Tävling, vinn en bok om att sy!

Tävling, vinn en bok om att sy!


Jenny Hellströms Ruas startade eget klädföretag som 19-åring och i denna bok: Sy! Från hood till skjortklänning har hon samlat några av hennes mest populära plagg, med mönster och allt. Hon delar även med sig av tips och idéer för hur mönstren som följer med boken kan justeras och ändras för att du ska kunna skapa precis det plagget du vill ha. Det här är en bok för dig som vill lära dig sy.

Jag har fått äran att tävla ut två exemplar av boken och för att vinna vill jag att du delar med dig av din värsta sömnads- eller pysselupplevelse. Lämna den och mailadress i en kommentar till detta inlägget för att ha möjlighet att vinna. Kan det ha varit när syfröken rev sönder det du sytt inför hela klassen eller när du sydde fast tummen i balklänningen? På fredag väljer jag två stackars vinnare som får boken på posten.

43 thoughts on “Tävling, vinn en bok om att sy!

  1. Mitt värsta syslöjds-minne var när jag skulle virka en sjal. En sån där trekantig. Jag började med att lägga upp de första maskorna, det är ju kul. Sedan började det svåra och hur jag än gjorde så gick det inte ihop. Det slutade med att syslöjdsläraren sa att jag inte kunde och jag gav upp. En dag för något år sedan köpte jag plötsligt tre nystan med trikågarn och en virknål storlek större och började virka. Det blev två korgar i olika storlekar som nu står framme och visar, jag kan visst! 🙂

    amanda.j.berntsen@gmail.com

  2. Mitt värsta pysselminne var när jag länge och väll suttit och klippt ut små pappersbitar som jag skulle sätta ihop till en blomma att fästa på ett födelsedagskort. Efter lite vidare jobb med att skriva kortet och få det snyggt, skulle jag sedan till sist sätta fast blomman med lite lim på utsidan. Men… oj, nej, vart hade den tagit vägen?? Där vid bordet där jag suttit hela tiden kunde jag för mitt liv inte hitta den. Jag vände upp och ner på alla saker runtomkring mig, till och med mattan under och mig själv. Men nej. Jag hittade den aldrig. Det blev alltså ingen blomma på det kortet…

    mvh
    Marie

    mariemarie_@hotmail.com

  3. Mitt värsta syminne: jag var kanske 7 år, grannen Sofia var 8 och mycket duktig på allehanda pyssel. Vi skulle sy små byxor till våra små björnfigurer, för hand. Sofia var snabb och hade hastigt fållat båda byxbenen, medan jag svettades med mina fållar. Men då kom jag på en snilleblixt! När hon vek in och fållade överkanten på byxorna gjorde jag likadant, men, stolt visade jag henne hur jag fållade både fram- och bakstyckena samtidigt… Med följden att jag ju sydde ihop hela byxöppningen. Suck, inte var det lätt att imponera på Sofia inte. =)

    Mvh Ina

    ina.nordberg13@gmail.com

  4. I gymnasiet började jag sy 'på riktigt' och bestämde mig för att som första projekt på textilen sy en axelbandslös balklänning i olivgrönt skimrande siden med enorm ballongkjol (för att börja enkelt…). Jag trixade och fixade med den där klänningen i flera veckor men blev efter många pust och stön äntligen. klar. Hade man tagit betalt i svordomar vore den guld värd. Som sista finish skulle jag stryka fållen mitt fram vid bysten. Jag trodde mitt hjärta skulle hoppa ut genom bröstet när jag till min fasa ser hur tyget plötsligt försvinner framför mina ögon. Strykjärnet var på tok för varmt och SMÄLTE bort fållen. Som tur var hade jag inte börjat stryka mitt på framstycket! Efter en panikattack och några extra svordomar lyckades min underbara lärare och jag tråckla in det sönderbrända för hand och skapade en något djupare urringning än planerat, men trots detta mardrömsögonblick blev det minsann en drömklänning till sist!

    Bästa hälsningar,
    Sasha

    s.hallin@hotmail.com

  5. Jag skulle på 30-årsfest med Jane Austen-tema och beslöt att klä ut mig till äldsta systern Jane i Stolthet och Fördom. Jag hade en kort klänning med empirskärning och söta ärmar, men behövde en lång kjol att förlänga den med. Jag tog ett vitt lakan och klippte till i lagom längd, och köpte ett bomullsband att fästa lakanet i. Över skulle jag ha ett sidenband. Fast jag älskar att sy har jag ingen symaskin, och bor långt ifrån min mamma, vars maskin jag annars brukar låna. Man tager vad man haver! Tänkte jag och fick häfta fast lakanet i bomullsbandet. Jag fick ha två sidenband över kanten för att stiften inte skulle synas igenom, och hela kvällen var jag nervös att någon skulle kliva på min kjol och dra isär hela rasket. Allt gick bra ändå som tur var.
    Nu är jag på väg att flytta och kommer hamna närmare både mamma och mormor som har symaskiner att låna, och en bok för att komma igång vore inte fel!

