Idag blåser vi nästan bort i Karlstad
och jag är klar med 1 av 4 tentor nu. Hurra!
Jag vill för övrigt sy jättemycket!
Pappas dag!
Bild från i somras och pappas tal på nationaldagen
Grattis på farsdag!
att läsa bloggar
Det verkar vara få som både läser och skriver bloggar på helgerna. Besöksstatistiken går ner och de nya inläggen jag vill läsa finns bara inte där.
Nu har jag gått så långt så jag sitter och läser Idol-bloggar. Lars idol-blogg för att vara exakt.
Pete klagade igår på att vi såg idol och sa att hans mamma (eller vem det nu var) säger att idol är så fånigt och det är därför hon ser det. Det säger man nog själv ibland också, men lite intressant är det ju faktiskt hur mycket man än inte vill ha att göra med den där superpopulärkulturen. För Idol borde väl vara höjden av populärkultur. Eller, Stjärnor på Is kanske är värre. Det verkar bara läskigt.
Att se Idol, eller något av allt annat, är lite som att smygläsa Se&Hör
Men på riktigt så är Lars idol-blogg ganska intressant. Han åkte ut igår. Förra veckan ramlade han runt på scen och sjöng ’Det börjar verka kärlek banne mig’ och igår stod han still och sjöng ’smells like teen spirit’. För, han tyckte idol var ett skämt.
Och Idol känns litegrann som en parodi på sig själv ganska ofta.
Såhär skriver Lars:
”Det finns en Idol Samlingsskiva som vi skall spela in låtar till/på. Jag vill egentligen inte. Men vi har skrivit kontrakt. Och nu har vi fått ett nytt kontrakt gällande samlingsskivan, och jag undrar, om vi vägrar skriva på det kontraktet, bryter vi då mot det förra kontraktet, och vad är det i så fall för mening med ett nytt kontrakt? Skitsamma. Ibland är det stavfel och särskrivningar i kontrakten. Förtroendeingivande. Känns seriöst.”
”Jag gillar inte det här. Det är inte seriöst och det är inte respektfullt mot mig som artist. Jag har tydligen inget att säga till om, och inte heller bakgrundsmusiken har jag att säga till om / påverka. Den låter väl lika töntigt som vanligt, vilket gör det hela till en parodi på U2. Sorgligt. Och det är jag som kommer att få stå för det. Jag känner mig trampad på och förnedrad, det ligger lite förnedrings-TV över hela skiten, tycker jag. Som att vi ska sjunga den där jävla låten i slutet – vad fan är det? Usch! säger jag.”
För övrigt så får han presenter hela tiden, virkade djur och halsband. Det är knäppt. Jag trodde det bara var stjärnorna på 40-50 talet som fick såna beundrarbrev.
Kanske är det så, att det mest bara är deltagare i dokusåpor (som jag förstått det fick tydligen min kusin en del kärleksbrev när programmen sändes, fortfarande kanske) och de större bloggarna (som jobbar sig fram till att bli sveriges nya kändisskara)
Vi har nog tröttnat på de där oåtkomliga superstjärnorna (som i och för sig alltid kommer vara grädden av gräddan, vi bara inte ser dem lika mycket. Förresten, finns det verkligen några supersuperstjärnor i Sverige?) och vill hellre se de som är som oss, de som också gör bort sig hela tiden. Vi gillar sånt som är lättare att relatera till?
Nu låter det som jag klagar på hela blogosfären, fast det kan jag ju inte göra. Jag bidrar ju en hel del till att den växer.
Jag läste någongång i metro att 80-talisterna är de som har ångest över allt och måste välja rätt och trivas med sina val, 90-talisterna är bloggarna som lägger ut sina liv till allmän beskådan, men mest sina kläder. Själv, med den senare delen av 80-talet som utgångspunkt borde jag vara någonstans däremellan. Lägger ut hela mitt liv på internet, och har ångest över det, eller nåt sånt.
Nåväl, jag har glömt bort vad poängen med det här inlägget var, om det ens var någon.
Jag ska fortsätta läsa Northanger Abbey och se om jag på något sätt kan jämföra den med internet, eller sms, eller telefoner. Kanske bloggar?
(Knepet med att göra läsvärd blogg tror jag dessutom är att skriva kort och ha mycket bilder, så, det här inlägget kommer inte så många orkar läsa)
två vantar, två filmer och en hel massa våfflor
Idag hade vi supervåffelpepp, vi gjorde både en sats svenska våfflor och en sats amerikanska våfflor (för det där som hände inatt ni vet) .
