En annans projekt
Joakim och jag träffades tack vare Google, ett typsnitt och en illustration. Det är den kortaste varianten, det går aldrig att förklara snabbt vår historia. Vissa säger ”Jaja, men ni är från Västerbotten båda två, då träffades ni väl där?” Nja, får man svara då, inte riktigt fast nästan.
Jag skrev den långa varianten en gång här. Och den låt jag spelade in den gången jag glömde höra av mig finns att lyssna på här.
Min vän Tovelisa ska börja med sitt slutprojekt på Berghs snart. Hon har valt att fokusera på börjanpåkärlekenhistorier och vill därför ha in bidrag som hon sedan ska illustrera. Så gå in på hennes blogg och skicka din historia till henne (men skriv gärna en rad här också, för jag lever i princip på romantik.)
18 thoughts on “En annans projekt”
Det var kanske inte så vi träffades, men det var det som gjorde att det blev vi. Jag ville inte träffa någon. Jag ville inte bli kär, ville inte bli två. Jag var nöjd med livet som det var, ville inte känna mig låst.
En hiss som gick sönder, en hiss med bara oss två. Vi satt fast i några timmar, timmar som blev till många år. 7 år senare, fortfarande vi ♡ Hade hissen aldrig gått sönder, så hadet det nog aldrig blivit så.
Åh, det känns som en sån sak bara händer i de bästa av världar. Sjukt fint.
Jag smäller av, vad fint!
alltså dör över er historia
Åh, har ingen historia att berätta men måste bara berömma dig istället, du är så duktig och jag blir så inspirerad av dig! Verkligen!
Tack! Det gör mig glad!
Jag träffade min sambo i sista minuten på en krog jag hatar. Det var fredag och på måndag skulle han säga upp sig och flytta till Tyskland. Det slutade med att jag är Berlinare numera.
hittade kärleken väl i berlin. sedan dess har jag inte velat åka tillbaka! felicia<3charlotte
Min historia är inte jättespeciell men jag tänker alltid på den med lite mys i magen. Jag träffade min första kärlek på högstadiet. Eller rättare sagt så var jag kär i honom, på avstånd. Han var ett år äldre än mig och visste inte att jag fanns. Två år in på gymnasiet sade en kompis till mig att hon hade sett honom på bilddagboken. Jag letade upp honom och han var fortfarande lika söt. Jag gick in och tittade genom hans vackra bilder och till slut tog jag modet till mig att kommentera en av dem. Vi började prata, sedan träffades vi och började umgås mer och mer. Det både började och slutade med att han kysste mig (min första riktiga kyss) på sin studentfest precis innan jag skulle gå hem, på hans rum bort från alla andra. Av någon anledning blev det aldrig mer än så, förälskelsen på avstånd var kanske mer tillfredsställande än ett riktigt förhållande. Men att jag tog kontakt med honom och att vi började träffas känns fortfarande så overkligt, hela tiden med honom kändes overklig för att han från början bara var en fantasi. Han vet fortfarande inte om att jag var kär i honom på högstadiet.
