Nu ligger jag återigen i min bäddsoffa i Aix. Idag var första dagen efter lovet, och vilket lov det var. Kallt, blåsigt, jobbigt, tugnt… Precis allt det där som en rundresa ska vara.

Vi startade vår resa tidigt på onsdagmorgonen, en buss tog oss till Marseille där vi satte oss på trappen till tågstationen för en härlig champagnefrukost innan vi sedan satte oss på tåget mot Lyon.

Brittany sov mest hela vägen, mitt emot oss satt en sovande man med usel musiksmak och långa ben. Han var i vägen och ganska tråkig.

Framme i Lyon trodde vi att vi hittat vårat hotell mitt emot tågstationen, men det hade vi inte. Vårt hotell låg vid andra stationen och vi hittade inte ens oss själva på kartan. Efter att ha hittat rätt spårvagn in mot centrum och även lämnat av våra väskor gav vi oss ut på upptäcksfärd. Vi hittade tefatsliknande tingestar och en fin liten skatepark där en hel massa häftiga tonåringar hoppade omkring i groparna samtidigt som de rökte. Är man i frankrike, så är man.


Vi promenerade vidare och Robert, som alltid vill hitta den högsta punkten på alla ställen, pekade mot en kyrka och sa något i stil med trappor. Fast att han sa så många trappor som det var fattade jag inte, det gjorde nog inte han heller.




Dagen efter var det dags att bege sig till Strasbourg, ”Or I would say Strasbore” sa Robert och nog talade han sanning. För saken är den att det var 1 november, det vill säga toussaints och det mesta var stängt och vad vi kunde se hade alla invånare flytt staden. Dessutom kändes allt lite som kärlekstunneln på Gröna Lund, ni vet den där med de nakna trollen. Lite gammalt och plastigt och jag väntade bara på att en man i lederhosen och en kvinna i flätor skulle hoppa fram och bjuda på korv. Det gjorde de inte. Vi gick till hotellet och sov istället.

Det fanns en svensk butik. De sålde norskt vatten.

Efter två nätter i staden med stenhårda sängar och rosa hotellrum tog vi nästa tåg mot Nancy. Vi spatserade omkring, mötte en hund som tappat ett ben och bodde på ett hotell med god choklad i lobbyn. Anledningen till att vi tagit oss till Nancy var för att Cinemechanica, Robert och Brittanys vänner, skulle spela där. När vi hittat platsen som gällde enligt deras hemsida såg vi en affisch där det stod att de skulle vara på ett helt annat ställe. Vi gick och gick och gick. Plötsligt förstod jag hur Alice kände sig när hon öppnade den lilla dörren och hamnade i Underlandet för vi hade klivit rakt in på ett Tivoli med blinkande lampor, ballonger som flög iväg och snurrande godishjul. Vi ställde oss i kön tillsammans med sjuåringarna för att åka den 40 meter långa rutschkanan. Brittany hade roligast. Hon åkte flera gånger (eller två rättare sagt).

Vi gick vidare och träffade några djur som var väldigt trevliga och efter många om och men hade vi hittat till spellokalen som faktiskt gällde. Vi var trötta, irriterade och otroligt hungriga vid det här laget. Klockan var dock halv fem och ställen där mat finns öppnar inte för middag förrän vid nittonsnåret.

Vi väntade ut tiden på en bar där alla hade röda baskrar. Klockan blev sju och vi hamnade i en källare och åt gnochi.

Det ser lovande ut, men här spelade de faktiskt inte



Några timmar senare var musiken på högsta volym, alla var nöjda och glada och slutet på våran resa började ta sin början.

Summan av kardemumman är alltså:
åk till Lyon, åk till Nancy, men åk inte till Strasbourg på en helgdag.

(Vi hade faktiskt riktigt roligt)