  6. Mitt värsta minne är när jag skulle sy en kjol till skolavslutningen. Jag var ute i sista minuten och när jag skulle stryka den så smalt tyget. Men som tur var så kunde jag fixa till den så jag kunde ha den i alla fall

  7. Mitt värsta syminne var när jag satt och sprättade upp några trådar till ett projekt, satt och tänkte på annat när jag plötsligt satte sprättern i skinnet på handen och sprätte upp.. det var INTE skönt kan jag säga! Men nu vet jag väl hur tyget känner sig! 😀

    Lillasnigel@live.se

  8. Detta hände för många år sedan när jag gick i första klass. Vi skulle tillverka saker och sälja på en julfest, pengarna skulle sedan användas till en skolresa. Jag stickade ett troll, och höll på med det i många timmar, jag var lite klumpig och resultatet blev väl inte så vackert, men det ställdes i alla fall fram på bordet tillsammans med alla de andras alster. Ingen köpte mitt troll och jag skämdes så för att ingen vill köpa det. Jag tog av min veckopeng och köpte det själv.
    Hälsningar Maria
    lillansmatte@hotmail.com

  9. Mina flesta minnen från syslöjden eller handarbete som vi kallar det i Finland, är nog egentligen mina värsta minnen.. Gillade det inte alls då. I högstadiet klättrade vi ut på taket utanför klassrummet med våra vävramar (fast vi inte fick såklart..)Vet inte om vi gjorde det för att protestera mot dom enormt fula tygen vi fick sy i, eller för att handarbetsläraren alltid luktade gammalt kaffe ur munnen..
    Nu tycker jag om att sy och den där boken verkar vara ett måste att äga! Håller tummarna!
    lottapalander@hotmail.com

  10. Mitt verste syminne startet kjempebra – jeg klarte å sy min aller første kjole helt på egenhånd. Jeg tok mål og klippet og sydde i flere dager, før kjolen endelig var ferdig.

    Jeg jobbet på gård, og en ettermiddag jeg hadde fri tok jeg på meg kjolen og skulle gå meg en liten tur i solskinnet. Jeg stoppet og klappet litt på noen unge kuer som stod nede på jordet, da den ene kua plutselig begynte å spise på kjolen min! Stoffet var second hand og litt skjørt, og sømmene var kanskje ikke så sterke, så hele skjørtet revnet, ble revet rett av og forsvant inn i munnen til kua! Jeg fikk røsket det til meg (kuer blir vel syke av å ete kjoler?) men da var det helt slimete og ekkelt. Dermed måtte jeg løpe hjem i bare underbuksa..
    Neste gang jeg syr kjole skal den være solid og ku-sikker!

  11. min värsta syupplevelse måste vara när jag skulle korta den där fantastiska långklänningen jag köpte vintage för ungefär ett årsedan. den var så himla himla fin men jag kände att jag skulle få ännu mer användning utav den om jag gjorde den till en vanlig kort klänning. så, utan att ens tänka på att jag inte sytt sedan högstadiet började jag klippa och sy. gissa hur det blev? galet kort och en totalt ojämn söm. en centimeter gick i hop till tre millimeter på vissa ställen och nu kan jag inte sätta upp håret i en hästvans utan att rumpan syns. mönstret är fortfarande precis som det var förut – så jag gjorde inget galet där. men ack vad synd att den blev så kort! nu vill jag lära mig sy på riktigt, kunna fixa till de där klänningarna ordentligt och göra världen och miljön en tjänst genom att köpa ännu mer vintage och second-hand. kanske öppnar jag en butik en dag? vi får se!

    hannah.9409@hotmail.com

  12. Mitt värsta syminne var när svärmor ville ha hjälp att sy om ett par stendyra jeans som var för stora. Jag sade att jag inte vågade ge mig på det så då gick uppdraget till min svärfars nya dam. bara en sådan sak-lämna 3000:- jeansen till exets nya tjej! i vilket fall som helst så sydde hon om dem och sade att det helt perfekt. Men icke, den självutnämnda sömmerskan hade misslyckats totalt och jag tvingades sprätta upp jeansen för att rädda dem. Efter flertalet försök bidde det inte mer än en tumme kvar. By låg och hånskrattade åt mig och svärmor i ett par år innan vi tog mod till oss och slängde dem. Nu har jag ändå sparat en liten bit av tyget för att påminna mig själv om det omöjliga uppdraget. Svärmor vet inte om det, och tur är väl det. Varje gång svärmor kommer med byxor som ska sys om slänger jag en blick på gömstället där tygbiten ligger.
    maria.johnson@svenskakyrkan.se

  13. Inte ett separat minne, men alla syslöjdssaker jag gjort under min skoltid blev oanvändbara. Fult tyg, rätt dåliga mönster. Jag har till och med slängt det mesta. Det senaste som åkte i soporna var en liten åkpåse med knöliga sömmar och hårda knappar. Jag har två barn och vet bättre vad som passar bebisar. Ingen ska behöva plågas i den!