när jag tänker på hur jag och mitt ex träffades på blir jag sådär mysglad i hela kroppen, för det var så himla fint. det var för ett och ett halvt år sedan och jag var ganska nyinflyttad, och allt hände när studentkåren fortfarande fanns i den här staden. det var fredagen innan halloween och jag och två kompisar skulle ut. det var inte alls mycket folk ute, och efter en liten stund gick min ena kompis hem så vi var bara två kvar. vi gick ut och rökte, och när jag nästan avslutat en cigg kom två killar, en kort och en lång, fram och frågade om de fick baxa varsin. klart de fick. den korta killen och jag började prata, och plötsligt hade vi rökt tre cigg på raken trots att det var svinkallt ute och vi inte hade någon jacka. därefter dansade vi sönder oss, kåren stängde men vi var inte riktigt klara med varandra, så vi turades om att leda runt min cykel genom halva stan. till slut var klockan så himla mycket att jag var tvungen att cykla hem. fick hans telefonnummer och en hejdåpuss på kinden. dagen efter var det som sagt halloween, och han berättade att han skulle på studentfest. vi bestämde att vi kanske skulle ses. vi hamnade på olika ställen den kvällen, jag betalade ett svindyrt inträde till en tråkig klubb. hann vara där i fem min innan han smsade och frågade om jag hellre ville följa med hem till honom på efterfest. vi möttes upp och plötsligt satt vi på ett oktoberblött tak och pratade medan oskar linnros "genom eld" spelades typ hundra gånger genom fönstret. hans kompisar ville aldrig gå hem, så det slutade med att vi tog en taxi till mig och hånglade hela natten. därefter började vi träffas, såg film varje kväll och somnade i sked. han var en sån man aldrig behövde känna att man skulle vara så himla fin framför, jag tror aldrig att jag haft pyjamas framför någon så ofta så tidigt innan. efter två månaders skedsovning, kvällshäng och regniga cykelturer var det jul och dags att åka hem till mamma och pappa. han bar min väska till bussen och frågade chans precis innan jag skulle gå på. vi blev ihop, och dagen efter julafton hälsade han på mig för han stod inte ut med att jag skulle vara borta så länge. fint, tycker jag
Åh, älskar också börjanpåkärlekenhistorier och jag älskar min och Jonas historia. Det kortare varianten är att vi träffades på en filminspelning och blev vänner. Vi bodde i olika städer och höll kontakten genom facebookmejlen, varje gång jag fick ett svar så pirrade det i hela kroppen. Trodde inte att vi skulle träffas mer, innan det blev aktuellt med en ny filminspelning med samma gäng. Så vi fikade, pratade, tog en öl, tittade på Picassos Äventyr innan vi till slut vågade kyssas klockan fem på morgonen hemma på min kökssoffa. Vet inte om det är särskilt annorlunda, men jag skrev den längre varianten för ett tag sen här: http://esteterier.blogspot.com/2011/09/om-en-smygpuss-i-repris.html
Det här är min och teos historia.
Året var tjugohundratio och jag hyrde en källare i Malmö. Min bästa vän hade just flyttat in hos mig och om några dagar var det dags för första maj och demonstration. Min vän ville till Göteborg, jag ville stanna i Malmö. Tillslut övertalade hen mig att hänga på, vi pantade burkar i två dagar, beställde biljetter och satte oss på tåget den 27e mars. Första ölen intogs och jag hade just läst ut Nina Hemmingssons fantastiska seriealbum "Jag är din flickvän nu!" Vi packade våra fickor med snus och öl och drog iväg till Kungsparken där min vän skulle möta upp hens vän från Stockholm som hen inte sett på några år. Väl framme och två öl senare träffar vi på ett gäng på ca tio personer, varav en var vännen från Stockholm (och en var min blivande man, fast det visste jag ju inte då.) Artig som jag är gick jag ett varv runt och presenterade mig och tog i hand, skålade och skrattade, tills jag kom till den sista personen. Vackra lugna och skrattiga ögon, med en helt fantastiskt charmig åländsk dialekt att jag knappt förstod vad han sa. Jag skrattade och sa "Hej, jag är din flickvän nu, älska mig!" Han skrattar till och säger artigt "Jo, jovisst." Jag drog ner honom på marken och kysste för första gången hans mjuka läppar. Där ligger vi, i kanske en kvart, kanske en halvtimma, hånglar och fnissar, utbyter lite ord. Jag och den där karln jag just träffat beslutar oss för att gå hem till honom, lämna ölen och sen möta upp dom andra i sällskapet på Underjorden. Vi börjar promenera bort till kollektivet han bor i, håller hand, kysser varann och diskuterar feminism, anarkism, sex och allt mellan himmel och jord. Jag hade ingenstans att sova, och berättade för honom att vi skulle vara tillsammans över helgen, han skrattade mest och verkade tycka att det var en bra plan.
Vi kom aldrig längre än till hans kollektiv den kvällen, och inte de följande tre dagarna heller. Kvällen innan första maj bakade han paj till mig, dagen efter frågade jag vad som skulle hända nu, vad han kände egentligen, jag berättade att det i alla fall kittlade i min mage. Vi beslutade oss för att fortsätta hålla hand, kyssas, knulla och dricka öl.
Tre dagar senare åkte jag tillbaka till Malmö, dagen efter ringde han mig på morgonen och frågade om han kunde få komma till mig, självklart svarade jag och fyra timmar senare stod han utanför min dörr.