De amerikanska luktade sockerkaka men var nog ännu sötare, de svenska smakade precis som vanligt. Båda hade dock problem att hålla sig på plats. De smet (dålig ordvits) utanför.
Dessutom har jag påbörjat den stora vintervantvirkningen igen. Den här gången börjar vi med ett par ekologiska grå. De tog två filmer; Kung Fu Panda och Citizen Kane.
fläckiga kläder och nya skor
Blommiga skor från Monki! Fast det var ett litet hål i dem, så det ska bytas. Men skor är det i alla fall.
Ibland är det inte jättebra att packa ner flytande tusch resväskan där man har alla sina kläder. När jag kom till skåne och packade upp allting upptäckte jag det, men som det såg ut då var kläderna skonade. Trodde jag. Nu upptäcker jag svarta fläckar på en hel massa klänningar allt eftersom jag tar upp dem, och de går inte bort i tvätten. Tusan. Men det är sånt man får leva med som omkringresande konstnär antar jag.
Idag fyller hon år
Grattis i massor mamma!
(Bilden är från en jättemysig dag precis innan jag flyttade då vi tog båten tvärsöver Burträsket till Långnäset och hade picknick)
kärleksmums!
Idag har jag bakat kärleksmums och lagat mat och inte skrivit så mycket på min kulturtenta som jag skulle gjort.
Jag har tackat ja till Frödingshöjdlägenheten så den får jag från första oktober ungefär. Jag har dessutom bokat klipp- och färgtid till i morgon, så lite har jag i alla fall gjort.
’nej vänta ska detta upp på bloggen?! då måste jag få ta på mig sjalen först’
Idag hade jag möte med Andreas och hängde på hans splinterartskontor och snackade samlarobjekt och dess framtid och massa mer och han spelade lite låtar. Fick dessutom se hans nyklippta film, jättefin! Ni kommer säkert få se den inom viss framtid och ni kommer tycka om den om ni gillar söta historier.
Jag börjar få endel jobb nu! Jätteroligt. Ett av jobben kommer en mängd högstadieelever få se någon gång i oktober. Sen så är det några som blir exklusivt för skellefteborna.
För övrigt så inhandlade jag mig ett par jeans igår, det är ju faktiskt jättekonstigt och ovant för en varjedagklänningsbärare. Men jeans är det ändå.
(Judit blir rädd när jag hostar, stackars)
äta sova bajsa lalla skrutta
och sen så låter hon! a-bo säger hon. och ibland hej.
Fast jag är egentligen lite för förkyld för att umgås med henne tyvärr.
tågperronger
Helst ska det vara en svartvit film, det ska regna litegrann och man ska säga hejdå till någon man tycker om för en lång lång tid. Man ska hoppa på tåget fast inte vilja hoppa på tåget och stå så länge man kan på perrongen för att undvika det där avskedet man inte tycker om. Tillslut kliver man ändå på. Vinkar i fönstret och kanske byter plats för att komma närmre det där fönstret som skiljer tåget från perrongen och personen som står där. Fast då är man glad. För man vet att det är fånigt, som att stå och vinka med en näsduk. Så börjar tåget rulla. Fångar en slägkyss i farten, sätter sig ner, andas ut och ler samtidigt som man saknar på en gång och inser att platsen man vill vara på är den man lämnar.
Eller så kommer tåget inrullande. Glädjen samlas och koncentreras i i bröstkorgen likt muttrar kring en högtalarmagnet. Det killar i fingrarna och i knäskålarna och innan man vet ordet av är alla saker ihopsamlade och den stora väskan är inte alls så tung. Man står och väntar, men kan nästan inte stå still, på att dörren ut till perrongen ska gå att öppna och när den gör det så kliver man ut. Tittar sig omkring, får ögonkontakt, kan inte hejda sig och springer och hoppar rakt in i någons famn och glömmer helt bort att folket runt om tittar på en i smyg och ler lite för de vet precis hur det känns det där, när det är helt ostoppbart.
Idag stod jag och Joakim på tågperrongen i Karlstad igen. Fast den här gången var det inte något av ovanstående som hände. Eller, vi skiljdes åt, men inte mer än att det skulle vara en vagn mellan oss. Jag hamnade bredvid en pensionär som var stolt över pensionärspriset på biljetter och var kultur- och språkintresserad. Vi pratade bland annat om att cykla.
När sveriges järnvägsknut var passerad sa jag dock hejdå till den trevlige pensionären och anslöt mannen i vagnen bakom på en liten filmsnutt. Vi kom fram till Stockholm där vi tog olika vägar och nu är jag här på Reimers hos min syster + make och hänger med skruttan. Hon rullar ibland och låter sådär som tvåmånadersbäbisar gör.