Min mamma jobbade som tandtekniker när jag var liten. Ibland fick jag komma och hälsa på i hennes arbetsrum. Jag minns rummet med de, i mina barnögon, gigantiska grönbetsade arkivskåpen som gick att skjuta fram och tillbaka på skenor längs golvet och jag minns mammas arbetsrum som var fullt av tandavtryck, proteser, slipmaskiner, plasthandskar och den stora hinken full av gipspulver som vi brukade gjuta figurer av och ta hem och måla.

Lyckan var gjord när jag fick ett paket med en ring och en halsband från Karins Konstgrepps tandkollektion.

Jag älskar kombinationen av det klassiskt vackra med det där inte fullt så uppenbart vackra.

Och att de flesta som tittar på det tänker: ”Åhå, vilket fint halsband.”

Men i nästa sekund drabbas av ett ”Nä, men. Nä? Va?”. Och möjligen en blick med en blandning av förskräckelse och avsmak.

Sen frågar de om det är på riktigt, hur det går till och var det finns fler.

Det ger smyckena en till dimension.

Tack så himla himla mycket Karin!
(Ni hittar dem i Karins shop här)