I två veckor var han hos mig, jag ville inte vara utan honom, han ville inte vara utan mig. Jag sa upp min källare, hyrde en flyttbil och vi flyttade ihop i Göteborg.
Den 1 juni 2011 friade han till mig när vi var i hans föräldrars stuga på Åland. Jag sa naturligtvis ja! För en månad sedan flyttade vi till Åland, den första juli i år klär vi upp oss i femtiotalsanda och gifter oss på fartyget Pommern.
Ibland finns början till kärlek på omslaget av ett seriealbum.
Gud vad sånt här gör mig lycklig! Också de enklaste mötena kan ju vara de vackraste historierna!
För min del var det såhär:
Jag jobbade på ett skitjobb (7-eleven för att va exakt), men med en extra fin kollega som blev en av mina (fortfarande) finaste vänner. Vi förgyllde våra slitiga dagar med rökpauser i solen, festliga nätter och feminist diskussioner. Har aldrig varit så nöjd över att vara singel som jag var just då. Skit i killar liksom, och jada jada… I hemlighet spanade jag dock in byggarbetarna som kom in och köpte kaffe stup i kvarten och tömde våra lager på socker (till kaffet). Speciellt en med de vackraste ögonen någonsin skådat.
Honom stötte jag ihop med av en slump en kväll. Han följde med mig hem till min vän på efterfest. Vi ockuperade hennes säng och riktigt fjantiga låg vi och pussades och kittlade varandra hela natten. Han följde mig hem på morgonen. Han tog mitt nummer. Mitt hjärta bultade i tre långa dagar. Han ringde mig. Vi sågs hos honom på tvättstugedejt och är i stort sett sen dess sambo.
Jag älskar honom mer och mer för varje dag. 6,5 år senare är det fortfarande Andreas och Jag.
Kaffe o byggdamm var vår ekvation!
Vi träffades på en halloweenfest för 2 år sedan, och han tappade mig i golvet så blomkrukor gick sönder och jag fick ärr som fortfarande syns. Man kan väl säga att det sa mer pang än klick!
jag mötte min kärlek för första gången på en liten flygplats här nere i söder.
det var ett planerat möte efter ett par års sporadisk kontakt på skype/mail/telefon. han kom från skellefteå men bodde i göteborg när vi började skriva och ringa. vi hade gemensamma vänner men hade aldrig lyckats befinna oss på samma ställe. som sagt så var det en väldigt sporadisk kontakt och det var först vintern 2009 som den tätnade något. just den vintern skulle han fara ut på äventyr i sydamerika, närmare bestämt till argentina och bolivia. jag fick följa med på hans äventyr där genom bilder som han mailade och samtal som han ringde. precis innan han for bokade han om sin hembiljett så att han skulle stanna nere i söder hos mig innan han for norrut och hem igen (lite innan han for flyttade han hem till skellefteå igen).
jag väntade på honom i tre månader.
jag visste precis när han skulle påbörja sin hemresa, och i samma minut som den skulle börja skrev han några konstiga rader på skype som fick mig att undra om det hänt honom något. jag fick inte tag på honom hur jag än försökte. mina tankar flög ostrukturerat runt i mitt huvud, och det blev inte bättre när hans föräldrar ringde upp mig, var oroliga, inte heller hade hört av honom samt försökte spåra om han var med på samtliga flyg (detta förgäves då de inte får lämna några uppgifter om vilka passagerare som är med). jag var övertygad om att han inte skulle vara med flyget. jag trodde att han hade blivit kidnappad av argentinska banditer, och jag ville knappt tänka på vad de hade gjort med honom. det kändes som att jag hade förlorat av vän som jag aldrig fick möjligheten att träffa.
