Det här med bloggandet
Det händer inte så ofta, jag är tveksam till om det ens hänt en endaste gång sen starten 2007, att jag funderat på allvar att inte blogga. Eller i alla fall att ta en paus i det. Nu hände det jag inte trodde eller ville skulle hända. Jag känner inte att jag har något alls att blogga om, känner att andra gör det så mycket bättre så jag liksom inte behövs.
Jag känner mig dålig för att bloggen är så väldigt vän, inte som andra som ryter ifrån. Jag tänker att det skulle jag kunna göra, men det är inte min eller bloggens grej att ryta ifrån i textform. Fast sen kommer nästa ängslan: Vill jag inte eller kan jag bara inte ryta ifrån?
Från början skapade jag bloggen för att mamma skulle kunna hålla koll på vad jag gjorde när jag bodde i Frankrike, så det har alltid varit en dagboksblogg. Fast det jag gjort under hösten om dagarna (under praktiken) kan jag av förklarliga skäl inte skriva om och på kvällarna har jag endast velat titta på film och serier och sova, och det gör inte heller särskilt intressanta blogginlägg.
Sen har jag blivit alldeles skruttig på att skriva, vet inte var det kommer ifrån. Det har ju för det mesta gått bra.
Fast jag vill inte sluta blogga, jag vill inte släppa den här världen som fått mig att utvecklas en massa, lärt känna många människor och har fått mail och kommentarer från främst unga tjejer som säger att jag inspirerar dem. Då känns det som man gjort något bra.
Kära läsare, hur gör jag nu? Hur gör man när man tappar energin?