  14. Jag gick i 5:e klass och hade sytt ett stort lapptäcke skulle bara klippa ut bakstycket sy fast det sen var det klart. Jag mätte och mätte för att det skulle bli rakt och fint när min syfröken kom fram tog tyget och sa att -man klipper inte man drar. Så det gjorde hon och naturligtvis var det snedvävt. Jag ville ha en ny baksida men hon tvingade mig att zickzacka och sy fast det.

    Jag var grymt besviken (perfektionist) så när jag kom hem slängde jag det på mamma så fick hon det. Hon har fortfarande kvar lapptäcket, när barnbarnen kommer får de hälla ut allt lego på det sen sitter de där och pysslar, jättenöjda. Själv hatar jag täcket (30 år sedan)och räknar det än idag som det fulaste jag sytt. Men om jag vinner en bok ska jag förlåta min syfröken och täcket:)

    MVH Anneli

    oskarssonsanneli@hotmail.com

  15. Mitt värsta sömnadsminne är också mitt bästa! Hör här:

    För två somrar sedan hittade jag ett underbart blå-vit-rutigt par gardiner på loppis. Kände att dessa måste jag göra en klänning av! Sagt och gjort. Jag köpte gardinerna. Men köper jag ett mönster? Nej nej, utan jag med mina högst basala kunskaper i klass med några års syslöjd bestämmer mig för att RITA MÖNSTRET SJÄLV. Så jävulskt krångligt. Jag satt alltså på knä med krökt rygg över mönsterpapper och ritade, mätte på min egen kropp, tummade fram måtten och allvarligt talar hoppades att det skulle bli bra. Och det blev det! Men det tog säkert en månad. En fantastisk klänning i 50-talsmodell helt och hållet sydd efter min egen kropp. Hade den på min kusins bröllopsfest och det var en härlig känsla att snurra bugg i den 🙂

    //Malin
    malin_bohman14@hotmail.com

  16. Mitt värsta pysselminne är mitt första år i svenska showorkestern phontrattarne (ett jazz storband i Uppsala) då jag blev tvungen att bygga/sy en kaktus till ett nummer som bygger på kitsch stomp låten kline grüne kaktus med Max Raabe (fast med svensk text). Efter lite letande så fick jag tag i en snoppdräkt där som jag använde som innanmäte. Sedan så började jag att sy en lång grön korv att klä kaktusformen med. Jag vet att en kaktus ska ha taggar och hade någon idé om att jag kunde göra stiliserade taggar med filttyg i kanterna men i brist på tid så valde jag att skita i det. Folk ser väl att det är en kaktus resonerade jag.
    Men efter vårt första genrep så fick jag bakläxa. En kaktus ska ha taggar, framför allt om numret handlar om att bli kär i en ballong som man sedan råkar sticka hål på. Hur löser jag det? Dräkten är redan sydd och det är premiär om två dagar?
    Men då kom jag på det! Piprensare! Jag köpte ett helt lass med piprensare och tryckte dem igenom tyget på kaktustyget. Dagen efter fick jag kommentaren att det var de fulaste taggarna de sett och att det var bra!
    Pjuhh, men efter det var jag glad att jag inte behövde bygga något mer.
    I år ska jag dock bygga/sy en ägg-dräkt, där hela jag är täckt i ett ägg utom ansiktet och benen. Har ännu inte klurat ut hur jag ska göra..

    Simona,

    simonasstreet@gmail.com

  17. När jag försökte sy fler kläder åt mig själv som 13-14 åring… Jag fixade folks gardintyg och sydde byxor av dessa. Jag visste inte hur man sydde på rätt sätt överhuvudtaget men jag var stolt över mina byxor med konstiga mönster på. Jag brydde mig inte heller så mycket att där var snören som hängde emellanåt för sömmarna gick upp.

    Men när ett par av dem sprack i mitten när jag var hos en kompis och en kille som jag hade ögonen för + hans kompis var där – ja då var det lagom pinsamt 😛

    mitsukononame@gmail.com

  18. Det var på högstadiet, satt och letade mönster till ett korsstygnsbroderi på syslöjden och hittade ett där det stod "Killar kommer, killar går men vännerna består". Eftersom jag inte var sådär jätteintresserad av killar gjorde jag om versen till min egen och skrev "Tiden rinner, tiden går men minnena består". Tyckte själv att jag var mycket poetisk och jag hade planerat att den här bonaden skulle bli så fin. Typ halvvägs in i projektet sa min bästa kompis "Jag förstår inte vad det betyder", och av någon anledning påverkade det mig jättemycket. Broderade ledset klart tavlan och när jag kom hem gömde jag den under kudden i fotöljen och ville aldrig mer se den. Tur att en inte är lika lättpåverkad idag som ens 14åriga jag och att pysselintresset inte försvann!

