En gång ritade jag den här bilden, för det var ungefär så jag kände mig. Jag kunde svära på att jag hade tung segflytande asfalt i underarmarna, magen var ett gnagande hål fast ändå fyllt av något som bara var dåligt och hela bröstet var så tungt och ibland kändes det nästan omöjligt att det skulle rymmas någon slags luft bland det där mörka, eller mat för den delen. Jag mådde illa ända ut i fingertopparna.
Det gör så ont, det gör så ont i hela kroppen när man inte förstår vad som hänt och hjärtat bara gråter utan hejd.

Jag blev så himla berörd av Sandras blogginlägg. Jag känner henne inte mer än genom bloggen och vet inte hur hon är på riktigt, men det bara känns, hennes text om det som hänt henne känns verkligen i kroppen. Hjärtesorg alltså.
Fyra och ett halvt år är en väldigt lång tid och ibland är det märkligt hur snabbt den världsbilden kan raseras. Bara genom ett enda telefonsamtal.

Jag ville bara säga det.