När man går från det så kallade ”rue de cuques” en bit söder om staden efter en konstkurs där jag gjort några av de saker jag ogillar mest (klippa ur tidningar och göra kollage och inte hinna färdigt), fast ändå fått beröm för det så hinner man tänka en del på vägen hem.

Ibland kommer det saker som gör att jag inser att jag faktiskt är i Frankrike och gör precis det jag planerade att göra för några år sen. På en LPL-lektion i ettan på gymnasiet skrev vi ner mål vi skulle ha. Kortsiktigt, mellansiktigt, långsiktigt. Det mellansiktiga målet lät väl något i stil med att bo här, inte just i aix kanske, men i frankrike. Så det är ju bara att pricka av det nu.

Tobias gick och skulle se fotboll nu, men jag stannade kvar. Man märker när man bott tillsammans för länge när man hinner vara i lägenheten en timma tillsammans och har hunnit beta av sveriges alla dialekter, några brytningar på andra språk, hinner dra den ena värdelösa ordvitsen efter den andra, fyller i varandras meningar och lär sig rabbla alfabetet baklänges.

En vacker dag ska jag spela in vad det egentligen är vi säger, fast, å andra sidan så kommer kanske inte ens jag förstå ett dugg av det.

Ett nytt språk håller vi också på att få, inte franska, inte engelska, utan ett språk med förfranskade verb.
”Ska vi allera” är ett numera vanligt uttryck
”har du visiterat den affären?” frågade Tobias idag

listan fortsätter med ord som achetera, vendera, ecrirera (fast ecrivera ligger bättre i munnen), mangera och så vidare

I morgon ska vi betala hyran och kanske elräkning den här månaden, jag vet inte riktigt när vi ska betala den men jag hoppas att den inte är alltför dyr. För nu börjar det bli julklappsdags och sånt måste man ha råd med också.

Jag skickar ut en förfrågan till samtliga familjemedlemmar att berätta vad de önskar sig, helst något som ryms i resväskan.

Nu ska jag fortsätta rita lite.