gästblogg – annika bäckström

Kattsoffan – ett slags gästbloggsinlägg

5 juni, 2015

Den korta novellen/berättelsen är skriven av min storasyster Matilda Legeby och beskriver en plats i vår farmors kök på sommaren. Jag läste den och tyckte om den så mycket så jag frågade om jag fick publicera den här. Illustrationen är gjord av mig.

Det luktar kaffe, pelargonia och ladugård. Solen lyser genom det spröjsade fönstret och värmer mitt ljusa hår. I handen har jag har en nyskalad rabarber. Jag tar en tugga, min mun drar ihop sig och
jag måste knipa ihop ögonen. Jag doppar toppen på rabarbern i sockerskålen igen, skålen som farmor ställt fram. Vi delar, jag och min lillebror.

De vuxna pratar och funderar på om det kommer regna i morgon, i så fall kommer de inte slå på Östersia. Jag tänker att om det regnar imorgon kan vi gå till grodsjön.
Det ser ut som det ligger snö på den ljusgröna stjälken, jag tar en tugga till. Vi dinglar med våra bara fötter, min lillebrors högre upp än mina, där vi sitter tillsammans mitt i sommaren på farmors gula kökssoffa.

Jag kommer in över den stora tröskeln, jag måste lyfta mina knän, mina fyraåriga ben är ganska korta. Barfota kliver jag in på det varma gröna medaljongmönstrade plastgolvet i farmors kök på den stora bondgården. Farmor sitter som vanligt mellan den gamla vedspisen och det stora ovala köksbordet där hela släkten ryms.
Jag klättrar upp i den gula kökssoffan som står alldeles innanför dörren. Jag stryker min randiga kattunge, Bill, efter Bill och Bull i Pelle Svanslös, på ryggen. Jag plockar upp kattungen och han lägger sig tillrätta i mitt knä. Grannen som också sitter i soffan, klappar mig snällt på huvudet, sörplar ljudligt kaffet på fat och fortsätter prata med farmor.
Genom det spröjsade fönstret ser jag att min kusin har ritat en hage på grusvägen. Jag lägger försiktigt tillbaka kattungen på sof- flocket och går ut i sommaren igen.

Jag knycker till farmors ytterdörr med axeln när jag går in. I famnen har jag min kattunge, Grålle.
Kattungen sprätter till och hoppar ner ur min famn när jag kommer in. Grålle går smidigt fram till farmor, hon skopar upp honom från golvet och lägger katten på sitt stora bröst.
Jag har blivit så lång att jag kan sätta mig på soffkanten, utan att klättra. Jag tittar på kattungen i farmors grepp, den är ganska stor nu. När kattungarna är tillräckligt stora springer de till skogs, det gör de alltid.
Jag plockar med klippdockorna som ligger på det gula sofflocket. Jag klippte ut dem med min lillebror på förmiddagen.
Han har inte klippt så snyggt. Det stör mig.
Jag är åtta år.

De vuxna sitter vid bordet, jag sitter i kökssoffan och ritar, grafitti, typ. Jag går i sexan.
En kattunge, Makaronen, tror jag han heter ligger i mitt knä, jag stryker honom över ryggen då och då. Vi har inte våra egna kattungar längre, vi är för stora nu jag och min bror. Min farbror har fått egna barn, det är deras kattungar nu. Det är höst, snart är sommarlovet slut.
Jag hör en avlägsen mening från de vuxna vid köksbordet.
– När ska ni ta bort kattungarna?
Även om jag knappt hört, förstår jag direkt. Kattungar springer inte
till skogs, det borde jag förstått själv. Jag borde vara så stor att jag vet det. Även om de har sagt det. De har faktiskt sagt det.
– Är de kvar nästa gång vi kommer tror du? frågar min mamma.
Jag kan inte höra svaret.