    Sandra
    sandra.welam@hotmail.com

  19. Mitt värsta sömnadsminne är från högstadiet i 9:an. När alla mina vänner stickade mössor eller sydde balklänningar – och min syslöjdslärare (minns inte hennes namn) inte förstod att jag inte ville sy en fluffig bakelse. Jag ville sy på frihand – ha en egen sy-atteljé och inte följa mönster. Vi kunde inte kommunicera alls, och jag minns inte ens om jag sydde något över huvud taget på alla lektioner. Fick VG tillslut på något sätt. (Men sedan kom gymnasiet och jag fick sy en renässans-inspirerad sammetskjol i mörkgrönt, men blommigt foder och mammas brudslöja som tyll. Lärarna som peppade och älskade alla idéer, hejade på när jag inte använde mönster). Tacka vet jag estetlinjen och förståelsen där.

  20. Det var i Maj 2010, jag skulle gifta mig med min bästa vän, det var tivolitema, vi hade fått tag på randiga sugrör (vilket var extremt svårt 2010 när Vintage-Party inte var på agendan), gamla popcornpåsar från 50-talet, kulörta lyktor, och en popcorn-maskin. Värmlands förmodligen ballaste band skulle spela (http://www.youtube.com/watch?v=lrgw-eM-3J8) och vädergudarna spådde sol. Allt var perfekt, jag hade fixat allt det omöjliga, trodde jag. Surfade in på Emma Sundhs dåvarande bröllopsblogg där jag hittade all min inspiration och insåg att vi skulle behöva vimplar i pastelliga färger. Jag köpte mitt tyg och skulle börja klippa. Det blev inga vimplar, det blev hackiga, sneda, skeva, skruttiga jag vet inte vad. Dessutom skulle de ju fast på ett snöre, med hjälp av en symaskin. Trots de skruttiga "vimplarna" tänkte jag att jag tränar och ger det ett försök. Det slutade med att jag sydde mig i RINGfingret, två dagar innan min bröllopsdag rakt in i min manikyrfixade nagel, i fingret där ringen skulle sitta! Jag slängde skiten och gav upp. På självaste bröllopsdagen hängde dock perfekta pastelliga vimplar i hela festlokalen och i trädet som vi gifte oss under. Min kära svärmor fixade underbara vimplar trots allt! Och mitt köttsår på fingret blev inte så fasligt illa, ringen kom på plats, trots allt.. Denna dagen i Maj kom jag fram till att jag är ingen pysslare, men jag är en fixare! Därför vill jag fixa den här boken till en liten tjej som älskar att sy som bor i en bygd där ingen fattar ett dyft. Tänk vilken underbar sommar hon skulle ha under äppelträdet tillsammans med symaskinen och den här boken! Åh vad glad jag skulle bli!

    elinhuatorpet@gmail.com

  21. Ååh den boken är jag väldigt spekulant på.

    Mitt värsta syminne kommer från syslöjden i högstadiet när det syddes, stickades och vävdes högt och lågt. Uppgiften en termin i 9:an var att sy en skjorta. Fattar inte varför vi fått en sådan avancerad uppgift men det väl bara att hugga in. För mig gick det det faktiskt helt OK och det blev en grön och vit-randig skjorta efter några timmars slit (som jag dock aldrig använde) men för min kompis Petra gick det inte lika bra. Hon fick inte till kragen och när hon bad syslöjds-Berit/Margit/Birgitta om hjälp fick hon en utskällning inför hela klassen "VAD HAR DU GJORT? DIN KRAGE SER JU UT SOM ETT MISSFOSTER!!!". Det var väl lite att ta i väl? Fy för den typen av usel pedagogik.

    Jag har inte vågat mig på att sy så mycket på sistone fast för ett tag sedan fick jag ärva min farmor Maj-Britts fina Husqvarna-maskin och känner mig nu lite peppad på ett litet projekt.

    Jag ÄLSKAR Jenny Hellströms kläder och skulle gärna sy lite efter mönstrena i denna fina bok.

