Alltid studentrabatt på Burger King
Jag blir glad när det går bra för folk i (före detta) klassen, ännu gladare blir jag när det går bra för en av mina bästa vänner. Den här annonsen har Anna gjort under sin praktik/jobb på Shout och i veckan blev det klart att den vann silver i månadens print på Resumé. Hurra för henne! Läs om motiveringen här.
När jag var liten började jag lyssna på julmusik i mitten på oktober, gjorde julklappar i slöjden och kunde inte vänta länge nog på att få börja julpynta. Men dagen innan julafton grät jag alltid, på grund av den där granen.
Vi firar nämligen jul i vår stuga som ligger på min farbrors gård och därmed hämtar vi granen från skogen omkring. Vi går ut klädda i alla varma gamla kläder det går att hitta, skakar bort snön från granarna och försöker hitta den finaste. Som sig bör verkar alltid nästa gran mycket finare, eller nästa efter det. Snön fungerar nämligen som en skönhetsförbättrare för taniga granar och i skogen ser de alla ut om om de vore tagna från en disneyjul.
För en julkrank åtta-nioåring, som egentligen ogillade att klampa runt i snö och bli kall, var det en mardröm. För jag ville ju ha den finaste granen i skogen varje år men det var aldrig den som följde med hem och när det inte blev så grät jag över förlusten.
Tur att det finns de som inte är lika grankonservativa som jag var, dessa utflippade låtsasgranar är fantastiska.
I alla möjliga färger
Och former
Och helt enkelt ja, såhär.
Hidden mothers är ett begrepp för dessa smått underliga, bisarra och lite läskiga fotona.
Det handlar varken om någon religion eller mode utan helt enkelt om att barnen inte kunde sitta still så lång tid som exponeringen tog för kameran.
Tanken var att mamman sedan skulle beskäras i ramen, men utan den skapas en väldigt fascinerande bild.
Hidden Mothers är dock inte alltid mamman, begreppet till trots. Här verkar det vara en far, ibland var det barnflickan och en teori är att det ofta var fotografens assistent som fick försöka ha pli på barnen.
Via pietmondriaan
Tjitt vad jag gillar illustrationerna som Ella Sofi Rosmarin gjort på senaste tiden.
Älskar de små munnarna och ögonen som sitter långt långt isär.
och den ljusa akvarellen
Se mer på hennes blogg
Först här ovan The Jealous Curator som bloggar om alla de konstnärer man blir avundsjuk på för att man inte kom på det att göra det de gjort först.
Fluxblog har jag skrivit om förr, men den måste vara med på den här listan ändå. Dessutom uppdaterar de lite mer sällan nu, så i hopp om att några fler besökare ska ge dem en liten knuff i rätt riktning tycker jag att ni ska gå in och titta.
Piet Mondriaan har mitt absoluta favoritupplägg med inlägg synonyma till varandra. Från kylskåp till konst om tempereatur och installationer där platsen ett punkband precis spelade på snabbt kyldes ner till så all svett blev is till stolar som ändrar färg beroende på temperatur till stolar med ljus på till skulpturer med möbler på varandra. Och så vidare. Jag älskar att man börjar titta på kopplingarna mellan inläggen och det kan göra verken än mer intressanta.
Har ni några fler tips?
Min killes jobb har gjort den grafiska profilen till Galleri Jonas Kleerup. Och i torsdags var det vernissage för en av mina favoriter, Jesper Waldersten, där. Så jag hakade på.
365 är precis som det låter: 365 bilder, en för varje dag i ett år och alla bilder har sammanställts i en bok varav ett gäng visades på galleriet.
Bilder som denna.
och denna
och denna finns med.
Ni förstår ju kanske varför ni borde gå dit och kika, det är inte ofta man hamnar på konstutställning och de flesta där står och gapskrattar.
Sen inte fy skam att få en bok, och få den signerad.
Jag vet att det finns vissa saker man egentligen inte kan köpa, som stjärnor till exempel, antagligen inte färger heller. Men ibland kan man få låtsas att det faktiskt går.
För en summa pengar får du köpa en av 16,7 miljoner färger, namnge och berätta varför du valde just den, sen går pengarna raka vägen till UNICEF
Men det är så svårt att välja. En hallonröd kanske? Det kan vara bästa färgen.
Eller kanske försöka ta rätten till Yves Kleins blåa. Den är inte så tokig den heller.
Nej, det är alldeles för svårt. Jag vill ha alla, helst på en gång.
Som tur var har jag en pojkvän som vet vad jag behöver innan jag helt trillat in i en värld av trekantiga färgfält och försvunnit. Piggelinfärgen fick jag i present, nu känns det lugnt en stund.
På Own A Color kan du få din egen himmelsblå, smaragdgrön, gammelrosa eller senapsgul (dock inte kritvit och becksvart, för de är redan reserverade av någon), klicka er runt på en alldeles underbar sida och samtidigt göra något gott.
Vad döper ni er färg till?
Nicole Meyer har börjat med något som nästan kan kallas ett evighetsprojekt. Hon ska ge 10 000 sjöar i Minnesota nya logotyper, för ofta ser de som redan finns ut inte mycket ut för världen. Med en varje dag kommer det ta lite mer än 27 år innan hon är klar.
Kika mer på branding10000lakes.com
Jag tänker mig att det är en bra utmaning för att träna sig själv på logotyper. Det finns ju en hel del sjöar och vattendrag i Västerbotten med roliga namn som Kakorna, Byssjan, Ostträsket, Karins klackar och Pengsjön. Kanske är det dags att ta sig an dem.
Xavier Xylophone – Joy of destruction
Michael Langan – Doxology (2007)
Julia Pott – Howard
Karl Sundin m flera – Otursgubben
Julia Pott – Belly trailer
Gotye – Somebody That I Used To Know
En försummad blogg av många olika anledningar (krasslighet, lägenhetsfix, arbete och annat). Jag hoppas ni kan förlåta mig, Här får ni fem bra små filmer jag kikat på under veckan.
Jag sitter och tittar runt lite på internet sådär som man gör ibland, kollar igenom min mapp med inspirationsbloggar och plötsligt är de där. Bilderna som är galet vackra, fascinerande men samtdigt lite äckliga.
Det här är den franske konstnären Hubert Duprats samarbete med nattsländelarver.
Nattsländelarverna är vanliga, och har en speciell förmåga att bygga sina puppor av det som finns runt omkring dem. Det kan vara allt från grenar, stenar och löv och annat som de hittar i sin naturliga miljö. Duprat funderade på vad som skulle hända om de fick helt andra material att arbeta med så han tog larverna till sin studio och placerade dem bland guld och ädelstenar och snart började pupporna skimra i guld och glänsa av pärlor.
Hubert Drupat jämför sig själv med en arkitekt, och larverna är byggarbetarna som skapar resultaten.
Här kan ni se när han själv berättar om sin konst. 2.33 in i filmen handlar det om just ”Caddis”.