När jag var liten var mina syskon äldre än mig. Visserligen är de de nu också, men det märks mindre.

Jag har fått höra att jag tyckte mycket om bär

Och satt tydligen på exakt samma ställe varje gång jag fyllde år.

Pappa kallade oss barn för Gusingen, Dutten och Dullan. Mitt namn var det sistnämda. Själv kallade jag min syster Matilda för Allåda och min bästa dryck var Dolla (som egentligen heter Hallonsoda).

En gång klippte mamma mitt hår, först en liten bit, men jag blev arg för jag såg ut som en dagisfröken (som visserligen var min favorit, men hennes hår ville jag inte ha). Så mamma fick klippa lite till och jag fick potta. Gladare blev jag inte för det.

Jag kommer ihåg den här fleeceströjan så mycket, jag tyckte den var så fin. Annars var det svårt att bestämma över mina kläder. Jag hatade kläder med märken och tryck på, och det var inte (bara) för att det var fult, det var för att jag var rädd för dem. Jag trodde de skulle tatueras in på min kropp och stanna. Speciellt silvertrycket på insidan av ryggen på en rosa täckjacka. Den vägrade jag ha på mig.
Samma obehag kände jag när andra barn satte klisterlappar från apelsiner och äpplen på sina näsor och pannor, jag fattade inte poängen. Det var bara obehagligt.

Senare i livet kanske jag förstod att texterna, bilderna och märkena inte skulle vara kvar på mig. Fast några kläder med tryck på, det är jag tveksam till om jag nånsin har på mig nu ändå.