra som gjorde att Martin förlorade poäng. De highfivade så hårt att hennes ring gick i tu. ”Den tar jag!” ropade jag och fäste lera där den gått av och en ny ring hade skapats. Svart, högblank och kantig som en sten.

Sen kunde jag inte låta bli att göra en kompis till den turkosa mustaschringen.

Och en nemesis till de snälla kaninerna. Av någon anledning ser den bra mycket ondare ut i verkligheten.

Sist men inte minst gjorde jag en extra-allt-koppkaka till Annas ära. Jag använde en vanligt baksprits för att trycka ut leran och få formen på frostingen, sen målade jag hela faderullan och toppade med guldnagellack till strössel. Nu är bara frågan om hon kommer kunna ha den någon gång eller om den kommer ta alldeles för stor plats. Det återstår att se.

Jag har blivit lite småbesatt av att pyssla smått i lera, och ringarna blir fler och fler.

Förutom den vita kaninen har det blivit en blå med strassögon och en svart med smaragdgröna ögon.

En skinande turkos mustasch har det också blivit.

Och ett guldglittrande hjärta. Fast det är varken ring eller annat smycke än. Kanske blir det ett halsband, eller ring, eller något annat.

Vad tror ni?

Och vad blir nästa sak att formas av leran?

Det har börjat krylla av sånt här fluff här hemma.

Små mjuka bollar.

Små mjuka bollar i alla möjliga färger.

Senast jag hade så här många sådana här kring mig måste varit på dagis.

Men vad gör man när man har en låda full av garn och inget som behöver värmas med virkat.

Frågan är bara vad jag ska göra med dem. Matta? Girland? Solsystem? Musikvideo? Zoo?
Vad tycker ni?

(Klänningen är denna från Marc Jacobs.)