(men jag har ju delvis redan berättat slutet, så nu ska jag bara utveckla det ytterligare.)
med ett hårt bankande hjärta stod jag och väntade när flyget landade. människorna började traska in. men jag såg honom inte någonstans. precis när jag skulle vända mig om hörde jag att någon ropade mitt namn. jag trodde att jag bara hört fel, så jag fortsatte vändningen och stod nu med ryggen mot människorna som strömmade in. då hörde jag mitt namn en gång till, snodde runt, såg först inget bekant ansikte – men i nästa sekund såg jag honom. vi gav varandra en av de bästa kramarna någonsin. han förstod inte allt ståhej som uppstått runt honom – han mådde ju mer än bra och resan hade gått utmärkt.
hursom, vi spenderade en vecka tillsammans här nere, gick på en av mina bästa vänners bröllop, åkte till danmark, lyssnade på latino-skivor.. och när han skulle åka hem så visste vi att det var vi nu.
nu har vi snart varit gifta i ett år, förlovade i mer än ett samt tillsammans i mer än två.
Jag å min pojk Fredrik träffades i en stad efter ett makalöst regnväder! Jag var blöt enda upp till knäna och han hade stått och tatt skydd vid en dörr port!
Träffade herrn på en buss på väg hem från jobbet. Egentligen är jag en året-runt-cyklare. Men en snöstorm och en meter snö under natten gjorde att jag tog mig till fots till jobbet och valde bussen hem. En trasig "vardags skaljacka" som var på reparation, gjorde att jag hade på mig min skaljacka jag brukar ha när jag åker skidor. Det hade han också. På raden framför satt han med en likadan jacka i samma färg… Min kollega stöter till mig i sidan och utbrister att: "han där har en likadan jacka som du, samma märke" (eftersom hon och jag diskuterat ämnet skaljackor medan vi stod och vänta på bussen…). "Mm ja såg det" säger jag… Varvid hon puttar till honom och säger: "hörru du du, hon och du har likadana jackor ni borde gifta er med varandra". Herrn säger "jaha du" och vänder sig skrattande om…
Någon vecka senare kommer en (annan) gemensam kollega (vi jobbade på olika avdelningar) och frågar om jag har en grön skaljacka… Hade inte reflekterat så mycket över bussincidensen men svarade ja. Fick då reda på att han hade funderat över vem den där tjejen med skaljackan på bussen var… Efter några dagar kom samma gemensamma kollega och sa att han frågade efter mitt nummer. Eftersom jag nog blivit lite nyfiken på den skidåkande herrn på bussen så skrev hon ner mitt nummer på en servett som han sedan fick. Efter en och annan skidresa (på varsitt håll) lyckades han slutligen få tag på mig (i efterhand har han berättat att han samlade mod i en timme innan han ringde) och vi träffades över en fika… Som efter nästa skidresa blev till några fikor till, en bio, matlagning hemma och sedan att han efter en månad frågade om vi var ihop. "Vad tycker du?" svarade ja. "Ja, det tycker jag", svarade han.
Två år senare har vi kvar våra skaljackor, delar skidintresset (och en del andra intressen också), och bor under samma tak.
Vi satt i väntrummet på studenthälsan i Linköping och jag pratade med en kompis. Jag såg att han lyssnade på vad vi sade och skrattade åt min berättelse. När jag var färdig med mitt besök satt han fortfarande kvar i väntrummet. Min kompis kom ut samtidigt som mig och jag frågade henne om jag inte borde ge honom en lapp med mitt nummer. Jag skrev snabbt en lapp om att han såg trevlig ut och att det är viktigt att våga. Jag skyndade mig att ge den till honom och sedan sprang jag och min kompis iväg.
På kvällen svarade han att han hade flickvän men att vi kunde ses för att fika. Vi träffades några dagar senare och sedan fortsatte vi att umgås som kompisar. Han hade sin flickvän och jag blev efter någon månad tillsammans med mitt ex igen. Efter något år umgicks vi allt mer sällan och till slut hade vi inte träffats på några år. Efter fem och ett halvt år hörde han av sig via facebook och frågade om vi skulle äta middag ihop när han var i stan. Jag tyckte det lät trevligt så vi bestämde oss för att ses. Innan han skulle komma frågade han om han fick sova på min soffa. Jag svarade att min soffa var alldeles för kort för honom men att jag hade en dubbelsäng om han tyckte att det var ok. jag hade just kommit ur ett långt förhållande och hade inte några baktankar med att erbjuda honom sängplats. Vi åt middag, han sov över och åkte sedan vidare till Malmö. Dagen efter kom han tillbaka och vi spenderade helgen tillsammans. Detta var i juni 2010, nu har vi köpt en lägenhet och bor i Göteborg.