    Tjohej!
    marshmallowelectra@gmail.com

  22. Vi hade bild, en sån där vanlig dag i högstadiet. Om man nu kan kalla en tid av känslostormar och pubertet för vanlig. Jag hade målat en bilduppgift, en man som rökte. Bilden gick i grått och rött, i vattenfärg och tusch. Jag tror att bildläraren höll någon slags utvärdering. Hon lyfte i alla fall upp min målning och sa inför hela klassen:
    – Pernilla, du brukar ju rita snyggt, men den här var inte särskilt fin.
    Då tyckte jag att hon hade rätt. Nu tycker jag att det var en ovanlig pedagogik. Så det får bli mitt värsta pysselminne, om målning räknas till pyssel. Men en taskig bildlärare från högstadiet kan knappast hindra min pysseliver. Inte då och definitivt inte nu!

    webbkram

    Pernilla

    pr8801@hotmail.com

  23. Det värsta var när jag glad i hågen, och nyss hemifrånflyttad, skulle sy en gardin och när jag var klar upptäckte att jag glömt "rännan" som stången ska gå igenom. Den lilla detaljen.

    // Helena
    karlsson.m.helena(at)gmail.com

  24. Jag vet inte hur många gånger man står där och tummar på en klänning som inte sitter så där perfekt men som man bara måste ha. "Det här är lätt att fixa" var mitt motto förr. Sen när man sitter där med 20 vackra klänningar som inte alls passar och med sykunskaper från helvetet kan det inte bara bli mer än katastrof.

    Nu ligger de där, alldeles hjälplösa, med trumpen uppsyn i lådan längst ner i garderoben.

    Hjälp mig hjälpa dem!

    Josefine.johansson@hotmail.com

  25. Det finns många syhistorier att välja mellan, men jag tror jag väljer en som handlar om när jag skulle sy jazzbyxor. Jazzbyxor liksom, bara en sådan sak (det här var tidigt nittiotal). Jag hade omsorgsfullt ritat mitt mönster. Jag hade klippt, nålat och sytt, och nu var det äntligen dags att prova. Fylld av förväntan tog jag på mig mina jazzbyxor – som visade sig vara hopplöst för stora, både på bredden och längden. Varken slöjdfröken Berit eller jag förstod hur det kunnat bli så tokigt, jag hade ju varit så noggrann. Då klämde Linn, min kompis som satt bredvid, fram ett “Jag undrade just varför du sydde efter mitt mönster”. Jag hade alltså tagit fel. Och Linn var ungefär femton cm längre och 15 kg tyngre än jag. Aningen besviken och ganska otålig började jag sy in byxorna. Jag började med att sy in dem på bredden. Sydde hela vägen ner och tänkte inte på att de skulle klippas av på längden också. Så när jag gjort det hade jag ett par tights. Och grejen med jazzbyxor var ju liksom att de skulle vara utsvängda nertill, så nu konstaterade jag sorgset att byxorna var alldeles förstörda. Slöjdfröken Berit visste naturligtvis råd och föreslog att jag skulle sy in en kil (som sagt, det var tidigt nittiotal). Ivrigt återvände jag till tygrummet och rev till mig en rulle svart (trodde jag) tyg. Alla andra var redan färdiga med sina jazzbyxor vid det här laget, så det var bråttom och jag tittade inte så noga. Därför var det inte förrän byxorna var klara som jag upptäckte att de var svarta och kilen grå. Jaja, jag hade i alla fall sytt ett par alldeles egna jazzbyxor. Och om jag nu kunde få ett ex av den där fina boken skulle ingen bli gladare än jag!

    Kram,
    Emilia
    emth82@hotmail.com

  26. Det värsta minnet jag har av mig själv med nål och tråd börjar under förberedelserna till gymnasiets sista fest, den avslutande balen. Håret är är uppsatt, med undantag från några glansiga lockar som slingrar sig ner längs ansiktet, och jag har en alldeles fantastisk långklänning i svart spets som jag har köpt på en second-hand i Berlin.

    Jag är lite sen, men ingen fara, klänningen är på – nu är det bara dragkedjan som ska dras upp. Jag börjar dra och visst, den är ganska tight, men det ska nog gå bra. Eller nej, för sen går det liksom inte bra, dragkedjan tycks ramla ihop helt och löparen lossnar helt. 10 minuter kvar tills fotograferingen inför balen sätter igång – desperationen är ett faktum och jag börjar gräva i lådorna efter nål och tråd. "Svart, svart, svart… Nej, mörkgrön får duga" och så börjar jag tråckla fast klänningen. Jag syr och syr och jag sticker mig i fingrarna och där på sidan av bröstkorgen många gånger.

    Men vet du? Till slut ser det ändå helt okej ut, eller i alla fall om man står på lite avstånd och inte vet om vad som har hänt. Jag rusar iväg mot balen och jag hinner dit precis i tid för fotograferingen. Lite andfådd och sliten kanske, men vad gör det? Jag hann dit och hade en riktigt kul kväll. Kanske var det inte ens ett så hemskt minne, nu när jag tänker efter.

