Jag har börjat prata med någon, om min panikångest alltså. Det är bra för det borde jag gjort för fyra år sedan. Det är bra och skönt, eller, det är ganska konstigt också. Det är något nytt. Nu måste jag minnas precis hur jag kände då, och än viktigare hur jag kände precis innan. Men det jag minns är kanske ”Det var väl bra..? Tror jag..?”. Kanske kommer det sen och jag nu ska försöka se till att klara av det här livet litelite bättre. Så tänkte jag.

Sen bestämmer sig facebook för att fråga samma sak som terapeuten, så tokigt.