Idag har jag bakat kärleksmums och lagat mat och inte skrivit så mycket på min kulturtenta som jag skulle gjort.
Helst ska det vara en svartvit film, det ska regna litegrann och man ska säga hejdå till någon man tycker om för en lång lång tid. Man ska hoppa på tåget fast inte vilja hoppa på tåget och stå så länge man kan på perrongen för att undvika det där avskedet man inte tycker om. Tillslut kliver man ändå på. Vinkar i fönstret och kanske byter plats för att komma närmre det där fönstret som skiljer tåget från perrongen och personen som står där. Fast då är man glad. För man vet att det är fånigt, som att stå och vinka med en näsduk. Så börjar tåget rulla. Fångar en slägkyss i farten, sätter sig ner, andas ut och ler samtidigt som man saknar på en gång och inser att platsen man vill vara på är den man lämnar.
Eller så kommer tåget inrullande. Glädjen samlas och koncentreras i i bröstkorgen likt muttrar kring en högtalarmagnet. Det killar i fingrarna och i knäskålarna och innan man vet ordet av är alla saker ihopsamlade och den stora väskan är inte alls så tung. Man står och väntar, men kan nästan inte stå still, på att dörren ut till perrongen ska gå att öppna och när den gör det så kliver man ut. Tittar sig omkring, får ögonkontakt, kan inte hejda sig och springer och hoppar rakt in i någons famn och glömmer helt bort att folket runt om tittar på en i smyg och ler lite för de vet precis hur det känns det där, när det är helt ostoppbart.
Idag stod jag och Joakim på tågperrongen i Karlstad igen. Fast den här gången var det inte något av ovanstående som hände. Eller, vi skiljdes åt, men inte mer än att det skulle vara en vagn mellan oss. Jag hamnade bredvid en pensionär som var stolt över pensionärspriset på biljetter och var kultur- och språkintresserad. Vi pratade bland annat om att cykla.
När sveriges järnvägsknut var passerad sa jag dock hejdå till den trevlige pensionären och anslöt mannen i vagnen bakom på en liten filmsnutt. Vi kom fram till Stockholm där vi tog olika vägar och nu är jag här på Reimers hos min syster + make och hänger med skruttan. Hon rullar ibland och låter sådär som tvåmånadersbäbisar gör.
Konstteori, Designhistoria och ett kompendium på danska som är stört omöjligt att förstå. Det är vad jag läser nu. Och ser på film på väggen förstås. Ikväll såg vi Son of Rambow, grymt bra och fantastiskt fin feel-good film. Se den!
Kollade dessutom på en lägenhet idag. Den luktade konstigt, hade mörkröda väggar och låg en bra bit bakom allt. Jag tänkte att jag inte skulle ha den då och hoppas på ett minikorridorsrum på Frödingshöjd istället. Bosätter jag mig där ska jag börja recitera poeten som gav vägen namnet minst en gång per dag.
I morgonkväll tar jag tåget till Stockholm och hälsar på lillskruttan! (Enligt rykten skrattar hon en gång per dag nu)
Dagens äventyr innebar soffjakt och billigt godis.
Jonas köpte 1,2 kg.
Jonas, Joakim, Petter och nu utflyttade Amanda
Just nu hänger jag hos Joakim i det som sägs vara den bästa korridoren i hela Karlstad. Jag menar, titta bara på bilderna.
Jag har börjat på Kulturprogrammet, och kursen i Konst och Design (Jag läser dubbla poäng den här hösten, eller ja alltså 60hp och om jag kommer orka det får vi se tids nog, annars löser vi det på något annat sätt).
Vi ser feberdrömmiga filmer på Joakims vägg, bakar pizza, spelar spel, läser danska, ritar animationer och har det bara bra!
(Jag lovar att bloggfrekvensen ska öka lite nu och kameran ska gå lite varmare än vad den gjort hittills.)
Julia undrar var jag egentligen bor nuförtiden för det är ganska svårt att hålla koll på efter allt velande fram och tillbaka och beslut hit och dit.