  27. Egentligen är väl historien jag nu ska berätta min mammas värsta syupplevelse snarare än min egen. Men eftersom jag minns alltsammans som otroligt pinsamt för min egen del och då mitt syfte var att göra gott och det visade sig att jag tvärtom gjort nåt riktigt dumt, så är detta det bästa jag kan komma på. Jag var 4-5 år gammal och upptäckte att det låg en rosa barnklänning i mammas sykorg, som hon börjat klippa av längst ner. Skulle kanske korta den, jag vet inte. Jag tänkte såklart att jag skulle hjälpa henne, tog en sax och fortsatte klippa där hon börjat. Antagligen klippte jag inte särskilt rakt, men jag lämnade klänningen i korgen, nöjd och glad, när jag var färdig. Det dröjde inte lång tid innan mamma upptäckte den alldeles förstörda klänningen och brast ut i en ledsen klagosång. Jag blev alldeles förskräckt över att ha gjort henne så ledsen – det var ju inte alls min mening, och skyndade mig att skylla ifrån mig på Bide. Min låtsaskompis. Han hittade ju liksom alltid på massa dumt…

  28. Den här tävlingen kommer helt perfekt 🙂 Beställde nämligen en symaskin som levererades häromdagen! Motivationen att sätta igång är stor och projekten många. Mitt värsta minne måste nog vara även mitt bästa när händelsen fick mig att använda andra glasögon och se andra perspektiv! Det var under en av mina syslöjdlektioner i högstadiet som läraren kommenterade mitt beteende med att jag betedde mig som en pojke för att jag inte var tyst och lugn. Jag frågade vad som var fel med att bete sig som en pojke och vad det egentligen innebar?! Hon tittade lite undrande på mig och sa att hon just sagt de, mitt beteende liknande en pojkes och det var inte önskvärt! Jag blev förvånad och visste inte riktigt vad jag skulle säga. Jag tror att det var under denna period som jag fick upp ögonen för genusfrågor och det är jag mycket tacksam för. Insåg då att alla flickor hade syslöjd och alla pojkar träslöjd och efter den stunden så bytte jag och hade varannan termin trä- respektive syslöjd!

    Vänlig hälsning /Åsa
    ako_1987@hotmail.com

  29. Åh! Min värsta skulle kunna vara den där t-shirten jag förberett inför en spelning med mitt band kring år 2001 ca. Jag hade målat ett ballt motiv jag inte minns med textilfärg och när jag skulle fixera det med strykjärn blev det någon konstig reaktion i tyget – det blev liksom sprött och började spricka lite. Tight om tid som det var tog jag till universallösningen gaffatejp(?!) på insidan av tröjan och det funkade bra till en början. Halvvägs in i spelningen började den dock falla sönder fullkomligt – bitar av tröja, gaffa och glitterfärg trillade av vartefter, och till slut saknades nästan hela framstycket. Lyckligtvis hade jag för säkerhets skull garderat med ett linne under, och efteråt möttes jag av ryggdunk och många undrade hur jag hade fått till den där grymma effekten med tröjan. Tackar vet jag punkattityden!

    hej@malinringsby.se

  30. hej!
    Jag har gillat att sy sen barnsben, och alltid gillat att komma på egna lösningar och tänka själv. Något min syslöjdslärare inte uppskattade. avundsjuka eller var det nu var har jag ingen aning om. I alla fall, en dag kom jag till skolan och syslöjdslektionen med en hemsydd ryggsäck(!), inte helt perfekt men det var ju inte heller tanken, utan att jag hade kommit på, tänkt ut och gjort. helt själv. Min kompis var mycket impad och visade för fröken som sa nåt snorkigt att nån tråd inte var klippt eller en söm var sne. Alltid var det nåt och aldrig ett uppmuntrande ord, men, nästan 20 år senare syr jag fortfarande och det är den största delen i mitt frilansliv. jävla fröken säger jag nu, snacka om att kunna döda lust, men inte min! stella (at) hildebrandt.cz

  31. Jag skulle verkligen behöva en bok om hur man syr!

    När jag gick i mellanstadiet skulle vi sticka Lovikka-vantar. För mig var det ingen konst att sticka och prata samtidigt. Jag som stickat sedan jag var liten. Munnen gick väl i ett på mig, som vanligt, och när lektionen var nästan slut upptäckte sy-fröken att jag nästan hade en hel vante i mina händer – t r o t s att jag pratat. Alltså måste jag ha fuskat och tagit hem min stickning så mamma stickat åt mig mellan lektionerna, så tänkte hon i alla fall och rev upp halva vanten! Jag blev så tjurig att jag stannade kvar, trots att jag slutat och satt kvar under hennes nästa lektion och stickade klart vanten en gång till.
    Sy-fröken blev så snopen när jag kom och visade en till vante stickad på samma eftermiddag. Hon bad aldrig om ursäkt, utan urskuldrade sig med att det var så många andra som fuskade!
    Jag undvek henne efter det och bad aldrig om hjälp på lektionerna, så jag har aldrig riktigt lärt mig att sy…

