Hej mina vänner! Min dator gillade inte Västerbotten verkade det som, eller, det tog ett tag för dem att lära känna varandra. Men nu förhoppningsvis ska allt funka som det ska från och med nu och jag ska slippa denna ofrivilliga radioskugga.
Innan jag tog flyget norrut i måndags passade jag på att hälsa på mitt favoritsyskonpar Judit och Ruben för att lämna lite julklappar. De är alldeles för skojiga för att inte fotografera, så därför får ni nu en liten bildkavalkad.
I söndags var det första advent, vi åkte till söderfamiljen och julpyntade.
och provade varma mössor.
De hade köpt en gran, min syster trodde aldrig i hela sitt liv att hon skulle köpa en plastgran, så det var lika bra att inte ens försöka få den att se verklig ut och helt enkelt ta en vit och dessutom fuska med påklädningen av den och göra det på en gång.
Och tillsvidare en hittepåstjärna i troppen, himla fin om jag får säga det själv.
Vi passade även på att hänga lite med Ruben, ja, lillebror heter Ruben!
Men sen började alla bli lite trötta
Så när Ruben lagt sig tillrätta hos mamma
Och Judit korvat in sig i en filt hos pappa så begav vi oss vidare till Lussekatter och glögg i en annan del av staden.
Mamma och pappa är på besök i helgen, så vi tog och åkte på utflykt till waldemarsudde.
Man hade kunnat tro att det var st. patricksday men det var bara ett lyckosamt sammanträffande att alla ville ha grönt.
som löven på konstutsällningshallen.
Sen gick vi och hälsade på prins Eugen.
Fast han var inte hemma i slottet.
Sen ville han inte att vi skulle röra varken blommor eller stolar.
Men det var fint ändå.
Prins Eugen hade inte bara ett slott, han hade även en ek.
Den var jättestor, och man kan ju fråga sig varför han haft en sådan ek.
Snart började vi förstå, trädet var lagat med betong och trä för att dölja en stor ingång. Det måste varit prins Euguens egen batcave någon gång i tiden.
Det var så märkligt så Judit åt surt äpple istället.
Familjefoto 1
Familjefoto 2
och mer äpple
Kolla, vilken ultraverklighet det är i den här bilden. Mat, snor och Veronica Maggio i lurarna.
…och nu, i svartvitt, nästan ännu mer verklighet.
För tillfället bor jag i Storstan med den här tösen (och hennes föräldrar), i väntan på den riktiga flytten. Det är tokhärligt men man blir trött av att springa omkring och kittlas och locka på katter och sjunga högt. Idag åt vi glass och apropå ingenting frågar hon mig plötsligt:
– Ankinna, är Jocke din favoritkompis?
Hon tänker så bra, den där ungen.
I söndags kom Judit på besök (med hennes föräldrar förstås). Ingen annan i vagnen var nog i närheten så exalterad som henne att åka Göteborgs kollektivtrafik. ”Bra gjort spårvagnen!” ropade hon när den åkte iväg efter en station.
Vi skulle hälsa på alla djuren på Universeum. Markus fick i födelsedagspresent för nästan ett år sedan att göra något kul i Göteborg, så nu var nästan sista chansen!
Judit matade fiskarna med låtsasmat.
Vi tittade på ännu fler fiskar
färgglada koraller
magiska maneter
lustiga apor som sprang runt och brottades med varandra
och några väldigt röda fåglar
En av dem var nyfiken, Joakim med.
Efter en lång vandring upp på fjäll, i grottor och genom regnskogen så var det bäst att sätta sig ned i cafét
och vänta på att matmanicken skulle börja blinka och låta.
Låtsasspråkens mästare är utsedd i en tvekamp utan dess like. Treåringen vann överlägset mot Doktorn.
När jag träffade min systerdotter för första gången såg hon ut såhär och var några månader gammal. Nu har hon blivit äldre och idag fyller hon hela tre år!
När jag ringde henne och sa grattis sa hon att det inte alls var hennes låtsasfödelsedag nu utan på riktigt och då ska man sjunga jamåduleva. Så det gjorde vi. Grattis bästa Judit!
Om några dagar fyller Judit tre år, men då skulle hon inte vara hemma hos mormor och morfar, så vi firade en låtsasfödelsedag.
Om ni minns filmen från hennes tvåårsdag så ser ni tydligt vad hon lärt sig under detta år. Blåsa ut ljus!
– Rätt ska vara rätt! sa jag någon dag tidigare
– Nej, blå ska vara rätt, jag älskar blå, svarade Judit som trodde jag pratade om färg.
I hennes värld är blå den bästa och finaste färgen, och det säger hon ofta, så tårtan var så blå som det bara gick (en annan gång kanske vi lyckats odla blå jordgubbar med), ballongerna var blå och dukningen var blå.
Och paketen var såklart blå också.
Av mig och Joakim fick hon en tröja, lite blå är den åtminstone, men mest är det ju en sådan som Pippi har och det går nog bra det med.
Och i värmen med rosiga kinder åt vi tårta innan det var dags för Judit att flyga hem till sin pappa. Med sig hade hon sina nya mjukiskattungar så hon slapp ta med mormors trädgårdsprydnader i porslin, som egentligen är ekorrar.