Browsed by
Etikett: annikan

Några dagar i Juni

Några dagar i Juni


Det var sommarfest med jobbet.


Alla var där


Kajsa hade sin sista praktikdag. Hon fick en kniv i present.


Knivkajan!



Sen åkte vi båt med middag


Alla var glada


och så fortsatte det kvällen ut.

 
En annan gång åkte jag till Uppsala till den här.



Hon visade mig Uppsalas finaste delar: Pelle Svanslös lekpark


Och Botaniska Trädgården


Vi tittade på pioner


och satt på väldigt stora bänkar.


Mamma och pappa kom på besök samma dag som pappa fyllde år. Jag ställde till med kalas i lägenheten och bakade tårta.

Jag fick ett ryck och sminkade mig en kväll

Det gäller att ha övat på det om man någon gång blir bjuden på maskerad med tema skelett.

Eller om man behöver skrämma någon

Sista söndagen i juni tog jag cykeln på pendeln och stack till Uppsala igen.


Hanna bjöd på picknick!

I kanske det bästa sommarvädret någonsin. Jag brände mig, såklart.

Nu hoppas vi på att sommaren fortsätter denna månad och att alla får vara glada och nöjda och allt blir fint. Vi kanske kan hoppas att jag bloggar lite mer. Är det någon som fortfarande vill läsa trots detta extremt lågfrekventa beteende?

Jag nynnar mycket men jag bloggar knappt längre

Jag nynnar mycket men jag bloggar knappt längre

Jag ber om ursäkt för det, blir lite ledsen själv att jag har tappat lusten, orken, peppen för detta så himla länge nu. Men jag går runt och hoppas det är tillfälligt (har hoppats det i kanske ett år). Det handlar inte om att jag inte är glad i övrigt, det är bara bloggandet jag har tappat.
Det känns extra trist för jag vet hur mycket jag själv gillar att gå tillbaka och se vad jag gjorde när, och det har fått mig att ha med mig kameran och dokumentera livet. Händer inte lika ofta nu. Har ni några tips på hur man får tillbaka peppen? Förslag på blogginlägg jag kan göra för att känna att det är kul och inte ett måste eller en stor prestation?

Tills vidare så tycker jag ni kan testa det nya hacket vi gjorde på jobbet (endast på desktop för du behöver ett fysiskt tangentbord)!

http://1to9.se/

Har ni märkt?

Har ni märkt?


Det är vår! Igår hann jag se Snödroppar och Krokusar och Tussilago och solglasögonen var på.
Åh solen, vad jag saknat den.

Nytt jobb och kattklänning

Nytt jobb och kattklänning



Idag tar jag på mig kattklänningen och beger mig till mitt jobb. Mitt alldeles sprillans nya jobb på en liten byrå som det tar fem minuter att gå till.

Hurra!

Små stolar

Små stolar

Jag bygger små små stolar till Judits dockhus, virar ståltråd tills fingrarna får sår. Det är så det brukar vara, den där kreativiteten och skapandet som jag alltid haft. Händerna är torra och nagelbanden trasiga av alla olika material jag ger mig på.

Under detta år har inte alls varit så och ni som läst den här bloggen vet att det blev många förändringar första kvartalet och de har tagit hårt. Den meningslöshet som har upptagit varenda del av kroppen har tagit sig ut i fingertoppar som inte velat skapa och i ben som inte vill göra något alls. Det tappade självförtroendet (som i och för sig försvann långt innan) ligger någonstans långt borta i något hörn i väntan på att jag ska ta mig dit och plocka upp det igen. För jag vet att det finns där.

I omgångar känns allt meningslöst, ibland gråter jag, ibland är jag arg och ibland bara orkar jag bara inte hålla emot. Ändå får jag höra ibland, från olika håll, att mitt grundmående verkar stabilare, bättre än innan allt hände, att jag är gladare och att någonstans så vet jag nog egentligen att det som hände var bra.
Jag mår bäst när jag gör, när jag skapar och håller på och även om det kan verka meningslöst så gör de där små små stolarna och golvet av glasspinnar att jag känner att jag kan och jag vill göra mer. Förhoppningsvis gör det att det där skrothögen i hörnet som kallas självförtroende kommer lite närmare, men det kanske tar lite tid.

Grattis mig!

Grattis mig!


Idag är det hela tjugofem år sedan jag var knölig och nyfödd. Så idag går jag runt och grattar mig själv mest hela dagen. Det tycker jag man ska göra när man fyller år och har en dag som är som sin alldeles egna.


Hittills har jag blivit uppringd av skönsjungande föräldrar, ätit limpa med födelsedagsljus i till frukost och sedan badat tills jag var minst lika knölig som när jag var nyfödd.


Grattis mig! Hurra hurra!

(om ni tycker bilderna är fantastiskt mycket finare och skarpare än vanligt så beror det på presenten jag fick av mina syskon: objektivet Sigma 30mm 1,4. Helt totalt bäst!)

Något nytt

Något nytt


Det har hänt något. Det är ovant och lite konstigt. Helt nytt är det och det gör att jag ser ut på ett sätt jag inte gjorde förr.


Ett nytt halsband?
Nja, det är sen gammalt att jag gillar sådant som glittrar.


Prickiga strumpor?
Nja, nog har jag haft prickar förr, fast det är något annat i bilden som inte riktigt stämmer.


Brallor!
Jag har inte haft byxor på mycket länge, säkert flera flera år. Men nu! Tajta och verkligen inte som de mysklänningar jag lallat runt med senaste tiden.


Extremt höga i midjan också så naveln göms. Jag gillar det, det känns bra.

Om att tänka på vad man äter.

Om att tänka på vad man äter.


Det finns en paradox i mitt huvud. En som säger att det är okej att se ut som man gör, att jag ska vara nöjd med det jag har och jag ska säga yeah baby åt spegelbilden varje morgon. Men den andra säger att kroppen inte är fin, den säger att det finns krav, det finns ideal, ät detta, rör på dig och du mår bättre om du är smalare.

Det finns en vikthets å ena sidan, å andra sidan finns en åsikt man ska ha om man tycker som jag gör, om man är politiskt lagd åt det hållet jag är och är relativt medveten om världen (vilket jag gärna vill tro att jag är). Det är att man ska tycka att man är snygg, eller åtminstone duger bra för den man är.

Vissa dagar är jag så förbubblande snygg, det kan jag tycka, men andra dagar tittar spegelbilden tillbaka med ett hånleende och säger att det inte blev bättre än så här. Klänningen i butiken sitter helt fel, den rundar rumpan för tidigt, allt känns hopplöst knöligt, bulligt, fel och det blir röda kanter i midjan av strumpbyxorna. Då mår jag dåligt, inte bara för att tjockångesten letar sig framåt genom nervtrådarna utan också för att jag känner att jag inte ska tycka så. Jag får inte tänka så.

Jag skulle skämmas ögonen ur mig om jag skulle börja banta för att få en finare kropp, om jag började dricka juicer och drycker som utlovar ett smalare resultat. Det skulle inte stämma överrens med mina ideal och jag skulle känna att jag gör något som är fel och dumt. Jag vill inte att någon ska behöva känna att de måste gå ner i vikt, inklusive mig själv, men tanken på det kommer då och då att jag borde, att det blir bättre då.


Sen kommer jag på att jag tycker så mycket om kakor och glass, och då går det över.