  32. Stolt som en tupp sitter jag i den lilla syslöjdsalen, jag minns doften av nypressat broderi och stark textilim. Äntligen var min spindel på plats i sin ram, den där lilla svarta med krokiga ben som jag målat mönstret till alldeles själv. Vilken jag burit hem och sytt på i hemlighet och som jag vridit och vänt på för att nätet skulle se så riktigt ut som möjligt för att ge till min syster. Då tar hon den, syslöjdsläraren Eva, håller den bakom ryggen och går fram till tavlan. Tänk ska hon berätta för hela klassen hur duktig jag är….. "Jag vill att ni ska se på den här, det är inte ok att använda skolans grejer till att göra så här små grejer, det kostar pengar. Den här gången får det vara ok Angelica men gör inte om det"…. Ja du tack för peppen..

    Mvh Angelica
    gustafssonangelica@hotmail.com

  33. Sjutton år gammal år 1999 (innan internetrevolutionen, bara så att du ska få en känsla för vilken tid det här rör sig om) i en liten stad, och med insyning av hårdrockstshirts på frihand och avklippning av jeans som enda sömnadserfarenhet, gav jag mig på att korta av en lång Jenny Hellström-kappa för 2500 kronor som min släkt hade skrapat ihop åt mig i julklapp året tidigare. Ett misstag som jag har ångrat bittert sedan dess.

  34. Värsta tävlingen! Väldigt passande eftersom ett inlägg om min balklänning kommer imorgon!

    Bestämde mig för att sy min egen balklänning till min examensbal i höstas (2012). Hade väl aldrig sytt efter mönster sedan högstadiet, men tänkte att det nog skulle gå bra.
    Och det gjorde det väl.
    Men det tog tid. All ledig tid la jag ner på att sy den där klänningen! Dagen innan balen klippte jag till det sista på längden på kjolen. Men då hade jag inte heller tagit ett enda poäng i den kurs jag gick samtidigt! Fatta vad tid jag lagt ner!

    Vill ni se klänningen kommer det lämpligen ut ett inlägg imorgon (fredag) på min blogg (värsta tajmingen) http://bluebay.wordpress.com

    ragna.andersson@vrenninge.se

  35. MItt värsta syminne är när jag i mellanstadiet sydde en pyjamas. Jag var nästan klar och skulle klippa upp knapphålen när saxen slant i min hand och jag nästan klippte av mig min pekfingertopp. Chockad gick jag till läraren för att få hennes uppmärksamhet. Hon bad mig vänta på min tur (typ halva klassen väntade på hjälp) vilket jag snällt gjorde medan blodet droppade. Som tur var upptäckte en klasskompis min situation och kunde säga till läraren. Vid det laget var jag nära att svimma av chocken. Eftersom läraren inte kunde plåstra om mig så bad hon mig gå till skolsköterskan som fanns i andra änden av skolan. Grejen var att vi hade slöjd på en högstadieskola (vår skola var så liten att vi inte hade det hos oss) och att gå genom hela högstadiet var superläskigt. Speciellt när jag redan var i chock. Men jag fick hjälp, fick fingret omplåstrat och toppen växte fast. Slutet gott allting gott!

  36. Hej!
    Mitt värsta pysselminne är från en gång då jag skulle pyssla, jag tror att jag var ca 5 år. Jag hade plockat fram färgade papper, lim, sax, pärlor och glitter. Jättemycket glitter. Jag började klippa ut olika former i papperna, som jag skulle limma fast på ett lite större och styvare vitt papper tillsammans med glitter och pärlor.
    Det var bara det är det här med att limma var lite besvärligt, limmet fastnade inte på pappersbitarna utan på mina fingrar, och glittret fastnade också på fingrarna och på bordet och på golvet. Pärlorna rullade åt alla håll och jag blev så sur!
    Men jag skulle göra klart, och det gjorde jag, men det tog sin tid 🙂

    nennie98@live.se

  37. Hej!
    Mitt värsta syminne är när jag en av mina många synätter (får ofta någon kreativ "hyperenergikick" på nätterna) försöker sy en blommig sommarkjol. Jag hade arbetat länge och väl med denna midjekjol, som egentligen skulle sys med stretchtråd många gånger i sidleds i midjan för att sedan dras i så att den skrynklades, men som jag i brist på stretchtråd sydde med vanlig tråd i hopp om att knapparna som fanns fram till ändå skulle göra så att man kunde komma i den. Vilket fungerade första gången jag prövade den, under samma natt innan jag nöjd gick och la mig. När jag hur som helst skulle använda den dagen efter märker jag att den är lite för stor i midjan, vilket jag inte upplevde den som på natten. När jag undersöker den närmare märker jag att den har släppt i sömmarna som jag valde att sy med vanlig tråd, och den släpper mer och mer för varje gång jag prövar den.

