annika bäckström

En dag hyrde vi cyklar och cyklade fem kilometer till nästa by.

Överallt där vi var kunde man se havet åt ena hållet och bergen åt det andra. Det var tokigt varmt och syrsorna spelade så det nästan var öronbedövande.

När vi kom fram åt vi glass (såklart).

Tittade lite på båtar.

Och i motsats till de annars färgglada unika husen fanns det här någon slags gated community.

Fyrkantiga exakt likadana hus på en tom gata, dessutom var det en hög mur runt. Lite läskigt.

Vi cyklade vidare.

Och tog omvägen förbi några stora gröna fält innan vi cyklade de fem kilometrarna hem igen.

Vår två sista hela dagar plöjde vi böcker och varvade poolen mot havet och guppade runt på luftmadrasser. Här letade vi mat, den var oftast inte så god och oftast ganska trist.

Vi tittade på Joakims nya fräknar han inte visste att han hade. Jag fick också fräknar, det visste jag inte heller att jag hade.

Sen avslutade vi hela resan med att sitta vid havet i vår lilla by Petrčane titta på lamporna på andra sidan.

När vi började närma oss Kroatien med flyget så började det blixtra omkring oss. Som tur var tillräckligt långt bort för att vi bara skulle känna att det var en spektakulär föreställning och inte behövde känna oss rädda för att flygplanet skulle ta eld. Detta gjorde dock att vårt flygbolag (som faktiskt gick i konkurs samma dag, så när vi flög hem var det något annat bolag.) blev lite sena, så det var bara att checka in på hotellet och slänga sig i den bäddade sängen på en gång.

På morgonen var det första vi såg några fåglar som hälsade oss välkomna.

Efter att vi testat poolen, havet och solen spatserade mest runt lite och tittade på den lilla by vi hamnat i.

Med smala gator och sten så långt ögat kunde nå.

Även stranden var stenbelagd och havsbotten likaså. Så det gällde att ha bra badskor.

Sen kikade vi lite på solnedgången.

Den lilla by vi var i var så pytteliten att vi tog bussen in till Zadar under vår andra dag i utlandet. Där fanns det också vatten.

Och en havsorgel! På något sätt spelade vågorna och vinden så det kom ljud från hålen i trappen.

Vi satt och lyssnade på det väldigt lugnande ljudet.

Men det blev för varmt! Svetten rann konstant så det gällde att hitta den skugga som fanns.

Och det var dags att försöka ta till det min svåger kallar för ”Det spanska tricket”. Nämligen att helt enkelt komma över gränsen för värmen och bara acceptera svetten, den blanka hyn och de ständigt fuktiga kläderna.

Vi tog en matpaus för att fundera på saken.

Sen var det snart dags för solen att gå ner.

Enligt Alfred Hitchcock ser solnedgången som vackrast ut från precis denna del av världen.

Vi satte oss på första parkett och tittade ut över vattnet tillsammans med en massa andra.

Sen pluppade solen ner bakom bergen. Vi kom fram till att solnedgången i vår lilla by nog var nog snäppet bättre ändå. Där hade nog inte Hitchcock varit.

När så solen gjort sitt började marken lysa!

En installation av led-lampor drivna av solcellsbatterier blinkade i olika färger.

När vi kände oss nöjda med blinkande lampor gick vi vidare till det bästa med semester:

Glass!

Vi åkte bil från Västerbotten till Stockholm, men stannade i Ångermanland för att hälsa på den här katten.

Katten hade en fantastisk trädgård.

Med säkert miljontals blommor.

Dessutom fanns det mycket att äta i kattens trädgård. Här smakade vi på utsökta vita smultron.

Och här fanns tomater av alla sorter man kan tänka sig.

Självklart hade katten odlat gurka också!

Fast egentligen var det ju inte katten vi var där för. Det var ju för att se var vår vän Jonas växte upp.

Här alltså, i Drömme.

Jonas visade var han badade när han var liten.

Och vilken skog han brukade titta på.

Sen gick vi hem igen

Och badade i den stora inomhuspoolen till långt efter midnatt. Sen såg vi filmen En amerikansk varulv i London innan vi somnade.

Katten var en mysig bonus.

Toots kallas hon.