Jag har köpt ett fint smaragdgrönt tyg på Kupan för 40:-
Jag tänkte att jag ska sy en kjol av det. Jag har längtat efter en smaragdgrön puffig kjol jättelänge. Och nu ska den bli av. Tyget är minst 2 evigheter stort, därför kanske jag syr en klänning av det med, och kanske en till kjol.
För övrigt är jag ledsen över att Linköping är lika långt bort som tyget är stort. Jag menar. tänk vad mycket man går miste om där. Och vilka människor man inte får träffa av att bo för långt bort från staden. Typiskt Linköping, typiskt.
Mitt lägenhetsletande i Skellhell går dåligt. Men T/R är häftigast. Jag gillar’t.
Nu ska jag sy kjol, sen se hela släkten på TV i frusna män söker kärlek. Dragspelsspelande på hög nivå tror jag att det blir.
Jag har köpt flytande tusch.
Det var mycket billigare än jag trodde, och kanske det roligaste nånsin.
Gjorde klart bilden jag började med för alldeles för längesedan ikväll, för en gångs skull har jag varit noggrann och tagit tid. Hela 22 timmar tog det totalt.
Här är den
Första dagen på T/R också. De slog sönder lampor och sånt, antar att det är sånt man gör på reklambyråer.
för det är bara helt fel.
En gång i tiden hade jag en lägenhet. Den var iskall på vintrarna och stekhet på somrarna. Den hade en jättestor dusch och en relativt stor garderob. Dessutom hade den ett tak precis utanför fönstret som man kunde ha picknick på med gitarr och jordgubbskräm på somrarna. På vintrarna byggde jag snölyktor där. Tyvärr lämnade jag lägenheten i Jacks händer när jag lämnade Sverige för baguetter och vin och nu är det han som styr och ställer över duschen, taket och garderoben.
Jag skulle vilja ha tillbaka den i sommar, egentligen redan på måndag då jag börjar jobbpraktisera på T/R reklam i Skellefteå. Eller, en annan lägenhet skulle också duga, någon jag kan ta över i andrahand över sommaren och sköta om litegrann.
Så om du känner någon som känner någon eller om du själv kanske tänker låta din lägenhet i Skellefteå stå tom i sommar får du gärna höra av dig. Jag är ganska snäll och så.
Det är fina bodbysunds-Julia på bilden som togs på min utflyttningsfest. Häromdagen hördes hennes röst i P3nyheterna från andra sidan jorden där marken skakat så fruktansvärt. På söndag fyller hon 20 dessutom. Så ballongerna i lägenheten passar fint ihop med henne. Hoppas bara hon klarar sig bra därborta.
”Totalt lämnade 58 konstnärer/amatörer in 163 konstverk. Av dessa valde juryn ut 48 bilder av 33 olika konstnärer”
De valde ut två av de tre tavlorna jag lämande in, jag har alltså med en mer än många andra. Juryn valde ut tavlorna utan att veta något om konstnärerna. Känns skoj att jag kunde konkurrera med de gamla rävarna trots att jag knappt går över den tillåtna åldern för att få vara med.
Ni får jättegärna gå dit och titta om ni har vägarna förbi, I Umeå alltså, Gallerian, Folkets Hus. Vernissagen är på nu på Fredag 16 maj klockan 19.00 till 21.00. Utställningen är sedan öppen lördag och söndag 12-17.
Allt oftare säger han att jag råkat ut för samma sak. Att jag döljer min norrländska dialekt och han påpekar att jag sällan säger ’han’ och istället säger ’honom’. Fast jag gör det inte med mening. Jag har helt enkelt bara tappat det.
Ibland kommer jag på att jag använder lidingöiska i och blir irriterad på hur mina läppar egentligen formar orden.
Var är min dialekt? Vem är min dialekt? Jag har hamnat i en dialektal identitetskris som smugit sig på gradvis.
Mamma tar på sig en del av skulden (eller vad man nu ska kalla det) för att vara gällivarebo och gift sig med en bonnpojk från Rickleå och flyttat till ett ställe där invånarna har hår under fötterna och är det enda ställe gud glömde (enligt vissa böcker), Burträsk.
Hon säger att en bekants barn brukade säga, när mina äldre syskon var i 4årsåldern, ”De pratar så annorlunda. De säger mjölk och inte ’mjoulk’ (här med tungan kraftig böjd uppåt, bakåt på bokstaven L)”
Så något infött Burträskmål är det inte någon i familjen som har.
Min syster började lägga om betoningen på sitt namn för att inte bli misstagen för att vara en Matilde och dessutom började hennes språk smälta in mer och mer i den huvudstadsmiljö hon nu flyttat till.
Och när jag frågar Tove om hon kan ge mig min plånbok kommer hon nog behöva upprepa det hon redan sagt många gånger:
– BÖRS heter det, Fattar du väl!
Julia (som tog bilden) besöktes innan vi fortsatte norrut, hon hade tyvärr blivit sjuk och kunde inte följa med. Själv blev det inte många bilder då kameran lämnades hemma av förståeliga skäl.
Kvällen i korthet (läs: den helt fantastiskt roliga kvällen, utvalda delar)
Marilyn och Sandy träffar Jan-e och Olle hemma hos Jan-e. Förförfest skulle det kunna kallas. Gick vidare hem till Pete Doherty på förfest. ”Vi är Pink Ladies!” utbrister ett gäng rosaklädda damer och bakom dem står ett gäng T-birds och hänger vid sin röda Grease Lightning i kartong. Sandy känner att det är där hon hör hemma (och låtsas inte vid den andra Sandy vi senare träffar på sittningen). Håkan Hellström erkänner att han inte kan fortsättningen på meningen ”Jazzhuset är fullt av trix och coca-cola-chics och kicks” och ingen annan låt för den delen heller. Vanheden utlovar diamanter till fröken Monroe. Monroe ser aldrig skymten av dem.
Det är dags att tävla men ingen förstår riktigt vad som händer. I alla fall inte Marilyn och Sandy som är nya på det här.
Någon ramlar tydligen i trappen och bryter foten litegrann på väg ner till lokalen för sittningen.
Pistvaktsgänget dansar till ”Här kommer Pippi Långstrump” och stämmer sen upp i kör till ”2-4-6-8 Bäverhojt”
Någon kastar makaroner, men inte så mycket.
Monroe träffar en målande James Bond som mycket väl hade kunnat vara Napoleon Solo, men det glömde hon säga.
Elvis har tandställning.
Ett Grease-medley ljudar genom högtalarna passande nog.
Dansgolvet är halt som is, men ingen trillar.
Middagslokalen lämnas till förmån för Pete’s apartment och mellanfest och nästan alla är där. Jan-e och Sandy köper hamburgare och steker (som i steka och äta, inte som stekande brats). Mellanfesterna fortsätter kort i andra lägenheter där lampan hänger så lågt att man måste dansa runt den som en julgran.
Vi går i samlad trupp till Kåren där vi av olika anledningar tappar bort varandra.
Håkan Hellström har tappat bort både nycklar och telefon, och hatt.
När vi väl återhittar varandra är Olle bitter och det dags att gå hem till Jan-e som bjuder på te och toast, någon annan ska äta polarkaka.
Morgonen efter ringer Pete och ursäktar sig så mycket för sitt uppträdande mot Monroe, som egentligen bara skrattar åt honom. 
Här ska jag sitta och leka lite från och med 19 maj till och med juli.
Ska bli hur roligt som helst, jobba med mitt egna och samtidigt få se hur de gör där på reklambyrån. Kan inte bli bättre! Alla verkar heltrevliga och kontoret är så sjukt snyggt!