    Jag behöver helt enkelt lite tips och trix för hur man syr, så mina sömnlösa nätter inte blir helt resultatlösa, utan iallafall kan ge mig en fin sommarkjol eller två.

    (majanordblom@hotmail.com)

  38. Åh syminnen. Jag har många underbara, men ett hemskt. Jag gick på mellanstadiet, och hade precis tagit det där "symaskinskörkortet" och beslutade mig för att sy en jenaskjol jag sett i en av skolans böcker. Med lite hjälp från läraren ritade jag ett mönster och började sy, och allt gick bra. Kjolen blev färdigsydd, och jag skulle testa den, och då hände det hemska. Den sprack utmed hela fållen, då måtten var helt fel. Det var det första och enda klädesplagg jag har sytt.

  39. Mitt värsta sömnadsminne var under mitt första år på den utbildningen jag läser just nu. Till våren skulle vi ha 10 veckors praktik och jag hade fixat en plats på en kostym/ändringsateljé i Stockholm. En eftermiddag två- tre veckor in i praktiken var min handledare tvungen att åka iväg på ett ärende och jag fick stanna kvar ensam och ta hand om ateljén då det bara var vi två som jobbade där. Hon åkte iväg och jag återgick till att jobba på den klänningen som jag arbetat på i några dagar. Maskinen jag sydde på var en riktigt gammal sak, ett riktigt kraftpaket. Det enda kruxet med den var bara att den inte stannade direkt när man släppte foten från pedalen, något som inte riktigt hade lärt mig kontrollera ännu. Hur som helst, jag jobbar på med klänningen och när jag har sytt en söm och ska klippa av tråden så bokstavligen stämplar nålen mig i pekfingret – rakt igenom nageln och allting.

    Så där sitter jag ensam i ateljén, med symaskinsnålen rakt igenom mitt högra pekfinger och vet inte när min handledare kommer tillbaka. Tillslut lyckas jag vrida hjulet på maskinen så att nålen lossnar från mitt finger men då börjar det såklart blöda massor. 45 minuter senare kommer min handledare tillbaka och hittar mig sittandes på en pall mitt i ateljén, med höger handen i vädret inlindad i toapapper för att inte bloda ner några plagg (bla dyra bröllopsklänningar inlämnade för ändringar). Ny som jag var, visste jag ju inte vart plåstrena fanns. Det blev en vända till vårdcentralen för att sy (ett stygn) och dagen efter var jag tillbaka i ateljén igen.
    Saker som denna händer mig hela tiden, det är min sedvanliga otur, klumpig som jag är.

    (jessica__broberg@hotmail.com)

  40. Guud vilken fin bok!

    Mitt värsta syminne är från gymnasiet. Jag hade i några år hållt på och sy massor av olika kläder tillsammans med en kompis och vi kände oss som värsta proffsen. Snackade om att starta ett märke och lite annat.
    I vilket fall som helst så var mitt senaste projekt ett par svarta byxor med utsvängda ben och väldigt låg midja (det var snyggt 99/00)
    Jag hade pratat om dem hela veckan och att jag skulle bli färdig till den stora festen vi skulle på om fredagen. Sagt och gjort.

    Jag blev färdig. Sminkade mig och gjorde mig fin i de nya byxorna, pappa körde mig och några kompisar dit. Men när jag stiger ut hör jag bara rrrritch. Byxorna spricker i hela rumpan. Kompisarna skrattade som galningar, tack för det stödet!
    Det vara bara att åka hem med vändande bil och hitta ett par andra, inte lika coola byxor att ha på sig.

  41. Jag älskar att handarbeta och framförallt sy. Jag hatar två saker – nämligen att någon petar mig i naveln (va barnsligt, eller hur) och så hatar jag framförallt allt vasst som träffar skelettet…ännu barnsligare, Det är nämligen så att jag satt och sydde fodrade jeans till min lilla dotter, hon kom o skulle gosa med mig och pillar då in sitt lilla finger rätt in i min navel och jag i min tur petar till det tjocka tyget in under symskinsfoten och i rena förskräckelsen syr jag ett stygn …..rätt igenom fingret och nageln och tyget…..lite svimfärdig satt jag kvar, tog fram sysaxen, klippte av undertråden och därefter övertråden och i fingret satt ett alldeles perfekt fint stygn,min Lilla ser lycklig ut och säger "Mamma jag vill också ha sån"……
    Visst är dom goa!!!??? 🙂 Hälsar Mamma Ulla

Lämna ett svar till bluebay Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *